Sitter könet i huvudet eller kroppen, och vad är möjligt och önskvärt att förändra?

För ett tag sedan, i höstas någon gång, hamnade jag i en lång diskussion på Twitter om genus och genusforskningens relation till och syn på biologi. "Genusforskare tar inte hänsyn till biologi och forskningen är därför aktivistisk", var den underliggande kritiken som jag försökte svara på. Jag har inte släppt frågan, istället har jag fördjupat mig i den. Att debattera forskning på sociala nätverk är meningslöst, verklig kunskap kan bara växa ur samtal och en ömsesidig vilja att förstå. Jag beställde därför en bok av fysikern och vetenskapsfilosofen Evelyn Fox Keller: The Mirage of a Space Between Nature and Nurture, som handlar om relationen mellan arv och miljö. Sedan kom annat emellan (ständigt denna brist på tid att läsa och tänka tankar till slut), men nu har jag läst boken. Äntligen är jag redo att förklara det jag i princip redan visste, men som jag nu känner att jag verkligen förstår och kan förklara. Efter att jag läst boken av Keller inser jag att hela frågan är felställd. Att skilja mellan en given och förment oföränderlig biologi och en skapad och föränderlig kultur är som att en gång för alla avgöra vad som skapar musik; musikern (den föränderliga, viljestyrda delen av helheten) eller instrumentet (det givna). Svaret är självklart att musiken uppstår mellan och är omöjlig utan båda delarna och samspelet mellan. Vill man förstå musik finns inte mycket kunskap att hämta ur ingående studier av instrumenten, men det finns massor av kunskap att hämta från studier av musiker och människors uppfattningar av och tankar om musik.

Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor säger kritikerna av genusforskning; självklart finns det skillnader, ingen förnekar det. På samma sätt är det skillnad mellan olika musiker och deras instrument, men det är är meningslös kunskap att söka om det är förståelse för musik man är ute efter. Genusforskare BORTSER inte från biologi, men forskar om det som är föränderligt och möjligt att med viljekraft ändra på, samt tänkbara orsaker till att det uppstår hinder mot förändring. Biologikramarna menar att män är män och kvinnor är kvinnor och innebörden i begreppen är lika oföränderliga som generna som kropparna byggs upp av. Det är i bästa fall ett önsketänkande för det stämmer inte. Historiska studier av män och kvinnor visar att innebörden i begreppen man och kvinna har förändrats enormt mycket; det enda som är konstant är den asymetriska maktrelationen mellan och den har ingenting med biologi att göra. Det finns inga enkla svar på den här typen av frågor och den som ger skev av det far med osanning och behöver läsa på, och jag kan varmt rekommendera Kellers bok. Hon skriver i inledningen:

Part of the difficulty comes into view withthe first question we must ask: what is the nature-nurture debate about? There is no sigle answer to this question, for a number of different questions take refuge under its umbrella. Some of the questions express legitimate and meaningful concerns that can in fact be adressed scientifically; others may be legitimate and meaningful, but perhaps not answerable; and still others simply make no sense. I will argue that a major reason we are unable to resolve the nature-nurture debate is that all these different questions are tangled together into an indissoluble knot, making it all but impossible for us to stay clearly focused on a single, well-defined and meaningful question. Furthermore, I will argue that they are so knitted together by cronic ambiguity, uncertainty, and slippage in the very language we use to talk about these issues. And finally, I will suggest that at least some of that ambiguity and uncertainty comes from the language of genetics itself. 

Jag påminner om att Keller är fysiker och vetenskapsfilosof, hon forskar om kunskapens gränser och vad som är möjligt att säga i namn av vetenskap. Och hon argumenterar övertygande för att det är omöjligt att avgöra vad som beror på vad. Människa och följaktligen även man eller kvinna är resultatet av en lång rad olika aspekter som samverkar. Biologin är inte evig och oföränderlig. Länge trodde man att kartläggningen av det mänskliga genomet skulle ge oss svaren på alla våra frågor, men sanningen är att det inte finns några givna svar. Epigenetisk forskning visar att gener kan slås av och på beroende på omgivningen och vad man äter, och på den allra senaste tiden har forskningen om mikrober (det finns en mycket intressant populärvetenskaplig bok där den senaste forskningen på detta område gås igenom, som jag också rekommenderar) och deras samverkan med generna gjort biologin än mer öppen och föränderlig. Människan är ett plastiskt och föränderligt resultat av ett komplext samspel mellan en lång rad olika aspekter och att försöka avgöra vilken aspekt som är viktigast är omöjligt. Så vad handlar kritiken mot genusforskningen om egentligen? Politik och motstånd mot förändring, menar jag.

