Regelföljande, ansvar och kritiskt tänkande

Det är tryggt och enkelt att följa regler, särskilt om man gör det okritiskt och överlåter ansvaret för det man gör på andra. "Jag följde bara order", kanske känns bekvämt att säga, men vad får vi för samhälle om det är så vi förväntar att medborgarna och anställda i statlig tjänst ska agera. Idag är styrning och ledarskap, kontroll, kvalitets- och målsäkring svaren på väldigt många frågor. Allt färre får allt mer ansvar, och den stora majoriteten följer order uppifrån och fokuserar på mål som formulerats av andra. Vill man sänka skatten är det kanske ett bra sätt att agera, men är det ett långsiktigt hållbart samhälle man vill bygga är det inte det, eftersom ett samhälle som bygger på okritiskt följande av regler skapade av några få och mäktiga ledare riskerar att urarta.

Människan är social och har därför lätt att anpassa sig efter andra. Att slippa ta ansvar och att kunna skylla på någon annan är bekvämt. Så är det och det går inte att ändra på, men bara för att det är så betyder inte att det bör vara så; eftersom det finns stora risker med kollektivt, okritiskt följande av order och regler har alla att ansvar att bjuda motstånd och försöka att inte falla för frestelsen. Ett hållbart samhälle kan bara växa fram mellan människor som är och tänker olika men som samarbetar för det gemensamma bästa. Mångfald och delat ansvar är viktiga förutsättning för och beståndelar i ett hållbart samhälle.

New Public Management är idag den dominerande ledningsfilosofin och den bygger på just regelföljande och okritiskt målfokus samt kontroll. Några få i toppen har ansvar och formulerar målen och resten följer regler och utför arbetet enligt standardiserade manualer. Den som tänker själv och tar egna beslut bestraffas; följsamhet och lydnad är anbefallt. Budgetdisciplin och effektivitet är ledorden; komplexa helheter delas upp i mindre delar som går att överblicka och respektive enhet mål- och kvalitetssäkras. Kunskap flyttas konsekvent från individer till system och ledningen får successivt allt mer makt när medarbetarnas kritiskt, analytiska förmåga över tid utarmas. 

Det är en farlig väg vi slagit in på. Om människor istället fick ta ansvar att utan att kontrollers, och utan manualer som ska följas till punkt och pricka, och efter eget huvud och personligt intresse fick sköta uppgifterna de anställts för att sköta, tror jag att samhället skulle bli en mycket trevligare plats att leva i. Om förtroende betraktades som ett kapital, och om ansvaret byggde på tillit, skulle alla tvingas visa sig mogna ansvaret och ingen skulle kunna hänvisa till att man följt order. Tänk om lärarna i skolan fick lägga upp undervisningen utifrån intresse, förmåga, sammanhang och inte minst dagsform. Arbetet skulle helt plötsligt innehålla moment av kreativitet och elevernas intresse skulle kunna väckas; idag tvingas både lärare och elever följa regler vilket gör lärande till något kravfyllt och strikt reglerat. Kunskap är ingen absolut enhet, utan en komplex och föränderlig egenskap. Mot bättre vetande satsas det på fler och tydligare regler samt mer kontroller, trots att det hämmar den kreativitet och det kritiska tänkande som vi säger oss vilja fostra eleverna till. New Public Management förstår oss alla till osjälvständiga medborgare som slaviskt följer regler av rädsla för att göra fel. Om människor istället tvingades agera i enlighet med sin egen, inre etiska kompass, utan möjlighet att hänvisa till regler när frågor och beslut som tagits väcks. Om ansvaret inte delegerades uppåt i hierarkin skulle alla tvingas tänka på vad man gör, hela tiden. Då skulle alla fostras till att bli mer kritiska och ansvarstagande istället och kreativiteten skulle främjas.

Jag tror att samhället skulle bli mer hållbart om människor fick arbeta med sådant man tror på och utföra arbetet på det sätt man finner bäst, utan andra krav än att använda tiden klokt; engagemanget, glädjen och tillfredsställelsen skulle öka. Det skulle leda till färre sjukskrivningar och bättre kvalitet. Administrationen skulle minska dramatiskt och fokus skulle kunna riktas dit fokus bör riktas: Mot uppdraget och medmänniskorna. Alla meningslösa och själsdödande arbetsuppgifter som finns bara för att hålla dagens system igång skulle försvinna, och med dem känslan av uppgivenhet. Ingen kommer att sakna reglerna och kontrollerna, utom de som idag tjänar på dem. Tomheten skulle ersättas med innehåll och mening utan att kostnaderna skulle behöva öka. För inget säger att samhället skulle behöva höja anslagen. Ge skolorna och forskarna en summa pengar, och låt dem använda pengarna på bästa sätt. Kan de sedan inte förklara vad de gjort, eller varför resultatet uteblev, får de inga nya pengar. Höga chefers groteska ersättningar är ett resultat av övertron på styrning och bygger på en felaktig uppfattning om hur människor faktiskt fungerar.