Ett ekonomiskt system som vänts mot oss

Har vi nått en brytpunkt i den ekonomiska utvecklingen, där jakten på effektivitet leder till destruktivitet? Har det kapitalistiska systemet nått vägs ände och är nu på väg att implodera under sin egen tyngd och inre spänningar? Det är berättigade frågor att ställa i dessa dagar där inget riktigt verkar fungera som det ska, trots att ekonomins hjul snurrar och samhället inte kollapsat helt och hållet (vilket vissa så kallade svärjevänner vill göra gällande). Det finns en grundtrygghet och när det verkligen gäller fungerar det, men det är inte kapitalismens förtjänst utan människornas. I alla tider har människor hjälpt varandra när systemen hållit mer än de lovat.

Fram till Sovjetunionens fall fungerade samhället som en hyfsat trygg hamn för de allra flesta, även om det även då fanns problem. SAMHÄLLET fungerade även om ekonomin efter rekordårens ständiga uppgångar gick allt mer knackigt. Idag råder ett omvänt förhållande, där ekonomin fungerar medan samhället går knackigt och människor far illa på en hel massa olika sätt. Kanske har detta med avsaknaden av alternativ att göra? Kapitalismen är lika lite som något annat system perfekt. Kommunismen är inget alternativ längre. Ingen tror på den modellen, men så länge det systemet existerade i sinnevärlden fungerade det som motpol till kapitalismen och tvingade fram en välgörande eftertanke och försiktighet. Idag finns bara ett system, en väg. Och oavsett hur den vägen ser ut leder den fel. Samhället är en komplex och dynamiskt föränderlig helhet som behöver balans för att fungera, och balans uppstår mellan alternativ vilket idag saknas.

Utan motpol finns en överhängande risk att kapitalismen utvecklas till en mördarmaskin som äter upp allt och alla i sin väg. När egoistisk och amoralisk jakt på effektivitet och lönsamhet saknar motpol i form av solidaritet, omsorg och mekanismer för omfördelning inom systemet, vänds kapitalismen för. eller senare mot människorna som lever i det. Kapitalismen har bara en gas, den vill bara upp, ut och fram. Kapitalismen tar inga andra hänsyn än jakten på vinst och strävan efter effektivitet drabbar därför alla på ett eller annat sätt. Kanske är det där vi är idag? Datoriseringen och maskinerna sägs höra framtiden till; fast vems framtid?

Samhället balanserar på en fin gräns mellan effektivitet och värdighet. Ingen kommer undan den delikata situation som uppstår mellan det som är rätt, och det som görs rätt. Samhällets värdighet och långsiktiga hållbarhet kräver en väl utvecklad och vida spridd analytisk förmåga samt förståelse för och kompetens att hantera komplexitet. Dagens högre utbildning brottas liksom alla andra verksamheter i dagens kapitalistiska system med samma problem som alla andra. Vad är rätt, och hur ska det göras på bästa sätt? Inget är självklart, det vet alla. Ingen kan veta med bestämdhet, varken vad som är rätt, eller hur uppgiften ska lösas. Det finns inte en enda väg att gå, och därför leder kapitalismen som enda väg fel. Det inser alla som bara ägnat frågan/problemet en liten tanke. Och då kommer kulturvetarens kunskaper väl till pass. För hen är bra på att hantera komplexitet, och duktig på kritiskt tänkande. Det är kombinationen av dessa egenskaper, inte var och en för sig, som är det unika med kulturvetenskapliga utbildningar.

Problemet idag, i den politik som driver landets forskning och högre utbildning, är att man väljer antingen eller, istället för både och. Och man gör det för att man har fått för sig att man ska göra så. Men varför då, undrar jag? Vem har bestämt att sanningen, överallt, alltid, är formulerad i bestämd form singular? Ingen har bestämt det, det är bara så det har blivit. Ett resultat av akademisk kultur, och maktkamp mellan olika ämnen. Det är orsaken till att det ser ut som det gör, och att förhållandet mellan olika ämnen ser ut som det gör. Det är även förklaringen till att vissa ämnen får större genomslagskraft än andra, och att vissa ämnen anses vara mer prestigefulla än andra. Universiteten drivs på samma sätt som samhället i övrigt, i enlighet med marknadens logik. Rådande utbildningspolitik är därför helt och hållet inriktad på effektivitet, vilket leder till att kunskapen utarmas i hela samhället och till att människor bränner ut sig. Det är priset vi betalar för avsaknaden av alternativ till kapitalismen. Jag menar alltså inte att den ska ersättas, det är AVSAKNADEN av alternativ jag pekar på och bristen på dynamik jag uppmärksammar.