Kritiken mot genusforskningen handlar om att genusforskare inte beaktar biologin, och där blir det uppenbart att det handlar om politik, för om det vore upp till konservativa ledarskribenter att avgöra vad forskare inom olika discipliner ska forska om vore det inte forskning. Forskning handlar om att efter bästa förmåga söka vetenskaplig kunskap om det man forskar om; det är inte en utredningstjänst som svarar på politiskt vinklade frågor. Forskar man om sociala aspekter av kön är det detta man forskar om och inte biologi. Och givet att det inte går att skilja biologi från kultur är det angeläget att forska om det som går att förändra, för det oföränderliga kommer att visa sig förr eller senare. Den som hävdar att forskningens fokus på sociala aspekter av kön handlar om att medvetet bortse från viktiga aspekter i forskningen är snudd på förtal och hotar att undergräva tilliten till forskningen generellt.

Det som gör kritiken mot genusforskningen intressant är att det är forskare som kritiseras, dels för sin inriktning, dels för sina resultat. Forskare som öppet redovisar att hen är feminist anklagas för att ha en agenda, och det stämmer; feministiska forskare undersöker förutsättningar för jämställdhet. Målet är att nå kunskap om vad som går att förändra ifall man vill uppnå balans i maktrelationen mellan könen, vilket är ett hållbarhetsmål sanktionerat av FN. Kritiken mot feminismen är med andra ord en indirekt och förtäckt kritik mot jämställdhet. Kraven på det som sägs i namn av forskning är rigida och granskningsprocessen är transparent, därför vill det till att man har mycket goda argument om det ska anses legitimt att kritisera ett helt forskningsområde. Om något är det kritiken som är politisk; men om det är politik man vill föra, varför inte vara tydlig med att man är mot jämställdhet och öppet och ärligt argumentera mot alla försök att jämna ut maktförhållandena mellan könen? Att kritisera feminismen för att gå för långt faller dessutom på sin egen orimlighet av det enkla skälet att den aldrig kan gå för långt. Balans är ett jämviktstillstånd och om försöken att öka kvinnors makt och inflytande i samhället går för långt är det inte jämställdhet man arbetar för och då är det heller inte feminism man ägnar sig åt.

Är eller blir kvinnor kvinnor och män män? Är könsidentiteten ett resultat av arv eller miljö? Som Keller visar i sin bok är det en fråga som inte går att avgöra en gång för alla, men det finns gott om biologisk forskning som visar att kroppen är plastisk och föränderlig. Även om ingen människa föds som ett blankt blad är det nyfödda barnet fixt och färdigt. Förändringen är resultatet av samspel mellan biologi och kultur, och därför behövs forskning om detta SAMSPEL. Det är detta som genusforskning handlar om. Genusforskning handlar inte om att leda i bevis att kultur är viktigare än biologi, den handlar om förutsättningar för förändring. Och är man konservativ och värnar det som alltid varit förstår jag att man ser genusvetenskap och annan forskning som handlar om förändringsmöjligheter som ett hot. Jag är inte konservativ, men jag förstår att det finns människor som är det och det är helt oproblematiskt. Det som oroar mig är att man blandar samman politik och vetenskap och att man försöker underminera forskning som inte stämmer överens med ens ideologiska övertygelse. Stalin agerade så under Sovjettiden, med förödande konsekvenser, och nu upprepas tanken fast från höger.

Inom psykologin talar man om The Big five, vilket är medfödda, grundläggande, personliga egenskaper som inte förändras. Generna kan inte förändras med viljekraft, men det man äter och bakteriefloran i tarmarna som påverkar generna kan man förändra med viljekraft; liksom hur man talar om män och kvinnor. Vill man bygga ett jämställd och hållbart samhälle går det inte att bortse från någon avgörande aspekt, men det återstår fortfarande att bevisa att biologin spelar en avgörande roll (att den spelar roll är självklart och behöver inte påpekas), för hur män och kvinnor agerar gentemot varandra och hur den påverkar fördelningen av makt mellan könen. 

 När man blir äldre får man perspektiv, och för mig som ägnat en stor del av min tid i akademin åt genusforskning är det intressant att se hur vissa teman upprepar sig, om än i ny språkdräkt. När jag var med och byggde upp den svenska maskulinitetsforskningen på 1990-talet restes samma kritik som konservativa ledarskribenter idag riktar mot genusforskare från representanter för den mytopoetiska mansrörelsen, med Robert Bly i spetsen. Liksom andra rörelser som talar till människors känslor försvinner de inte, de drar sig bara tillbaka och bidar sin tid. Idag anar biologins och de arketypiska könsrollernas försvarare morgonluft, och än en gång är det till den gamla goda tiden, till det som en gång var man ställer sitt hopp och riktar sin uppmärksamhet. Men är det verkligen tillbaka till den gamla goda tiden vi vill? Är det där och i biologin som svaren på frågorna om människan och vår gemensamma framtid finns, eller är det i humanismens tro på tankens och förändringsviljans kraft hoppet om ett långsiktigt hållbart samhälle står att finna?