Rhizom, träd och ett liv som hittat sin rytm

Just nu är det väldigt många bollar i luften samtidigt. Jag ser det lite som ett stresstest (med hänvisning till gårdagens bloggpost) och är mycket uppmärksam på kroppens signaler på ohållbarhet som jag känner så väl. Tror mig om att ha koll. Sömnen är god, närminnet intakt och jag är närvarande och kan fokusera på det som är här och nu samt stressar inte upp mig för småsaker. Arbetssituationen är inte hållbar i längden, men redan nästa vecka lugnar det ner sig och till våren ser det ut att kunna finnas hyfsat med tid för skrivande. Jag har stora planer, och dagens bloggpost gläntar lite på dörren mot. Hinner inte skriva, men eftersom min nya bok snart, snart kommer att publiceras tänkte jag att ett litet smakprov därifrån kunde passa.

Temat i boken är organisering och begreppet jag arbetar med är rhizom, hämtat från den verktygslåda som Deleuze och Guattari lämnade efter sig. Innan denna månads utgång publiceras boken, open access på nätet, fritt att ladda ner liksom de övriga två i serien som nu fullbordas. Tanken är att jag under våren ska samla ihop mig och mina tankar om kultur, kunskap och hållbarhet och skapa en bok av helheten som nu går under namnet: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Det återkommer jag till. Nu riktar jag mitt fulla fokus på dagens och morgondagens föreläsningar om vetenskaplighet och etik för doktoranderna och lämnar er med dessa ord, hämtade från slutet av boken. (Citaten kommer från inledningen av boken Tusen platåer av Deleuze och Guattari).

Ord är tankens medium, men språket är aldrig neutralt. Ord bär på mening och förmåga till agens i eget namn. Och det är i växelspelet och dynamiken som uppstår mellan, i dissonansen som uppstår där, som livet skapas och kultur blir till. Flyktlinjer är det begrepp som Deleuze och Guattari använder för att beskriva tillblivelse och förändring. Upprepningar och nya kombinationer av ett begränsat antal givna grundteman kännetecknar livet, det levande livet. Kulturvetenskapen vars förutsättningar här undersöks har som utgångspunkt att det inte går att räkna på levt liv eller förutsäga vad som ska hända i framtiden. Livet är här och nu, på gott och ont. Livet kan bara levas, i realtid. Upplevas via sinnena. Lätt att där och då, i stressen som råder, glömma det när vardagens krav och måsten tränger sig på och begäret efter att veta säkert hur det är sätter in. Lätt att glömma det faktum att kultur är ett föränderligt och kontingent tillstånd. Och när man glömmer, eller rättare sagt, när man vet hur lätt det är att glömma den typen av fundamentala sanningar om livet är det lämpligt att använda verktyg för att påminna sig om komplexiteten och variationsrikedomen som livet består av. Rhizom är ett sådant verktyg, skapat för att påminna om världens och verklighetens öppenhet och processuella tillblivelse.

Tankarna som här växer fram är inga sanningar om kultur, kunskap, hållbarhet eller förändring. Sanningar skapas genom mellanmänsklig interaktion inom ramen för tillvaron i hela sin komplexa vidd. Sanningar är överenskommelser, en föränderlig konsekvens av dynamisk samverkan, de är inget i kraft av sig själva. Tänker man träd resulterar det i att man måste acceptera en viss uppsättning sanningar. Tänker man rhizom aktualiseras på samma sätt andra sanningar. Båda är lika rimliga, men leder till olika konsekvenser. Träd banar väg för hierarkier och ansamling av makt. Träd är stora, starka och kan omforma miljön de växer i. Trädtänkande bygger imperier. Men imperier tenderar att förr eller senare falla och när de går under är det med besked.

Tänker man istället rhizom, som är mer anspråkslösa och mycket mer uthålliga strukturer för ordning öppnar sig andra möjligheter och handlingsstrategier. Andra vägar fram ter sig rimliga. Rhizom anpassar sig, och gör det bästa av det som finns. Rhizom binder samman, främjar interaktion i kraft av sin öppna, självorganiserande struktur. En politik och ett samhällsbyggande som använder rhizom som modell för organisering blir därför mer hållbart. Inte lika spektakulärt, men hållbart. Rhizom ligger mer i linje med det levda liv som människor är fullt upptagna med så länge de lever. Rhizom bär på potential att integrera och ta vara på allas bidrag till helheten eftersom alla är lika nära centrum i en sådan struktur. Det finns mer plats för improvisation och nytänkande i rhizomatiska strukturer. Viktigt dock att påminna sig om att det ena eller andra aldrig är gott, i sig, per definition.

Samtidigt befinner vi oss i och med alla dessa geografiska distributioner på en felaktig väg. En återvändsgränd, men desto bättre. Om det handlar om att visa att rhizomen också har sin egen despotism, sin egen, ännu mycket hårdare hierarki, desto bättre, ty det föreligger ingen dualism, ingen ontologisk dualism här eller där, ingen axiologisk dualism mellan bra och dåligt, ingen amerikansk blandning eller syntes. Det finns trädartade noder i rhizomen och rhizomatiska stötar bland rötterna. Vad mera är: det finns despotiska, immanenta och kanaliserade formationer som tillhör rhizomet självt. Det finns anarkiska missbildningar i trädens transcendenta system, där finns luftrötter och underjordiska stjälkar.

Ingenting är någonsin gott eller ont, per se. Människor är varken onda eller goda, men deras handlingar kan leda till ont eller gott, även om innebörden i det som anses ont och det som anses gott växlar över tid och beroende av plats. Sammanhanget ger delarna mening. Där, i kontexten, skapas och upprätthålls föreställningar och sanningar. Liksom rhizom finns och verkar dessa så länge de fungerar. Och över sådana processer av ömsesidig tillblivelse råder ingen enskild. Allt är resultatet av samverkan; både träd och rhizom. Allt och alla blir till i samma ömsesidiga process av tillblivelse. Därför är mer av rhizom, som tankemodell, verktyg och inspiration för organisering, alltid att föredra. För att det sättet att tänka främjar hållbarhet. Det handlar dock inte om det ena eller det andra. Det handlar alltid om blandformer, om olika aspekter av levt liv.

Det viktiga är att trädet-roten och rhizomet-kanalen inte är motsatta varandra likt två olika modeller: den ena agerar som transcendent modell och kalkering även om den ger upphov till sina egna flyktförsök; den andra agerar som en immanent process som vänder på modellen och skissar fram en karta, även om den bildar sina egna hierarkier, även om den framkallar en despotisk kanal. Det handlar inte om en plats på jorden av det ena eller andra slaget, eller om ett historiskt ögonblick av något slag, och ännu mindre om någon andens kategori. Det handlar om den process som hela tiden reser sig och sjunker ihop, och om den process som hela tiden sträcker ut sig, bryter av sig själv och börjar om. Detta är inte en dualism av ett annat eller nytt slag.

Föreställningar om att världen består av dualismer; av vänner och fiender, vi och dem, eller att kunskap har karaktären av antingen eller, är liksom träden och rhizomen kulturellt upprätthållna föreställningar om hur det är. Det är kontingenser som kan förändras, om tillräckligt många vill och förstår förutsättningarna för förändring. Deleuze och Guattari är noga med att ta avstånd från alla former av dualism. Några renodlingar finns inte. Levt liv är komplexa blandningar. Samhället är och kan aldrig bli som olika grupper av människor vill att det ska vara; antingen eller, det kommer alltid att vara mer eller mindre av både och. Även om vilja är en stark och viktig drivkraft i världens tillblivelse måste man acceptera det rådande, samtidigt som man gör vad man kan för att verka för förändring. Några garantier för framgång finns inte; därför är det så viktigt med ödmjukhet.

Skrivandets problem: det krävs ofrånkomligen icke-exakta uttryck för att beskriva någonting exakt. Och detta beror inte alls på att man måste ta den vägen, inte alls på att man inte kan skrida till verket genom annat än approximationer: icke-exaktheten är aldrig en approximation, tvärtom är den den exakta rörelsen hos det som blir till.

För att beskriva kultur så exakt som möjligt krävs att man sätter ord på vagheten. Kultur är anexakt (vilket är en term som förklaras närmare i boken Studier av förändring, i rörelse), det vill säga vag till sin natur. För att kunna beskriva kultur som den är, levs och blir till, måste man använda begrepp och formuleringar som kan fånga dessa kvaliteter. Om kulturvetenskapen anpassade sig efter en annan kunskapssyn än den som är kompatibel med det som undersöks vore den en pseudovetenskap. Ändå är det precis vad vetenskapssamhället avkräver kulturvetaren; exakta beskrivningar, som, när de används för att beskriva kulturen som undersökts, inte godkänns som vetenskap eftersom sättet att redogöra för resultaten av forskningen strider mot uppfattningen om hur vetenskap ser ut och hur vetenskapliga resultat ska presenteras. Vilket bevisar att vetenskap är lika mycket kultur som allt annat som skapas och upprätthålls av människor.

Vi åberopar bara en dualism för bestrida en annan. Vi hänger oss bara åt en modellernas dualism för att nå fram till en process som skulle kunna bestrida alla slags modeller. Varje gång krävs det cerebral korrektur för att montera ned de dualismer som vi aldrig velat konstruera, som vi passerar genom. Att nå fram till den magiska formel som vi alla letar efter: PLURALISM = MONISM, genom att passera genom alla de dualismer som är fienden. Men fienden är nödvändig; den är den möbel som vi hela tiden flyttar runt.

Deleuze och Guattari skriver inte om verkligheten, livet här och nu. De ger oss verktyg för studier av kultur och förändring, verktyg som kan användas för att skapa kunskap som behövs för att förstå livet så som det levs. Kulturvetenskapen vars förutsättningar här undersöks handlar inte om kulturen i bestämd form singular. Fokus i arbetet är att peka på flyktlinjer och skapa förståelse för kulturens (avsaknad av) logik, att visa på vikten av att följa med och att samtala.