Bättre, bäst eller bra?

Idag är den dominerande synen på och strävansriktningen i samhällsutvecklingen att alla hela tiden måste arbeta för att bli bättre, med målet att bli bäst. Tyvärr är det bara ännu ett exempel i den långa raden av missförstånd rörande vad samhället är för typ av problem eller utmaning. För att tanken på att bli bäst genom kollektiv strävan att ständigt förbättra delarna som helheten består av, ska fungera, är det en ovillkorlig förutsättning att problemet som ska hanteras med den strategin verkligen är komplicerat; men samhället är faktiskt, liksom kultur, kunskap och långsiktig hållbarhet, komplexa problem. Och komplexa problem kan bara hanteras genom att vidga perspektivet och hela tiden uppmärksamma helheten och analysera konsekvenserna av det som faktiskt görs. Vill man bygga ett samhälle som kan hantera en hög grad av mångfald och en kunskapsskola som fungerar och faktisk leder till utveckling av kunskap i samhället måste utgångspunkten för arbetet vara att helheten ska vara så bra som möjligt. Det är den oöverblickbara, komplexa helheten som ska bli och fortsätta vara bra, inte de enskilda delarna. Om man bryter ut och debatterar delarna var för sig leder det kanske till att var och en av delarna eller aspekterna av helheten blir bättre, men risken är överhängande att det sättet att tänka och agera leder till suboptimering, det vill säga att det övergripande målet förloras ur siktet.

När jag följer samhällsdebatten är det tyvärr just detta jag ser, en lång rad exempel på suboptimering till följd av ändlösa och destruktiva debatter om delar som brutits ut ur en komplex helhet. För eller mot läxor, till exempel; eller valfrihet i skolan, skatter av olika slag, vårdgarantier och invandring. Rätt eller fel och vilken lösning är bäst, är vad som debatteras och mer energi riktas åt att kritisera andras förslag än att argumentera för det egna. Politikens motor går på högvarv men eftersom maskinen saknar drivlina rör den sig inte ur fläcken; det enda som produceras är en ekande tomhet. Samhället är fyllt av experter på respektive delområde, och eftersom den rådande uppfattningen om vad det är för typ av problem vi står inför och tillsammans har att hantera, ökar efterfrågan på allt mer specialiserade experter som konkurrerar med varandra för att vinna upphandlingarna och kampen om vem som är bäst inom respektive nisch. De allra flesta experter och politiker är kloka människor, och många av förslagen är vällovliga, men eftersom debatterna handlar om delaspekter av en komplex helhet leder lösningarna och åtgärderna ändå till problem på den övergripande nivån. Problemet i dagens samhälle är med andra ord sättet vi ser på och hanterar problem, och oförmågan att inse att den och det som är bäst fortfarande kan vara uselt.

Bättre och bäst är relationella mått, men för att samhället, skolan, vården och så vidare ska kunna bli bra krävs fokus på HELHETEN och eftersom den är komplex måste den hanteras som ett sammanhållet problem och alla försök att dela upp helheten leder till att fokus skiftar från det som är bra för alla och på sikt, till det som är bra för mig här och nu. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på det sättet och ju förr vi slutar debattera lösningar och börjar reflektera över helheten och vad som kännetecknar ett bra samhälle, inte bara för mig utan för alla (eller i alla fall så många som möjligt), desto bättre.

Det är inte genom riktade satsningar, öronmärka pengar, tidsbegränsade kunskapslyft, förstelärarreformer eller skrytbyggen som ett hållbart samhälle växer fram, utan genom förståelse för framtidens fundamentala öppenhet och komplexitet samt behovet av marginaler, underhåll och fokus på helheten, samt inte minst tid att tänka tankar till slut. Girighet och individualism bygger inga hållbara samhällen, men det betyder inte att man tvingas acceptera kollektivism. Det handlar inte om antingen eller och det finns inga enkla lösningar. Olika intressen måste hela tiden jämkas mot varandra, med utgångspunkt i det gemensammas bästa. Därför återkommer jag hela tiden till samtalet och upprepar ständigt kritiken mot debatten. Komplexa helheter går inte att målstyra och det är destruktivt och förkastligt att oppositionen medvetet och konsekvent väljer att anklaga sittande regering för att man misslyckas att nå de högt uppsatta målen; för målen som sätts upp är OMÖJLIGA att nå med hjälp av styrning, kontroll och kvalitetssäkring. Det är i alla fall min hypotes, som bygger på mitt välgrundade antagande om att samhället är komplext, inte komplicerat.

Varför är det kontraproduktivt att sträva efter att bli bäst? Eftersom den som strävar efter att bli bäst riktar sin uppmärksamhet mer mot vad andra gör än det hen själv gör och eftersom det viktiga inte är vad man faktiskt gör utan hur det uppfattas av andra. Ett hållbart samhälle definieras dessutom inte av de få som når framgång inom samhället, utan av hur man ser på och hanterar misslyckanden och de svaga. Det är helheten som räknas, inte de enskilda delarna. För narcissister och egoister är detta en motbjudande tanke, men det är den enda hållbara utgångspunkten för den som vill bygga ett fungerande SAMHÄLLE där så många som möjligt kan finna en plats och nå tillfredställelse. Samhällen ska inte sträva efter att bli bäst, utan efter att bli så bra som möjligt. Och om alla alltid måste fokusera på att bli bättre finns det ingen tid över för att njuta av det som är bra och resultaten som faktiskt uppnås.