NPM är planekonomi!

Har börjat läsa en av böckerna jag fick i julklapp: Tidens larm, av Julian Barnes; som är fascinerande på många olika sätt. Boken handlar om den ryske kompositören Dimitrij Sjostakovitj som omväxlande uppskattades, omväxlande kritiserades, av makten i Sovjet. Har inte kommit så långt än, men på sidan 34 stöter jag på följande citat, som knyter an till det jag skrev om här på bloggen igår. Jag har länge tänkt på likheterna mellan sovjetisk, kommunistisk planekonomi och New Public Management och här nedan beskrivs just detta på ett mycket talande sätt.

Om man bortsåg från att det som hände 1932, då Partiet upplöste de oberoende organisationerna och tog över alla kulturella frågor, inte ledde till en minskning av egenskaper som högmod, trångsynthet och okunnighet utan snarare till en systematisk koncentration av dem. Och om planerna på att göra gruvarbetaren till kompositör inte direkt kom att förverkligas, så inträffade något av det rakt motsatta. En kompositör förväntades öka sin produktion på samma sätt som en gruvarbetare, och hans musik förväntades värma hjärtan på samma sätt som gruvarbetarens kol värmde kroppar. Byråkrater bedömde kompositörens produktionstakt efter samma mall som de använde på andra typer av produktion; det fanns vedertagna normer, och det fanns avvikelser från dessa normer.

New Public Management handlar om att skapa standards, om att väga, räkna och jämföra allt efter samma måttstock och om att producera resultat som kan upphandlas i konkurrens till lägsta möjliga pris. Effektivitet är ledordet och konkurrens antas alltid leda till bättre kvalitet, vilket personalen i alla verksammare där NPM införts unisont ifrågasätter eftersom stressen och sjuktalen ökar och känslan av tillfredställelse i arbetet minskar i takt med ett kostnaderna sänks och vinsterna ökar.

NPM bygger på samma målstyrning som den sovjetiska planekonomin, vilket behöver uppmärksammas och diskuteras eftersom ledningsfilosofin av företrädarna marknadsför den som kapitalistisk och rationell. Samma ideologer som skyr kommunismen som pesten plockar ändå ogenerat upp en av sovjetstatens hörnstenar och paketerar om den och lanserar den som en marknadsekonomisk innovation. Målstyrning är lika långt från en avreglerad marknad där Adam Smiths osynliga hand styr och reglerar allt till det bästa, det är samma gamla planekonomi som ledde Sovjetunionen till sitt oundvikliga sammanbrott och vi borde därför aldrig ha slagit in på den vägen.

Om kunskapen haft ett egenvärde och om skolans var bildning istället för produktion av på förhand fastställda resultat till lägsta möjliga kostnad, och om kritisk analytisk förmåga stod i centrum för undervisningen, hade vi kanske kunnat avslöja försäljningstricket och kväva det huvudlösa experimentet i sin linda. Stopp och och belägg, det här luktar planekonomi, hade ansvariga kunnat hävda, om intresset för historia, bildning och kritisk analys var större och om utbildning inte bara handlade om att så snabbt som möjliga skaffa sig en examen och börja arbeta för att tjäna pengar.

Att släppa in marknadskrafterna i skolan genom att lova valfrihet och låta Svenskt Näringsliv diktera villkoren för högre utbildning i Sverige har precis som i Sovjet INTE lett till "en minskning av egenskaper som högmod, trångsynthet och okunnighet utan snarare till en systematisk koncentration av dem." Eller för att citera, vem det nu var som Palme citerade när han sa att snus är snus och strunt är strunt, om än i gyllne dosor. NPM är planekonomi eftersom det är en ledningsfilosofi som bygger på målstyrning och resultaträkning; det är ett sätt att organisera komplexa verksamheter enligt samma modell som komplicerade; det är att okritiskt jämställa musik med gruvindustri; att sälja kommunism i namn av kapitalism, när det i själva verket är samma gamla totalitarism. Den enda vägens politik leder alltid fel, avsett vad man kallar den.

När ska vi lära oss se och förstå att om det låter för bra för att vara sant, så är det oftast just det; för bra för att vara sant. Kan vi inte bara inse vårt misstag, acceptera att NPM är planekonomi och därför är förkastligt, och sedan bygga en kunskapsskola och en kunskapsnation från grunden och med utgångspunkt i de behov som en sådan typ av organisation har, istället för på villfarelsen att alla värden går att mäta i pengar och att kunskap och utbildning kan standardiseras och effektiviseras.