Vill, kan, går

Ett hållbart samhälle och ett liv som fungerar kan bara realiseras om det råder balans mellan människors (egna och gemensamma) önskningar, det som faktiskt görs i vardagen, inte bara en gång utan över tid, och vad som är möjligt och verkligen fungerar. Idag lever vi till stor del i ett slags drömvärld där vi utgår från att bara för att vi vill och tycker det vore bra så fungerar det, och om det inte blir så är det människorna det är fel på. Människan har alltid varit drömmare; fantasin och föreställningsförmågan gör att ingen helt igenom är realist, för vore man det vore man en maskin. Fast det är inte hållbart att leva i en drömvärld.

Nyckeln till hållbarhet är balans mellan vill, kan och går. Det är inte fel att drömma, men om man förlorar sig i sina drömmar eller blandar samman sina önskningar om hur det borde vara med hur det verkligen är blir det problem. Så här i början av året håller de flesta nyårslöften fortfarande, men det är fram i mars som ambitionerna utsätts för det verkliga testet; då kan även de mest realistiska och rimliga löften lösas upp och skingras som rön för vinden. Även orealistiska eller till och med omöjliga drömmar är bra, för ingen vet innan man verkligen testat var gränsen mellan det möjliga och  omöjliga går; dessutom förändras gränsen hela tiden.

Balans är som sagt nyckelordet, balans mellan realism och idealism; i kombination med uthållighet. Förståelse för andra människor och för världens och verklighetens inneboende (många gånger dynamiskt föränderliga) egenskaper. Utan att lyssna och lära, utan nyfikenhet, ödmjukhet och uthållighet blir det svårt att skapa ett samhälle präglat av mångfald. Det skrämmer mig att den svenska skolan inte har detta som utgångspunkt och fokus. Förståelse för komplexitet och strävan efter balans är nyckelkompetenser i alla hållbara kunskapssamhällen.

Skolans resultatfixering och försöken att målstyra verksamheten är på sikt förödande för all hållbar utveckling. New Public Management är en orealistisk dröm; dels är det få som vill, dels har det visat sig svårt att faktiskt kontrollera det som måste kontrolleras för att drömmen ska bli verklighet, dels fungerar det inte i praktiken. Tre fel av tre möjliga alltså, och enda anledningen att experimentet fortsätter är människans djupt kända dröm att kunna äta en kaka som man också har kvar. Drömmen om ymnighetshornet som ur inget skapar allt och Asaguden Tors fantastiska gris Särimner som slaktas och äts varje kväll men som ändå lever i högönsklig välmåga morgonen där efter, är varianter av den Perpetuum Mobile som fysikerna visat är OMÖJLIG. Ändå lever drömmen. Milton Friedman fick Riksbankens pris till Nobels ära i ekonomisk vetenskap för sin teori om välstånd som sipprar ner i samhället; det var på 1970-talet, och det återstår fortfarande att bevisa att den stämmer. Väldigt mycket talar för att det är nonsens, att det är en omöjlig dröm och att välstånd istället sugs uppåt i systemet med hjälp av ett slags kapillärkraft.

Strikt ekonomiskt sett är det bra att systemet INTE är i balans, för det är klyftorna och förändringarna som skapar möjligheter att bli rik (men också fattig). Människans längtan efter att bli rik måste man förstå och lära sig hantera. Pengar är en stark och viktig drivkraft i samhället, men utan balans mellan den kraften och andra går det inte att bygga ett hållbart samhälle. Och utan insikt om skillnaden mellan: Vill, kan och går, fungerar det inte, inte på lite längre sikt. Vi vet att demokrati är svårt men det enda hållbara styrelseskicket och att diktatur må vara effektivt fast samtidigt förödande. Idag håller samhället sakta på att tas över av ett fåtal enormt mäktiga, multinationella företag som spelar ut länder mot varandra och utarmar mångfalden som är en garanti för samhällets långsiktiga hållbarhet. Företagen lever på människors drömmar och tjänar pengar på vår önskan om och våra försök att bli rika genom att jaga låga priser. Det är inte företagen som tar över, utan människorna som underkastar sig; på område efter område.

Vi måste vakna och lära oss se och förstå hur saker och ting hänger ihop. Jakten på svar på specifika frågor utan koppling till helheten ger kanske snabb tillfredställelse, men på sikt är det förödande. Nyckeln till hållbarhet är balans mellan vill, kan och går.