Forskningsetik i praktiken

Hur ska man förhålla sig moraliskt till sin forskning? Hur ska man göra för att leva upp till en högt ställd etisk standard? Den frågan dök upp på en av sessionerna på FEKIS och det slog mig där och då att: Om det verkligen är en fråga som forskare behöver befatta sig med eller reflektera över idag, säger det mer om vad som premieras inom forskningen än om forskarnas intresse för och förmåga att följa en etisk kompass. Om ansvaret för forskningsetiken läggs på den forskande individen eller om man tror att det räcker med tydligare lagar och hårdare straff har man inte förstått någonting.

Mediernas roll i avslöjandet av forskningsfusk och oredlighet är enormt viktig eftersom problemet finns inbyggt i det akademiska systemet och dess incitamentsstruktur. Det är inte KUNSKAPEN som premieras utan det som mäts och kontrolleras, vilket är som upplagt för problem. Den som bryr sig mer om sin egen karriär än om kunskapen kan självklart lockas av pengarna och utmärkelserna samt uppmärksamheten och den stjärnstatus som tilldelas (bibliometriskt) framgångsrika forskare. Grävande journalister har troligen gjort mer för forskningsetiken än ledningarna på landets högskolor och forskningsinstitut.

Presentatören på sessionen talade om att man som (medicinsk) forskare ofta befinner sig i ett etiskt vakuum eftersom man agerar i ett gränsland där det saknas kunskap och traditioner som behövs för att den etiska kompassen ska fungera. Dessutom är det så att där mycket står på spel; pengar, prestige, makt, är sannolikheten att man råkar på en psykopat som inte skyr några medel för att nå framgång och uppmärksamhet högre än i andra sammanhang. Det är ännu ett skäl att inte tillmäta bibliometriska data det oproportionerliga värde det har idag, på kunskapens bekostnad. Är det kunskap vi vill ha finns helt enkelt inga genvägar.

Macchiarini som kommit att bli själva sinnebilden för fuskaren är inte representativ för forskare som fuskar, sades det, vilket är intressant och viktigt att framhålla. Det är sällan som forskningsresultat produceras och fabuleras fram på det sätt som han praktiserade. Mycket vanligare är att man slarvar, plagierar eller på andra sätt avviker från vägen som leder till sanningen och bättre kunskap. Forskningsfusk är dessutom vanligare än man tror och vad avslöjanden av fusk indikerar. Det finns ett stort mörkertal, just eftersom "alla" (enskilda forskare och universitetsledningar) tjänar på att publikationerna och citeringarna strömmar in. Det finns inga riktiga incitament att granska den egna verksamheten kritiskt, annat än skam då, vilket alltid måste ställas mot vinsterna. Forskningsfusk är akademins motsvarighet till idrottens doping, skulle man kanske kunna säga.

Allt börjar med ett litet steg, och sedan fortsätter det över tid, utan att man blir avslöjad och samtidigt som man uppmärksammas och får uppskattning. Fuskaren bygger in sig i en bubbla som lätt tenderar att bli självbekräftande. Fusk är vanligare miljöer där det man inte har seminarier och där man bryr sig mer om resultat, publikationer och citeringar. Där man talar mer om strategier än om kunskapens egenvärde, där man drivs mer av pengar och prestige än av nyfikenhet. Det är främst inom tillämpad forskning det fuskas, inte inom grundforskning. Skälet är enkelt, för där framgång premieras saknas incitament att INTE fuska, vilket inte främjar framväxten av en kunskapsfokuserande akademisk kultur.

När man gjort undersökningar av hur forskare i allmänhet ser på sitt värv och vad man värderar högst hamnar ärlighet i topp. Många forskare anser det vara den viktigaste egenskapen hos en forskare, men utan en kultur där ärlighet, öppenhet och prestigelöshet värdesätts kommer man aldrig tillrätta med problemen. Där den som drivs av nyfikenhet betraktas som suspekt och där man måste ha ett imponerade track record och en publiceringsstrategi samt där bara den med en väl utvecklad förmåga att attrahera forskningsmedel kan göra karriär, är det som upplagt för fusk av olika slag.

Forskning om forskning behövs, slår det mig; för att öka förståelsen för vad som driver forskare att FORSKA och hur man ser på kunskap inom olika områden. Ibland kritiseras vetenskapsteoretiker för att vara relativister, men det är skillnad mellan kritik och att vara kritisk. Hittar en gammal artikel i DN (från 1997), av Sara Danius där hon intervjuar Bruno Latour. Kan varmt rekommendera den artikeln, inte bara för att den ger en viktiga nycklar till förståelse för forskningsetik utan även för att det på ett vackert språk beskriver relationen mellan kunskap och vetenskap. Danius skriver att:

Latour gör på vetenskapssociologins område vad Pierre Bourdieu gjort på kultursociologins, även om Latour är långt mer provokativ. Bourdieu relativiserar en idealiserad föreställning om intellektuell verksamhet, vilket noga taget bara upprör de intellektuella själva. Latour relativiserar en idealiserad föreställning om naturvetenskaplig verksamhet och hävdar att det inte finns någon distinktion mellan fakta och fiktion, sanning och kontext, vilket potentiellt sett borde uppröra de allra flesta av oss.

Att vetenskapliga sanningar inte är objektiva betyder dock inte att de är subjektiva. Det betyder heller inte att de kan reduceras till de sociala, ekonomiska och politiska omständigheter under vilka de produceras.

Forskning är en mänsklig verksamhet, med allt vad det innebär. För att förstå hur forskningen ska kunna bli mer etisk krävs förståelse för detta. Dikotomin falsk/sann eller subjektiv/objektiv, bygger på ett fundamentalt feltänk. Latour forskar inte om forskning för att kritisera utan för att kritiskt granska vetenskapens praktik och vägen som leder till kunskap.

Han förklarar att han inte vill beteckna sig som en kritiker av naturvetenskapen. Tvärtom betonar han sin respekt för den hårda vetenskapen, ja, sin kärlek till den.

- Vi ägnar oss inte alls åt att delegitimera eller kritisera naturvetenskapen utan snarare åt att placera in den vetenskapliga praktiken i antropologins huvudfåra, fortsätter Latour. Han och hans kolleger försöker formulera beskrivningar som skildrar vad som faktiskt pågår när vetenskapsmän försöker utröna naturens lagar och utöka kunskapens domäner, det kan sedan gälla Louis Pasteur, dieselmotorns uppkomst eller ett misslyckat transportsystem i Paris.

- Mitt projekt har alltid handlat om att försöka hitta sätt att beskriva och definiera vad man kan kalla sanningsregimer.

Tänkare som Michel Serres, Foucault och Deleuze har haft betydelse för Latour. Han betonar dock sitt arbetes kollektiva karaktär och menar sig inte vara stort mer än ett pennskaft åt kollegerna Michel Callon och Isabelle Stengers.

På senare tid har sanningens försvarare avslöjat hur man lyckats få in fuskartiklar i humanvetenskapliga tidskrifter, vilket måste sägas vara talande. Kanske är det så att man vet hur enkelt det är att hacka systemet för att vinna fördelar, och att man ser humanisternas kritiska granskningar som ett hot mot den makt som naturvetenskapen förfogar över? Det är en ren spekulation från min sida, men ändå tänkvärd, inte minst i ljuset av det utbredda forskningsfusket och vetenskapsstudiernas uttalade ambition att faktiskt verka för bättre kunskap.