Polarisering, radikalisering, infantilisering

Vänlighet, medmänsklighet samt förståelse för svaghet och osäkerhet är sällsynta gäster i vardagen.  Stannar upp lite och reflekterar över samtidskulturen och vad den gör med oss människor. Allt färre lyssnar på varandra; verkligen lyssnar, utan att leta efter fel eller inkonsekvenser, med en ärlig önskan om att faktiskt förstå vad den andre menar. Tänker på hur nätverkande på sociala medier påverkar vardagen och hur man bemöter varandra ansikte mot ansikte. Allt och alla är hoptrasslade med allt och alla på fler sätt än någon kan reda ut, förstå och kontrollera. Konsekvenser och förändring går att undersöka och reflektera över, fast idag betraktas det som flum om man inte kan peka på exakt vad som orsakar vad. Allt som sägs idag kan och kommer att avvändas mot den som säger det, på nätet, i arbetet eller hemma.

Jag blir ledsen när jag ser hur människor agerar och vad som tydligen anses helt okej att säga om och till sina medmänniskor, inte bara på sociala nätverk och i medier; gränserna mellan det som händer på nätet och i samhället håller på att luckras upp, och det är inte vardaglig förståelse för mänsklig otillräcklighet i vardagen som sprider sig till nätet, det är mobbingkulturen på nätet som sprider sig i samhället och vardagen. Jag ser en polarisering växa fram; det gäller att ansluta sig till ett av de två lagen, rätt eller fel. I snart sagt alla frågor finns det två lag och den som försöker lyssna på båda och resonera med alla straffar ut sig själv, för antingen har man rätt eller fel, och vad som är vad bestäms av på vilken sida man står i frågan, vilka vänner man. Jag vet inte om det är kravet på tydlighet och bestämdhet som gör att föraktet för otydlighet, osäkerhet och helt vanlig mänsklig ambivalens är så stor, men jag tror det. Polariseringen leder till radikalisering som leder till infantilisering när kravet på säkerhet, som i sin tur leder till efterfrågan på otvetydiga resultat och evidens, möter ekonomiska krav på effektivitet, målfokusering och kvalitetssäkring.

Dumheten segrar, det är den iakttagelsen som skrämmer mig mest, för är det mörkt kan man alltid tända ett ljus och jaga undan dunkelheten. När dumheten slår rot biter den sig fast och när den väl etablerat sig kommer klokhet och kunskap att betraktas som problem, som ett hot mot rådande ordning. Titta bara på vad som händer i Vita Huset, hur presidenten i USA förvaltar makten han förfogar över och vilka beslut som tas och hur kritik mot administrationen bemöts. Traditionella medier beskylls för att fara med osanning och Twitter har upphöjts till riktningsgivare och standard för maktens kommunikation med folket. Fakta relativiseras och presidenten lajvar sig egen dokusåpa genom att utropa: You are fired, så fort någon medarbetare inte lever upp till den dubbla standard som praktiseras och som går ut på att jämföra det bästa hos presidenten med det sämsta hos motståndarna, vilka blir allt fler och fler ju längre galenskapen fortgår.

Här hemma lajvar ledarskribenter forskare och politiker i opposition tar alla chanser som bjuds att sabotera den demokratiska processen genom att hota med misstroendeförklaring så fort möjligheten öppnar sig. Polarisering, radikalisering och infantilisering är den nya standard för ansvarstagande som växt fram i vår nya, sköna värld där ingen har tid att stanna upp och reflektera över vad vi gör med varandra och vart vi är på väg.

Stockholm har blivit kallt, sjöng Orup på 1990-talet. Idag har inte bara Sverige utan världen blivit kall; eller har den alltid varit det? Var vi som växte upp här på senare delen av 1900-talet förskonade från konsekvenserna av klyftor, iskall rationalitet och lönelagens benhårda logik? Kanske var det så, kanske är klimatet som växer fram här och nu normalläget och det som en gång var undantaget. Grottmannens affektsyrda logik har åtminstone inte visat sig vara en nackdel. Fast man skulle kunna tänka sig att kylan och hårdheten i samhället fick som följd att människor värnade medmänsklighet mer. Så är det nu inte, tvärtom. Utvecklingen driv på och när kylan sprider sig blir människorna mer kyliga, mindre benägna att hjälpa varandra och nyanserna utplånas och osäkerhet och eftertänksamhet betraktas som texten på svaghet och föraktas.

Utan tid att tänka tankar till slut kommer ingen kunskap att kunna utvecklas och när stressen ökar, osäkerheten sprider ut sig och kraven på effektivitet och måluppfyllelse blir tydligare, är det vänligheten, medmänskligheten samt förståelsen för svaghet och osäkerhet som offras först, och därifrån lutar det allt brantare utför, vilket öppnar upp för dumhet och ger fritt spelrum för affekter som i sin tur eldar på infantiliseringen, radikaliseringen och polariseringen.