Att placera människan i fokus för politiken är lätt att säga men svårt att göra; lika svårt som att placera kunskapen i fokus i samhället. Till människans storhet och samtidigt mänsklighetens och livets på jorden tragik hör förmågan att föreställa sig det som inte finns och det som skulle kunna bli. Människan har förmågan att ta kloka beslut, men den förmågan används ofta till att skapa argument för att framställa andra beslut än de kloka som bäst. För att samhället ska bli hållbart måste människan och kunskapen därmed balanseras mot varandra.
Jag har bestämt mig för att detta år ska bli ett år av läsande. Genom åren har jag köpt på mig en rad böcker som av olika anledningar inte blivit lästa; jag ska beta av så många som möjligt av de där böckerna. Allt kommer inte att kunna bli lika noga läst, men jag ska i alla fall bilda mig en god uppfattning om innehållet i böckerna. Tricket är att inte fastna, att läsa vidare och att inte tvinga sig kvar. Jag läser för att lyssna på andra och få bränsle till tankar. Ökad bildning är målet, inte mer kunskap. Jag vill vara i kunskapen och vidga mina vyer. Jag vill få perspektiv och utmanas.
En av julklapptböckerna var Gutenberggalaxens nova som handlar om Erasmus av Rotterdam. Det är inte en faktabok, det är en essä; en berättelse om en människa, ett människoöde, av en människa som riktar sig till mig som människa. Kunskapen står i centrum, liksom humanismen. Erasmus verkade i slutet at 1400- och i början av 1500-talet, i boktryckarkonstens första gyllene år och han var enormt produktiv. Han ville lyssna och samtala samt sprida kunskap. Han verkade mellan; antiken och samtiden, mellan protestantismen och katolicismen, mellan norra och södra Europa. Han medlade mellan och trodde på samtalet som undervisningsmetod och livshållning. Han var en humanist i ordets vackraste och verkligaste mening. Han levde som han lärde. Han placerade människan i centrum och förenade människan med kunskapen. Han kämpade mot makten.
En annat ambition är att titta på fler dokumentärer. Och här i veckan såg jag en om Tage Danielsson. Han var också humanist och kämpade mot makten och alla totalitära ismer: kapitalism, kommunism, reduktionism, neoliberalism och så vidare. Han satte människan och kunskapen i centrum och förstod hur viktigt det är att samtala. Han var mot kärnkraft och för fred; för människans, livets på jorden och en hållbar framtids skull. Han var snäll och delade med sig av sina texter, tankar och vishet. Han är sörjd och saknad, men han lever vidare i minnet. Han visade liksom Erasmus vägen.
Humanismen är ingen lösning, det är ett perspektiv på kunskap och på människan. Om humanismen blir en totalitär ism och lierar sig med makten är risken överhängande att den leder till arrogans. Människan är del av livet på jorden och klarar sig inte på egen hand. Därför finns inte en enda väg fram; mänskligheten och resten av livet på jorden klarar sig bara genom att lyssna in och vara ödmjuk inför komplexiteten som alla dynamiska relationer ger upphov till.
Liksom humanismen är bildning heller inte en enda rak väg fram. Bildning är mångfald och lika viktigt som att samla på och kritiskt värdera fakta är det att möta sina medmänniskor i kunskapen och att lyssna, lära och utvecklas som människa genom att bli bättre på att omvärdera gammal kunskap i ljuset av ny. Vår tid är en tid av förvirring; det finns varken tid att lyssna eller tänka. Hur ska vi då kunna utveckla ny kunskap? En målstyrd skola och en strikt kontrollerad forskning leder liksom den enda vägen alltid fel. Drömmen om effektivitet är en omöjlig dröm, men för att inse det och förstå vad som är rimligt krävs att vi människor möts och utbyter tankar och erfarenheter, att vi jämkar samman alla våra individuella drömmar med det vi vet om livet och verkligheten. Vi måste röra oss framåt tillsammans, men inte mot på förhand definierade mål.
Det är vägen som är målet, livet på jorden som är meningen och människan och kunskapen som är medlet. Balans och jämvikt, jämlikhet och jämställdhet; eller mångfald. Det är detta det handlar om, det är humanismens mål att lära sig hantera mångfalden som är garanten för livet, hälsan, hållbarheten och kunskapsutvecklingen. Erasmus och Danielsson visade vägen; de pekade inte på målet. Vi behöver liksom de lyssna mer. Vi behöver höja blicken, vidga våra vyer och samla ihop den humanism som nu befinner sig i upplösning. Vi behöver samtala mer och fokusera mer på bildning i skolan och på universitetet; för din, min, vår och livets mångfalds och långsiktiga överlevnads skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar