För att lära måste man förstå vad man inte vet

Inser man inte sina egna begränsningar och förstår man inte hur lite man faktiskt vet, samt hur mycket som inte går att veta något om, går det varken att lära sig något eller skaffa sig fördjupad kunskap. Man måste förstå sig själv först innan man kan förstå andra, och för att veta måste man förstå vad man inte vet; det borde inte behöva påpekas, men tro mig, det behövs. Okunskapen och ignoransen sprider sig i samhället, liksom narcissismen, egoismen och den hybris som följer av inställningen till egot, kunskapen och världen. Det är en evig kamp; liksom kampen för jämställdhet och värnandet av demokratin är det inget man blir färdig med. Kunskap och lärande är inte kumulativa processer som går från okunskap till bildning. Mina studier handlade inledningsvis om att lära mig saker, ju mer desto bättre; men idag undersöker jag snarare kunskapens gränser min egen okunskap. Idag och med alla kunskaper jag skaffat mig genom är det viktigare för mig att omvärdera och göra mig av med gamla kunskaper än att lära mig nytt, även om det är vad jag hela tiden strävar efter. Samhället är heller inte en historia om framsteg. Dagens samhälle är annorlunda än gårdagens, men det är varken bättre eller sämre och det förändras hela tiden.

Skolan och den högre utbildningen förändras också och många har synpunkter på innehållet och organiseringen, vilket är bra. En skola och högre utbildning som inte engagerar kan aldrig bli en kunskapsskola; fast vad är det man engagerar sig i och för? Det är en avgörande fråga. Att debattera läxor eller inte, eller vad man ska fokusera på i historieämnet är destruktivt. Den avgörande frågan är om skolan svänger i takt med resten av samhället, om utfallet av lärarnas och elevernas/studenternas arbete gagnar samhället eller inte. Vilken kunskapssyn som utbildningssystemet vilar på spelar också roll; och idag handlar det om kvalitetssäkring och effektivisering. En fastställd mängd kontrollerad kunskap ska så snabbt som möjligt processas och redovisas i så oförändrad form som möjligt av elever och studenter för att växlas in till skolsystemets hårdvalutor: Helårsprestationer, poäng och examina. Det mäts och räknas, jämförs och konkurreras och idag producerar skolan och den högre utbildningen mer resultat än någonsin. Fast så länge som allt fokus ligger på det man vet och det som går att kontrolleras är det en stor och mäktig maskin som producerar plattityder, meningslösa självklarheter och tomhet. Är det kunskap man vill ha och vill man verkligen lära sig, måste alla som finns och verkar i utbildningssystemet fokusera mycket mer allt det man inte vet något om.

Påfallande ofta märker jag att mina höga förväntningar på studenterna uppfattas som (allt för höga och) orimliga krav, även efter att det visar sig felaktigt eftersom jag inte underkänner fler än någon av mina kollegor. Jag har ingen aning om vad det står för men jag har aningar. Jag tror unga idag är vana vid att lyftas till skyarna; genom skolåren har de fått höra hur duktiga de är, redan innan de presterat något. Det anses problematiskt att tala om det som inte fungerar, för det sägs ta död på lusten att lära. Jag tror dock att det är precis tvärtom. Lusen att lära väcks rimligtvis av insikten om allt det man inte vet något om, i kombination med förståelse för hur man lär sig mer och fördjupar sina kunskaper. Behovet av uppmuntran tror jag snarare går att härleda till produktionstanken, kvalitetssäkringen och skolans fokus på resultat. Bara i ett utbildningssystem där det anses problematiskt att misslyckas, vilket är en förutsättning för att lära sig inse var gränsen mellan det man vet och det man inte vet går, växer den typen av villfarelse fram. Och bara där uppfattas lärare som uttrycker förväntningar krävande. Den som fokuserar på uppmuntran tar över en ansenlig del av ansvaret för lärandet, medan den som uttrycker förväntan är tydlig med att lärandet står och faller med individens eget ansvar och hur man använder tiden man har till sitt förfogande. Jag kränger inte betyg och vänder mig mot kund-utförarmodellen som dagens utbildningssystem bygger på.

