Det pågår så enormt mycket mer än lärande i skolan, så varför har ett ämne, pedagogik monopol på frågan om vad som ska göras, hur det ska göras och hur det som sker där ska tolkas? Lärare med över 20 års erfarenhet av undervisning och ett brinnande intresse för kunskap och utveckling avfärdas för att de saknar ett antal högskolepoäng i pedagogik och får finna sig i att kallas obehöriga. Jag ser en risk här som handlar om att skolan håller på att utvecklas till en smal sektor befolkad av experter på produktion av resultat.
Kunskapen hamnar allt mer i skymundan när fokus riktas mot mål och effektivitet och när kvalitet anses vara något man kan mäta. Ur den synen på kunskap växer behovet av specialister och experter på allt smalare områden. Kunskap är en kvalitet i sig och långt mer komplext än vad man kan få för sig om man närmar sig frågan med målet att finna otvetydiga svar. Om kunskap blir en angelägenhet enbart för pedagoger och något man endast sysslar med i skolan kan inget KUNSKAPSSAMHÄLLE växa fram; vi får en skola där fakta effektivt överförs från lärare till elev och där källkritik, i betydelsen kontroll av VEM som säger något eller VARIFRÅN uppgifterna hämtas, ersätter förmågan till kritisk analys och intellektuella samtal.
Kunskap är en angelägenhet för alla, för hela samhället; annars kan den aldrig utvecklas och komma till användning i arbetet med att bygga och förvalta samhället på längre sikt. Om ansvaret för kunskap delegeras till en mindre grupp människor med på förhand specificerade kompetenser, om allas röster inte anses lika mycket värda, kommer kunskapen att förvandlas till ett slags fetisch; det vill säga ett godtyckligt valt objekt som dyrkas och försvaras av ett prästerskap av högt uppburna och aktade människor som har all makt, i detta fall, över vetandet.
Samhället håller på att dräneras på kunskap och den processen påbörjas i klassrummet där det finns allt mindre tid för nyfikenhet och förutsättningslöst sökande efter insikter som kan lyftas och samtalas om. Pedagogikens roll är att med stöd i evidensbaserade metoder överföra en fastställd mängd, kvalitets- och källgranskad information och fakta som lärarna med hjälp av standardiserade prov kontrollerar att eleverna memorerat. Jag ser med oro på hur en allt mer instrumentell syn på kunskap sprider sig i samhället och det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget; det är dock i klassrummet som eleverna först kommer i kontakt med kunskap och lärande på ett lite mer systematiskt sätt. Därför borde klassrummet vara en angelägenhet för alla och den kultur och det sociala spel som utvecklas där borde uppmärksammas mycket mer och inte som idag anses vara en angelägenhet för enbart pedagoger och skolledningar med rapport- och resultatansvar.
Jag menar att LÄRARNA som finns och verkar i klassrummet ska befrias från alla krav på prestation för det är inte så KUNSKAP växer fram och utvecklas. Finns det inte jordmån för lärandet kommer kunskapen att dö eller reduceras till fakta. Klassrummet måste öppnas upp och betraktas mycket mer som en integrerad del av samhället som helhet; inte som en plats där tjänsten kunskap utförs till lägsta möjliga kostnad, så snabbt som möjligt och med högsta möjliga kvalitet. Klassrummet är den plats där eleverna förbereds för livet och framtiden, det är där den uppväxande generationen fostras till förvaltare av samhället och demokratin. Bara om och när klassrummet blir en angelägenhet för alla och där och när kunskapen anses ha ett egenvärde kan en skola värd namnet växa fram, tillsammans med resten av samhället och befolkningen som helhet.
Kunskap är en uppsättning frågor utan givna svar. Därför kan och får inte LÄRARE betraktas som experter. Vi är alla lärare, eller bara där och när det fungerar på det sättet kan ett kunskapssamhälle växa fram. Ansvaret för kunskapen vilar på ALLA; journalister, politiker, tjänstemän och handläggare samt allmänheten. Dagens kicksökeri och jakt på likes, fokus på framgång och resultat. Strävan efter målstyrning och effektivitet; New Public Management, går på tvärs mot allt vad KUNSKAP heter. Vi får helt enkelt den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi önskar oss. Därför är det kontraproduktivt, både att skylla på andra och att lägga ansvaret hos en liten, specialiserad grupp. Liksom ifråga om hållbarhet finns inga enkla lösningar, det är vardagen som både problemen och lösningarna finns och förvaltas, på gott och på ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar