Akademisk karriär, en självmotsägelse

Dagens akademi bygger på konkurrens om positioner; man ska göra karriär. Jag anser att forskare ska söka och utveckla kunskap. Jakten på framgång och konkurrensen om positioner är inte ett neutralt inslag i Högskolesverige, tvärtom är det detta som räknas och kunskapen hamnar därför i skymundan. Forskare arbetar på samhällets och medborgarnas uppdrag; forskning är ett hedersuppdrag, något man gör för laget och om inte kunskapen är belöning nog har man inte i akademin att göra. Vill man göra karriär måste man tänka och agera strategiskt; är det kunskap man söker måste man vara öppen, ödmjuk, generös och samarbetsfokuserad. Det är två helt olika och inkompatibla kvaliteter. Antingen gör man karriär eller så agerar man akademiskt.

Inom ett system där man räknar nyckeltal anses mer alltid och självklart vara bättre; fler artiklar och citeringar samt mer pengar. Allt som går att mäta mäts och forskares resultat jämförs med varandra för att utse vinnare; även högskolor konkurrerar och länder kämpar om positioner i olika rakningar. Det nätverks och knyts kontakter, administreras, styrs och kontrolleras. Tiden för forskning, undervisning och reflektion samt kritisk analys över vart vi är på väg kringskärs när verksamheten ska effektiviseras och kompetensen att avgöra vad som är kvalitet i sökandet efter kunskap utarmas. Konkurrera kan man alltid göra och i en miljö där det finns begränsat med medel och möjligheter kommer någon alltid att vara bäst, vilket aldrig är en garanti för att det som görs är bra.

Ära och berömmelse borde vara något man får för förtjänst, för att man bidragit med viktig kunskap till samhället; inte för att man knäckt ansöknings- och publiceringskoden eller är bra på att nätverka. Forskare och forskningsledare ska inte knyta kontakter och skriva avtal med partners, de ska forska; det vill säga utbyta erfarenheter med andra forskare för att tillsammans nå längre än var och en kan nå på egen hand. Kunskap är resultatet av samverkan, öppenhet och kritisk reflektion. Konkurrens bygger murar handlar lika mycket eller mer om annat än kunskap.

Akademiska titlar borde inte vara något man kämpar för att få, det borde vara något man erhåller efter förtjänst; utmärkelser som bygger på omdömen av kollegor. Det bör inte vara upp till en själv att avgöra hur kompetent man är, det borde vara upp till andra och det borde inte avgöras av hur väl man lyckas i konkurrensen, utan relateras till kunskapens angelägenhetsgrad och unicitet. Kunskap är en färskvara och därför borde även forskningsmeriter vara det. Kunskapssökande är en stokastisk process medan karriärvägar alltid är additiva.

Söker man kunskap finns inga garantier för att man lyckas; det är därför jag menar att akademisk karriär är en självmotsägelse. Om karriär är det som premieras i akademin är det annat än kunskap som hamnar i fokus: snabba, säkra resultat som ger mesta möjliga genomslag. Verksamheten handlar om att bli publicerad och citerad snarare än att söka kunskap och det är var man publiceras som betyder något, inte vad. I den konkurrenskultur som växer fram i den akademiska världen här hemma och internationellt finns bara plats för ett fåtal vinnare, och alla andra räknas som överflödiga statister som man kan rationalisera bort. Det anses klokare att rekrytera toppforskare än att fostra nya generationer av kunniga, bildade, kloka medborgare som vill arbeta tillsammans för det gemensammas bästa. Utan tvivel är det inte särskilt klokt.