Bloggpost 3700

Tretusen sjuhundra bloggposter hade jag alltså i mig. Uppenbarligen, eftersom detta är den tretusensjuhundrade posten jag skriver. Det är inte lika lätt att hitta nya saker att skriva om idag som det var första åren, men att blogga är å andra sidan en mer integrerad del av mitt liv och vardag idag, så när jag väl hittar något som engagerar flyter det lätt. Den känslan, slår det mig, är vad jag söker. Flytet i tanken som leder till flyt i språket. Flow, närvaro och stunderna av insikt som uppstår under fokuserat skrivande och ibland i föreläsningssalen, tillsammans med intresserade och engagerade studenter eller åhörare. Det är vad jag söker, det är dit jag vill tillbaka, igen och igen. Jag vet aldrig när det blir så. Ibland blir det platt och intetsägande; ofta när jag är stressad eller befinner mig mentalt någon annanstans, när skrivandet känns som ett tvång. Fast å andra sidan kan jag ibland i efterhand se att texter som var mödosamma att skriva och där det inte fanns flow kan hålla längre än texter som bara runnit ur mig. Nyckfullheten, detta att aldrig kunna veta hur det ska gå eller hur det ska bli, lockar mig. Frågor utan GIVNA svar fascinerar. Att blogga är en spännande upptäcktsfärd som jag följer lika mycket som styr och driver. Och jag är oerhört tacksam för att jag inte är ensam på resan. Jag ser att ni finns där, att jag blir läst. Inför det är jag ödmjuk. Det är ingen självklarhet, men det är viktigare för mig än alla akademiska meriter i världen. Det är här jag skriver för att tänka, det är här jag är ärlig och sann.

Annat skrivande, skrivande som görs av tvång eller på uppdrag, är själsdödande. Ändå är det det skrivandet som räknas i akademin idag, inte detta. En enda referee-granskad artikel är värd mer än alla bloggposter i världen. För att det går att räkna, väga och mäta. För att vägandet och mätandet (kontrollen och målstyrningen) idag anses viktigare än innehållet. Och så undrar vi varför unga idag inte kan skriva, varför språket förflackas och läsförmågan utarmas. Inte undra på när vi inte bryr oss om eller kan uppskatta språket i sig, tankarna och orden. Det finns heller inte tid att läsa, tänka, samtala och lägga sig vinn om att skriva vackert. Kanske har det alltid funnits en känsla av tidsbrist, men idag tar det sig fysiska uttryck på ett helt annat sätt och människor säger upp sig från arbeten de älskar och slutar utföra uppgifter de brinner för eftersom organiseringen av arbetet påverkar deras hälsa negativt. Jag bloggar för att göra uppror mot allt det där, för att här finner jag ro, här känner jag mig fri. Här kan jag vara närvarande i nuet.

Ekonomiseringen återkommer jag ofta till. Ekonomin som ersättare av alla andra värdet. Om medlet som blev ett mål och som dränerar samhället på innehåll, som utarmar språket och förflackar kunskapen. Som reducerar allt till siffror. Om vi även i fortsättningen vill ha ett samhälle får den typen av påpekande inte tas lätt på, för det är vår framtid vi talar om. Ett folk som bara kan räkna och som reducerar sig själva och sina egenskaper till siffror är ett folk av lydiga följare. Ett okritiskt folk som lyder penningens lag, som går dit pengarna finns, oavsett vart ekonomin leder dem. Jakten på vinst förblindar och tränger ut alla andra värden, likt en gökunge som tar över och tystar kritiken. Och när akademin avakademiserats kommer kraven på sänkta skatter, för att locka hit utländska experter, som ett brev på posten. Först skapar man ett problem och sedan löser man det med den enda vision man har: Mera pengar över. För vem? Och varför, till vad? Det har vi glömt.

Ta dig tid. Lyssna. Tänk. Idag har vi nästan aldrig tid. Vi dignar alla under produktionens och effektiviseringens lagar. Vi har inte tid för varandra. Idag ökar antalet unga som får stroke och hälsan raseras, allt i takt med att stressen ökar. Allt färre har råd att sjukskriva sig och detta används som indikation på att vi är friskare och det blir anses visa på att effektiviseringsjakten kan fortsätta. Mot vad? Mot nollpunkten. Låga priser, kom och köp. När vi inte längre har tid att läsa eller tänka blir det svårare och svårare att se samband och när vetenskapen tvingas publicera allt fler artiklar om allt smalare aspekter tappas helhetsperspektivet och överblicken; dessutom får den som har makt tillgång till allt fler underlag och stöd för sina beslut, vilka nu kan presenteras som vetenskapligt underbyggda. Alla säjer ut sig, alla tvingas sälja sig. Till allt lägre pris. För den heliga konkurrensen tvingar oss till det. Moroten är att välstånd sipprar ner till de mindre bemedlade. Men det stämmer inte, pengar sugs uppåt i systemet. Tänk bara på hur vi motiverar den som har makt och är chef att jobba och på hur vi motiverar den som befinner sig långt ner i organisationen, eller den som saknar arbete och som är beredd att arbeta för en ännu lägre lön. Ta dig tid. Tänk, andas och lägg örat mot den räls som till framtiden bär. Lyssna och reflektera. Fundera på vem som tjänar på att dessa saker inte uppmärksammas? Är det verkligen du och jag, samhället och framtiden?

Jag skriver för att jag tänker och tänker för att jag skriver. Därför läggs bloggpost till bloggpost. Den ena efter den andra utan annat mål än skrivandet och tänkandet i sig. Texter och tankar har ett egenvärde och detta värde värnar jag här. Dag efter dag. Vill inte sikta mot något annat än nästa dag, nästa bloggpost. Vi får se hur länge det bär och hur många poster det blir. Antalet är inte det viktiga. Lusten att skriva är det enda som betyder något. Lusten att leva och att fylla livet med mening. Skrivande fungerar på det sättet. Speciellt det skrivande som inte har något annat syfte än att ta tanken vidare. Detta driver mig och det är så jag ser på kunskap också, som en resa, där vägen är målet. Ökad förståelse är det jag söker, i en värd som blir allt mer obegriplig och som allt fler förstår allt mindre av. Beslut tas i hastigheten, för att i efterhand förklaras och göras logiska. Det är så man slarvar bort miljarder och det är detta som gör att problemen hotar att växa. För ingen bryr sig eller tar ansvar, eftersom ingen enskild har något att vinna på att göra det. Alla vet att alla har något att vinna på gemensamt ansvarstagande, men vi inför konsekvent system som gynnar individuellt oansvar. Klart vi får problem då. När vi inte tar oss tid. Inte lyssnar. Inte läser eller tänker.

Tror jag slutar där, innan dessa tankar tänks till slut. Ett annat samhälle är möjligt, om och när tillräckligt många vill och börjar tänka och agera annorlunda i sin vardag. Det är inte bilaterala avtal och stora beslut som förändrar världen och kommer att rädda klimatet, utan vanliga människors vardagliga handlingar. Den tanken fyller mig med hopp och den driver mig att skriva vidare för att upprepa den på olika sätt och i relation till olika frågor.

Tack för att du läser! Utan dig är Flyktinjer bara ord i cyberrymden.