Jag får känslan att många studenter idag anser sig ha knäckt något slags kod och vet vad som gör lärarna glada. Fast det är inte för min skull studenterna studerar på högskolan och kommer till mig som lärare, det är för deras egen skull. Jag gläds med dem när jag ser att de klarar av utmaningen som studier på högskolan är, när jag ser att de lärt sig något. Jag blev lärare och har stannat kvar på högskolan för kunskapens skull, och jag har förväntningar på att studenterna jag möter också är där för att lära. Som lärare kan jag bara skapa förutsättningar för lärande, uppmuntra och visa att jag bryr mig. Om jag påminner studenterna om att det är viktigt att ha roligt också, om jag bagatelliserar arbetsinsatsen som krävs för att lyckas och om jag säger att de är duktiga innan de ens börjat, ringaktar jag min egen utbildning och devalverar värdet studier och högre utbildning. Det är ett försäljarbeteende som inte hör hemma i en kunskapsskola. Förväntningarna måste givetvis anpassas efter var studenterna är i sin utveckling. Jag utgår från förkunskapskraven som finns och det faktum att utbildningen går på heltid och att uppsatsen som ska skrivas (det är oftast i kurser som bygger på eget arbete som mina förväntningar uppfattas som krav), det vill säga resultatet som jag sedan ska bedöma och sätta betyg på, representerar mellan 200 och 400 timmars heltidsarbete, per student. På B-nivå där uppåt fem studenter skriver ihop representerar uppsatsen närmare 1000 timmar. Klart jag har förväntningar (tusen timmar är mer än hälften av min årsarbetstid ...), och även om jag blivit luttrad genom åren och tvingats inse att det idag i praktiken inte är rimligt att kräva redovisning av alla 40 timmarna varje vecka, kommer jag aldrig att sluta FÖRVÄNTA mig att studenterna kommer till högskolan för att lära sig nya saker, för att bli bättre och utvecklas som människor. Och om mina förväntningar uppfattas som ett problem säger det mer om den som känner så än om mig som lektor.

Uppsatser skriver man för att lära sig något nytt, uppsatsen är inte en tenta där man redovisar vad man redan kan. Därför är själva utgångspunkten för uppsatskursen och det självständiga arbetet, liksom för all forskning (i alla fall all forskning som syftar till kunskapsutveckling; för forskning som syftar till akademisk meritering gäller andra regler, vilket jag skrev om igår) att man börjar med en inventering av sina kunskaper och en kartläggning av gränserna för dels vad man själv vet, dels vad andra vet och dels vad som är möjligt att veta. Utan fördjupad insikt om detta kan man inte formulera ett fungerande syfte som behövs för att leda arbetet i riktning från okunskap till fördjupad insikt.

Ett annat, men angränsande problem, rör kritik av andras arbeten. För att kunna rikta relevant kritik mot något som hävdas krävs kunskap och förståelse för allt det man som kritiker inte vet. Kritik kräver respekt, vilket dagens samhällsdebatt lider svår brist på. Jag tror dessa saker hänger ihop. Rådande debattlogik handlar mer om att avgöra frågor och att få rätt, inte om att lyssna och lära tillsammans för att bygga ett hållbart samhälle på kunskaper som faktiskt fungerar. Det behövs mycket mer av ödmjukhet, samtal och fokus på det man inte vet samt respekt för det som inte går att veta för att samhället ska utvecklas till ett kunskapssamhälle där förväntningar inte uppfattas som krav. Kunskapsskolan är en plats fylld av möjligheter som bygger på höga förväntningar, medan dagens resultatfixerade skola är kravfylld och kanske just därför uppfattas av alla inblandade som ett nödvändigt ont.