Forskarkompetens är användbar även utanför forskningen

Idag fortsätter föreläsandet om vetenskapsteori. Använder min vana trogen bloggandet för att komma i stämning, för att samla ihop tankarna och rikta fokus dit det behöver riktas. Här reflekterar jag över varför man ska läsa vetenskapsteori. Vad är mitt uppdrag och vad är det jag vill förmedla till studenterna?

Det påminns ibland lite förnumstigt om att alla studenter inte vill och kan bli forskare, och att utbildningens kravnivå därför måste anpassas efter detta. Det är cyniskt! Anser i alla fall jag. Eller i alla fall förklenande, för vem vet vad någon annan kan och vill, om det görs obligatoriskt och på sikt, längre fram i livet? Samhällets och kulturens förändringstakt ökar hela tiden och trots att det blir mer och mer omöjligt för utbildningen att hänga med anses det vara den enda vägen. Jag tror dock att det är precis tvärtom, jag blir allt mer övertygad om att man i en snabbt föränderlig värld behöver GENERISKA kunskaper, och förståelse för forskning är en sådan kunskap. Skrivande och kritisk analys är andra. Att läsa böcker ser jag som ytterligare en.

Dagens högskola där New Public Management dikterar villkoren försummar konsekvent och systematiskt kunskapens och lärandets generiska kunskaper; inte för att det är planen, utan för att det är alt för vaga mål för att styras mot. Generiska kunskaper kan inte omvandlas till resultat och nyckeltal, därför faller dessa egenskaper mellan stolarna. Och mitt uppdrag som föreläsare riskerar att bli ett mission impossible. Antingen satsar jag på att bli populär bland studenterna och underlättar deras resa genom högskolan genom att vara underhållande och förenkla vetenskapsteorin, eller så tar jag uppdraget på största allvar och respekterar studenterna genom att faktiskt försöka få dem att fatta, dels hur svårt det är, dels hur belönande det är att försöka. Väljer jag det förra får jag många skratt, känner mig uppskattad och får bra betyg i utvärderingarna, och väljer jag det senare kommer studenterna som faktiskt lyssnar och litar på mig samt försöker att få med sig kunskaper de behöver i kommande uppsatser och på ansvarsfulla positioner i ett kvalificerat arbetsliv; medan övriga går i rasten. Damed if you do, and damed if you don't, liksom. Jag har valt det senare, eftersom jag är på högskolan för kunskapens och lärandets skull. Jag vill ge studenterna vad de behöver, oavsett om de vill ha det eller ej. Hur skulle jag annars kunna känna stolthet över vad jag åstadkommit och finna mening i mitt akademiska arbete?!

Föreställningen om att studenter inte kan eller vill läsa vetenskapsteori, att det är ett för högt krav att ställa, bygger på ett fatalt missförstånd. Så här tänker jag: Högskolans grundutbildningar ska FÖRBEREDA för forskning, inte utbilda studenter till forskare. Och anledningen till det är att grunden för kunskapssamhället utgörs av den breda allmänhetens förståelse för forskarens vardag och forskningens möjligheter samt begränsningar. Det är detta jag undervisar om, forskningens teori. Och det är inte ett orimligt högt krav att ställa på någon som vill ha en högskoleexamen. Vad skiljer annars högskolan från gymnasiet? När jag föreläser om och examinerar momentet vetenskapsteori på grundnivå gör jag det med ambitionen att förmedla kunskaper och kompetenser som är användbara i hela samhället. Jag föreläser om samma saker på forskarutbildningen, men det är en HELT annan serie föreläsningar som ställer mycket högre krav på både förkunskaper och prestation.

Jag värnar det som gör högskolans utbildning HÖGRE, och vetenskapsteori är som jag ett av de viktigaste delarna i den strävan. Yrkesförberedande gymnasier har jag svårt att se värdet med och jag betraktar dem närmast som ett hån mot människans intellektuella kapacitet. Det krävs inga exceptionella egenskaper för att läsa på högskolan och jag menar att alla gymnasieutbildningar ska förbereda eleverna för att KUNNA ta steget, om och när de vill. Klarar man inte att leva upp till de kraven är problemet något annat än bristande förmåga; det handlar om motivation och ihärdighet. Det kan och får aldrig vara skolans uppgift att serva arbetslivet med okvalificerad arbetskraft som konkurrerar om låga löner. Menar vi allvar med talet om ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle måste skolan kunna ställa krav på elever, krav som står i paritet med vad som krävs för att klara av att ta sig an utmaningen som högskolan borde utgöra. Utan förkunskaper och höga förväntningar, samt hårt och uthålligt arbete klarar man inte av att studera på universitetet. Som jag ser det är det DETTA studenterna behöver hjälp att förstå, och det kan inte vara lärarnas uppgift, det är en fråga om vilket kulturellt klimat man lever i.

Alla kan, om de bara vill; det är min utgångspunkt och fasta övertygelse. Fast det krävs olika mycket tid och engagemang för olika människor för att leva upp till kraven. Vill vi bygga en kunskapsskola måste följaktligen KUNSKAPEN placeras i fokus, och sedan får man anpassa tiden det tar att läsa in betygen efter förmåga och intresse. Sänker man kraven eller låtsas att kunskap kan upphandlas i konkurrens, till lägstbjudande, alternativt satsar på mer och bättre pedagogiska metoder, hamnar kunskapen i skymundan. Det finns dock inga genvägar till bättre vetande.