Kultur påverkas av det som människor tror, därför måste kulturvetare i sina analyser ta med även sådant som inte går att belägga, som det saknas evidens för. Problemet är att det inte går att avgöra hur stor påverkan det okända har på det kända; hur utvecklingen och kulturens tillblivelse påverkas står skrivet i stjärnorna. Detta gör att kulturvetare ibland hånas av andra forskare eller anklagas för att vara ovetenskapliga, vilket är förtal som i bästa fall bygger på okunskap eller ointresse för kultur.
Det går inte att styra utvecklingen, men det går att lära känna förutsättningarna för förändring. Och det är kulturvetenskapens uppgift; den bevisar ingenting och talar inte om hur det är, av det enkla skälet att människors drömmar och visioner påverkar hur de agerar i vardagen och vilka mål som sätts upp i i livet och samhället.
Kulturvetenskapen hanterar tillblivelseprocesser tillsammans med resten av befolkningen. Kulturvetaren står inte över eller går in i rollen som expert som vet bättre. Här finns ett dilemma, för det finns kulturella förväntningar på forskare och människor har en fallenhet att överlåta ansvaret för ledning och utveckling till chefer, konsulter och experter. Därför lyssnar man inte lika uppmärksamt på kulturvetare som man lyssnar på till exempel medicinare, statsvetare eller terrorforskare som idag får mycket uppmärksamhet i medierna. Denna fallenhet påverkar kulturen och måste vägas in i kulturvetarens analys.
Allt som tänks och både det man vet och det som antas påverkar förändringen av kultur, viken är konstant och pågår överallt, hela tiden, mellan människor och världen runtomkring. Även sådant som ingen vet något om påverkar. Därför hämmas kulturvetenskapen av kraven på säkerhet och evidens. Kulturen som undersöks är levande och dynamisk, den följer inga lagar som går att identifiera och bygga prognoser för framtiden på. Om det är definitionen på vetenskap och forskning faller kulturvetenskapen utanför ramen, vilken alltså skapats kulturellt.
Söker man kunskap är det den som sätter gränser för vad man kan och måste göra, den som bestämmer vad som är en lämplig metod och ett bra medium för kunskapsförmedling. En aspekt av kunskapsutveckling som påverkar forskare och forskning på olika sätt är att forskare som forskar om människor interagerar med studieobjektet när de skriver om och presenterar sina resultat, vilket är en viktig aspekt av kulturvetenskapligt författande. Om det jag skriver som kulturforskare blir läst, och om mina texter uppfattas som kloka och resultaten värda att tas i beaktande kommer den vetenskapliga texten att bidra till förändringen av det som studerats.
Lyhördhet är därför viktigt för alla som vill studera och förstå kultur, liksom ödmjukhet inför livets och tillvarons komplexitet. En tvärsäker kulturvetenskap är inte en vetenskap om kultur. Det är kulturvetenskapens moment 22. Och det är inte bara ett problem för kulturvetare, det är också ett problem för människor och samhällsutvecklingen. Om man bara lyssnar på den som är tvärsäker och kan visa evidens för det som sägs kommer den som vill säga något, den som vill vara med och påverka utvecklingen, att tvingas uttrycka sig säkert och peka på evidens, vilket av ovan angivna skäl inte alltid är det mest vetenskapliga sättet att uttrycka sig, särskilt inte om det är kultur man vill veta något om och lära sig förstå.
Mycket talar för att vi lever i en kulturförnekande kultur, vilket paradoxalt nog, oundvikligen också är en kultur; en kultur som får kulturforskare att framstå som mindre vetenskapliga än andra forskare och som därför påverkar synen på kulturen och gör den osynlig genom att kunskapen om den inte tas på allvar.
Allt som tänks och både det man vet och det som antas påverkar förändringen av kultur, viken är konstant och pågår överallt, hela tiden, mellan människor och världen runtomkring. Även sådant som ingen vet något om påverkar. Därför hämmas kulturvetenskapen av kraven på säkerhet och evidens. Kulturen som undersöks är levande och dynamisk, den följer inga lagar som går att identifiera och bygga prognoser för framtiden på. Om det är definitionen på vetenskap och forskning faller kulturvetenskapen utanför ramen, vilken alltså skapats kulturellt.
Söker man kunskap är det den som sätter gränser för vad man kan och måste göra, den som bestämmer vad som är en lämplig metod och ett bra medium för kunskapsförmedling. En aspekt av kunskapsutveckling som påverkar forskare och forskning på olika sätt är att forskare som forskar om människor interagerar med studieobjektet när de skriver om och presenterar sina resultat, vilket är en viktig aspekt av kulturvetenskapligt författande. Om det jag skriver som kulturforskare blir läst, och om mina texter uppfattas som kloka och resultaten värda att tas i beaktande kommer den vetenskapliga texten att bidra till förändringen av det som studerats.
Lyhördhet är därför viktigt för alla som vill studera och förstå kultur, liksom ödmjukhet inför livets och tillvarons komplexitet. En tvärsäker kulturvetenskap är inte en vetenskap om kultur. Det är kulturvetenskapens moment 22. Och det är inte bara ett problem för kulturvetare, det är också ett problem för människor och samhällsutvecklingen. Om man bara lyssnar på den som är tvärsäker och kan visa evidens för det som sägs kommer den som vill säga något, den som vill vara med och påverka utvecklingen, att tvingas uttrycka sig säkert och peka på evidens, vilket av ovan angivna skäl inte alltid är det mest vetenskapliga sättet att uttrycka sig, särskilt inte om det är kultur man vill veta något om och lära sig förstå.
Mycket talar för att vi lever i en kulturförnekande kultur, vilket paradoxalt nog, oundvikligen också är en kultur; en kultur som får kulturforskare att framstå som mindre vetenskapliga än andra forskare och som därför påverkar synen på kulturen och gör den osynlig genom att kunskapen om den inte tas på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar