Värst var bristen på sömn; sedan ungdomen har jag varit van att klara mig på lite sömn och jag har aldrig haft problem att vakna eller fungera intellektuellt även utan sömn. Det är en av fördelarna med ADHD eller en av mina superförmågor, att alltid kunna mobilisera kraft och energi för saker som känns motiverande. Fast arbetet som lektor kändes inte särskilt stimulerande där och då och jag brottades under våren med motivationen. Tröttheten var bedövande. Jag sökte kunskap på olika håll om vad man kan göra, därav experimenterandet, och fann en artikel som handlade om trötthet och att det kunde vara ett tecken på allergi. Det kändes som ett genombrott och visst blev jag piggare av att äta antihistamin, vilket jag gjorde under hela våren, trots att jag också läst att det kunde påverka tarmfloran; men jag kände mig aldrig riktigt bra. Under sommaren kände jag mig bättre, men det tog ändå till min besvikelse och trots att jag verkligen varit vaksam på arbetsbördan under våren, två veckor att landa i ledigheten. Det var som stressen satt kvar i kroppen även om jag inte var stressad. Jag slog undan oron och njöt av frihet, kravlöshet, semester och resor. Höstens måsten var få, det visste jag och det lugnade mig en del. Fast när hösten kom vad det ändå inte med någon riktig glädje och entusiasm jag återvände till arbetet och i september det började bli kallt kom förkylningarna som ett brev på posten. Det var då det hände, och det är detta jag vill berätta om.
Bihålorna har varit ett återkommande problem; när de blir inflammerade och det spänner över ögonen får jag svårt att tänka och skriva, och det påverkar allmäntillståndet mer än något annat. Jag kan leva med värk, astma, dåligt med sömn; det går att kompensera för med hjälp av energin som bubblar inom mig. Att börja använda mössa (jag är född på 1960-talet och fick det inympat i mig att mössa var töntigt, men jag bet i det sura äpplet) var en åtgärd jag tog till, och det hjälpte. Magen krånglade dock fortfarande och inflammationerna i kroppen flyttade runt och avlöste varandra. Inser att jag vant mig vid att må dåligt, vilket är förfärande lätt att göra. Jag växlade mellan Voltaren och Treo för att hålla inflammationerna i schack, och mellan nässprej och förebyggande astmamedicin (båda med kortison) och försökte kompensera magproblemen med Activia. Jag läste att sötpotatis var nyttigt och åt en del av det, liksom grönkål och broccoli. Fast jag märkte ingen skillnad. Jag var glad över att ha fått relativ koll på bihålorna och tänkte att det andra kan jag leva med. Jag sov som en fågel och minsta ljud väckte mig, jag drömde inget och det var som jag bara vilat lite när klockan ringde. Och även om jag hade få åtaganden och måsten på jobbet infann sig ingen riktig skrivglädje och läsandet hamnade oundvikligen på sparlåga. Jag hankade mig fram en dag i taget; jagade inflammationer och förkylningar och oroades över att jag skulle bli sjuk på riktigt. Nedstämdheten och pessimismen som jag hela tiden brottades med tog all kraft. Jag kände mig inte sjuk, men inser idag att jag var långt i från frisk.
Plötsligt hände något, och det var verkligen plötsligt det hände. Jag läste under hela året allt jag kom över av hälsotips, men inget jag testade gav någon märkbar effekt. Fast så läste jag om resistent stärkelse och dess hälsobringande verkan. Det finns i rå potatis läste jag också, och eftersom jag var desperat testade jag det. Jag hackade en rå potatis och åt på kvällen. Inte särskilt gott, men med lite majonnäs och kryddor fick anrättningen en intressant krispighet. Och faktum är att jag redan nästa dag kände en viss förändring; min kropp har under åren upparbetat en enorm känslighet för alla typer av skiftningar, vilket gör att jag alltid måste tänka flera varv innan jag gör en bedömning om ifall jag är sjuk eller om det är inbillning (och det gäller även andra frågor; med en hjärna som går på högvarv gäller det att vara lika kritisk mot sina egna tankar som mot andras). Bara för att man är hypokondrisk betyder inte att man INTE är sjuk. Mycket meta-, metatänkande har det blivit genom åren. Samtidigt vänjer man sig, det är skrämmande hur mycket småskit man kan gå och dras med utan att känna sig sjuk, om försämringen går långsamt. Över tid blir det, det nya normala. Efter några dagar med rå potatis märkte jag hur jag sov bättre och tarmarna fungerade mer normalt. En inre ro spred sig och det var då jag upptäckte hur dåligt jag mått innan. Och när jag efter någon vecka läste om korgrynens undergörande vecka var det som om någon tryckt på en knapp. Känslan av stabil trygghet inombords spred sig, från magen och ut i kroppen. Plötsligt sov jag bättre och jag blev gladare och kunde tänka mer positivt på tillvaron.