Det är inte hållbart att fortsätta på den inslagna vägen, och för att bryta mönstret och hitta en ny väg måste man oftare tänka både ock, och mer sällan antingen eller. Ett bra sätt att organisera utbildning är att kombinera effektivitet och produktivitet, men det fungerar bara om man inser vikten av kunna hantera komplexitet, istället för att försöka eliminera den. Och endast så länge man tar hand om och anpassar systemet efter människornas behov. Detta kräver en särskild kompetens. Kulturvetenskaplig kompetens, menar jag. Alltså just den kompetens som rationaliseras bort i dagens hårt ekonomiserade och effektiva utbildningssystem. Och just det är något jag tänkt på länge, och även fått chansen att arbeta med under senare år. Kombinationen mellan Företagsekonomi och Kulturvetenskap. Det är en spännande kombination, en dynamisk relation som gynnar alla parter. För det vi har att hantera i samhället är BEGRÄNSADE gemensamma resurser. Pengar och personal, studenter, lokaler och kunskap. Alla med sina unika behov, förutsättningar och begränsningar.

Om man utgår från att efterfrågan är den samma, oavsett om det handlar om lyxbilar, färdigmat eller kunskap är man illa ute. Ändå är det precis vad man gör idag. Allt i samhället behandlas på samma sätt, och målet är överallt: Effektivitet. Lösningen som alla använder sig av är att koncentrera sig på en sak, en enda sak. Men när man gör det i högskolesammanhang leder det fel. Den enda vägen leder alltid fel i forsknings- och utbildningssammanhang, för det är komplexa verksamheter. Verksamheter där väldigt lite är givet på förhand. Användbar kunskap kan inte beställas fram. Den känns igen först när den finns där och när sammanhanget och tiden är mogen. Kunskap är komplext, och därför behöver man kombinera och hantera samtidigt, effektivitet och produktivitet. Nyckelorden här är liksom överallt kombinera och hantera. Hållbarhet handlar om det som händer mellan och om hushållning med begränsade resurser.

Utgår man från att den enda vägen är den rätta vägen hamnar man som synes lätt i cirkelresonemang, och ut ur dem finns ingen väg. Därför är kapitalismen av idag, i avisaknad av alternativ, en återvändsgränd; ett system som vänts mot oss människor som lever i det. Alla utgår självklart och oproblematiskt från att sparsamhet är en dygd, men bara för att det är bra och viktigt i privatlivet betyder inte att alla ORGANISATIONER och samhället skall spara pengar. För att inte dra på sig misstänksamhet och bli ifrågasatt hyllar alla effektiviteten. Man vågar inte eller bryr sig inte om att eller hinner inte höja blicken för att se vart vägen leder. Därför skyller man på den som ropar; Hej, vänta lite. Stopp, låt oss tänka efter och reflektera. Får vi verkligen det vi vill om vi gör som vi gör? Finns det andra vägar som är bättre och vars mål är mer tilltalande? Den som vågar ifrågasätta kommer att få problem. Man skjuter budbäraren för att budskapet inte var det man önskade sig. 

Där är vi idag. Vi lever i och med samt hyllar samfällt en målinriktad, kallt beräknande rationalitet. Den enda vägen får inte ifrågasättas, det är viktigare än allt annat. Men kunskapen, hur går det med den? Vem värnar innehållet i det som produceras så effektivt i landets högskolor och universitet? Vilken framtid skall vi sträva efter, egentligen? Är det självklart vad som är bra eller dåligt? Nej, därtill är frågan alltför komplex. Kunskapsförsörjning i och för hållbarhet måste lösas genom kombinationer mellan olika typer av kunskaper och kompetenser. Samhället är som bekant alla vi, tillsammans. En enskild organisation kan göra sig av med sina anställda, kan driva effektiviteten till max. Men det handlar bara om att lämpa över problemet till någon annan, om man ser på saken utifrån ett samhällsproblem och om man sträcker ut tidsperspektivet. Den här typen av problem är inbyggda i det kapitalistiska systemet som liksom alla samhälls- och ekonomiska system saknar självinsikt och därför måste balanseras mot andra system. Och det är just därför som vi har högskolorna och universiteten som idag håller på att utarmas och tyna bort som en effekt av kraven på effektivisering. 

Hur organiserar man utbildningen och forskningen för att på effektivaste och mest produktiva sätt möjligt tillgodose samhällets långsiktiga behov av kunskap utan att äventyra människors hälsa. Vad är rätt sak att göra, och hur gör man det på bästa sätt? Det är eviga frågor utan giva svar. Kapitalismen är inte lösningen, men den behöver heller inte vara problemet. Finns inget i praktiken att välja på blir friheten och valfriheten meningslös.