Utökad peer-review som en väg till bättre kunskap

Den enda vägen leder alltid fel, av den enkla anledningen att verkligheten är dynamiskt föränderlig och aldrig riktigt sig lik. Därför behövs det olika sätt att granska vetenskap, inte ett enda, det (förmodat) bästa. Så som systemet för granskning av vetenskapliga texter ser ut idag finns en uppenbar risk att det växer fram ett slags prästerskap som kontrollerar forskningen och predikar sanningen, vars makt utgår från antalet publikationer och mängden citeringar, snarare än söker ny kunskap på nya platser, med nya metoder och i enlighet med nya principer. Vi riskerar få en akademi som sluter sig om sig själv och där mer av samma premieras och där tvärvetenskap och bildning visserligen lyfts fram som viktigt i retoriken men i praktiken motarbetas allt som inte uppfyller den snäva normen.

En av vetenskapens grundstenar är den kritiska granskningen av resultaten och allt som hävdas i namn av vetenskap. Det är viktigt att granskningen fortsätter och att den fungerar, men för att olika typer av forskningsresultat ska bli relevant och resultera i ny och användbar kunskap krävs olika metoder för olika typer av studier. Talet om DEN vetenskapliga metoden handlar om att med hela handen peka på den enda vägen fram. Det finns inte en enda vetenskaplig metod, det finns olika metoder och det går aldrig att på förhand avgöra vilken som är den bästa eftersom det beror på en hel massa olika saker. Vetenskaplighet handlar inte om att följa med och anpassa sig, utan om att nyfiket ta sig dit kunskapen tar en och sedan rapportera om resultatet på bästa sätt. Och vad som är bäst i sammanhanget avgörs inte av auktoriteter på området, utan av syftet med undersökningen. Om inte granskningen av forskningen underordnas kunskapsmålet riskerar resultatet att bli (i bästa fall) meningslöst. Idag har det naturvetenskapliga sättet att publicera och granska resultat gjorts till norm i hela akademin, vilket tvingar in alla forskare och all forskning i en och samma mall. Det är alltså inte peer-review-förfarandet som är problemet, det är inte granskningen i sig som jag vänder mig mot, utan det faktum att all forskning och alla resultat idag mäts efter samma måttstock.

Forskning vars mål är att komma fram till säkra resultat kräver att man följer en godkänd metod och att resultatet granskas minutiöst, vilket låter sig göras om forskningen är naturvetenskaplig. Det som är bra och viktigt där är dock inte självklart bra och viktigt på alla områden. För min kulturvetenskapliga forskning är dagens alt mer enhetliga system förödande för kunskapen som min forskning resulterar i. Jag tvingas nämligen välja mellan pest och kolera, antingen väljer jag att anpassa mig efter normen, men så riskerar jag att producera meningslösheter som 42 (vilket är svaret på frågan om meningen med livet i boken Liftarens guide till galaxen). Eller så följer jag kunskapen och utsätter mig för risken att bli ifrågasatt eller betraktad som charlatan. Hur jag än gör blir jag en förlorare, och dessutom går samhället minste om potentiellt viktig och användbar kunskap.

Jag vill därför se ett system för granskning som är anpassat efter kunskapen, som inte ger vissa typer av forskare eller enskilda auktoriteter makt och inflytande över tolkningen av vad som ska anses kunna godkännas som vetenskap. Jag vill se ett slags utökad peer-review, i alla fall för den forskning jag bedriver. Kunskap om kultur kan ingen gå i god för, den får sitt värde genom att testas i vardagen av många kritiskt, självständiga och analytiskt drivna människor. Därför är skolans bildnings- och demokratiuppdrag så viktigt. Kunskap om kultur är till sin natur kollektiv; den är absolut inte en exklusiv angelägenhet enbart för forskare som bakom murar och i sitt elfenbenstorn bestämmer vad som är rätt och fel och viktigt.

Anledningen till att jag valt att publicera mina böcker på nätet, open access, är just detta att jag vill att mina resultat ska granskas av den breda allmänhet jag skriver för och kunskapen är tänkt att användas av. Jag leder inget i bevis, jag presenterar analytiska verktyg vilka inte behöver sanktioneras av någon. Fungerar de inte är ingen skada skedd. Dessutom kan ingen på förhand avgöra om och hur verktygen fungerar, inte jag, ingen annan kulturforskare och heller inte den allmänhet jag riktar mig till. Granskningen av resultatet måste vara kollektiv för att fungera och ju fler som bidrar desto bättre är det. Det som visar sig fungera kan vi använda tillsammans, och det andra är bara att lämna därhän. Jag är ingen auktoritet, ingen guru och jag försvarar inte mina resultat; det värde min forskning eventuellt han avgörs av allmänheten och är inte mer beständig än kulturen jag undersöker.

Jag behöver hjälp att bli granskad, därför påminner jag om att min senaste bok Föränderliga ordningar utan centrum och hierarki nu finns tillgänglig på nätet. Där finns även de andra böckerna i serien med samma undertitel: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Det vill säga boken Samtal om samtal om kultur och Studier av förändring, i rörelse. Kunskapen om KULTUR blir aldrig bättre och mer användbar än vi låter den bli, tillsammans. Den är INTE en exklusiv angelägenhet för forskarna!