Skillnaden mellan i början av hösten och nu är markant: Jag är mindre förkyld, sover mycket bättre och när jag sover drömmer jag (det ser jag som ett tecken på god sömn och det har länge varit något jag bara gjort på semestern), dessutom behöver jag oftast inte gå upp och kissa (vilket varit regel i många år). Bihålorna är inte alls lika inflammerade och blir de det går det över snabbt; även astman är bättre och det var länge deras jag behövde förebyggande kortisonspray för att kunna vara säker på att kunna andas normalt. En bidragande faktor är att jag strax innan jul, peppad av förbättringarna helt började äta sådan mat som främjar tillväxt av en rik och mångfaldig bakterieflora i tarmarna. Mycket olivolja och valnötter blir det och varje dag försöker jag få i mig så många olika grönsaker och frukter som möjligt (grönkål, spenat, selleri, paprika, morot, vitkål, lök, blomkål och så vidare), och jag dricker grönt te och kaffe som jag ibland lägger nejlikor, kardemumma, svartpeppar och kanel i. Jag har läst att kryddornas antioxidanter är långt mer verksamma än de så kallade superbären, dessutom är det mycket billigare. Råa potatisar slutade jag med när jag läste att man kan blanda potatismjöl i kallt vatten och dricka det istället, vilket jag gör med äppelcidervinäger. Jag har upptäckt, hirs, durra, teff och amarant, quinoa, matvete, råggryn och så vidare. Eftersom detta inte är en diet utan ett kostråd som bygger på mesta möjliga mångfald vet jag inte vad som ger mest verkan, men jag vet att det fungerar på mig. Jag är mer stresstålig, mindre sjuk, mer tillfreds med livet och tillvaron och jag känner en inre ro och är mer närvarande.
Jag ser ingen som helst anledning att återgå till köttätande, men jag blir nog inte vegetarian eller vegan; jag tror på mångfald i ordets alla bemärkelser och i alla sammanhang. Fast jag vill verkligen minimera mitt stöd till industriell uppfödning av djur. Det finns en hel del problem och inga vinster med att äta kött, och när jag nu känt på vad en omställning till en växtbaserad kosthållning kan göra med kroppen och känslan av välbefinnande känner jag ingen saknad efter kött. Jag känner mig mättare och mindre sugen på mat överhuvudtaget, och det ger mig tid och fokus över att fokusera på andra saker i livet, som all läsa, tänka och skriva.
Jag visste redan tidigare att socker och snabba kolhydrater inte var bra för mig. Lågkalori har jag haft som princip länge och det har tagit udden av topparna och dalarna och hållit humöret till dels i schack. Efter att jag la om kosten och satsade på grönsaker, frukt, fibrer och antioxidanter samt framförallt mångfald har den känslan förstärkts och jag lever mina dagar här och nu i ett lugn och en ro jag inte riktigt lärt mig hantera än. Jag njuter av att kunna sova, av att rastlösheten minskat och att jag nu har lättare att stå ut med ledan som trista möten brukar väcka inom mig. När jag fokuserar gör jag det idag med mer uthållighet än förut.
Det är som tiden går långsammare, jag hinner mer och är mer närvarande; det är ovant, men obeskrivligt skönt. Just den känslan går nog inte att tillskriva dieten, det är nog snarare ett tecken på hur dåligt jag faktiskt mådde innan. Ber därför om ursäkt för den nyfrälsta tonen i detta inlägg. Lovar att inte tjata om detta, men när det nu hjälpt mig så mycket bara att äta mindre kött och framförallt mer grönsaker och fibrer vill jag så klart dela den erfarenheten, för att inspirera andra att prova; i alla fall för mig var det värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar