Igår kollade jag klart på TV-serien Big little lies. Så bra och så himla intressant på så många olika sätt. Ska försöka att inte spoila, men den som är känslig får jag nog ändå varna för att tankarna på slutet trots allt kanske avslöjar saker som behöver varnas för. Det finns många bra serier och filmer där ute, men den här är intrigen inte bara skickligt berättad, karaktärerna kompetent gestaltade och som tittare fångas man inte bara inledningsvis, genom hela serien och ända fram till slutet; den här serien öppnar dessutom upp ett helt nytt territorium i berättelsernas värld. Det är i alla fall så jag ser på den och det är detta jag vill skriva om.
Sedan tidigt 1990-tal har jag tittat på film med feministiska glasögon. Kursen i kvinnohistoria och feministisk teori (där jag fann mitt avhandlingsämne) öppnade mina ögon. Det finns ett före och efter i mitt liv; före och efter jag kom i kontakt med teorin om den manliga blicken. Innan dess såg jag på film utan att reflektera över något annat än min egen upplevelse av handlingen; efter att jag läst Laura Mulvey såg jag inte bara handlingen och karaktärerna, jag såg även hur karaktärerna gestaltades och handlingen beskrevs. Jag fick upp ögonen för kameran, karaktärernas kön och relationer samt vilken typ av berättelser som berättas. Jag fick en kritisk blick som påverkat mig sedan dess.
När man väl en gång fått ett perspektiv utpekat för en går det inte att backa tillbaka in i okunskap. Utbildning som handlar om kunskap och lärande som är för livet (inte för att klara tentan eller ta examen) förändrar en i grunden. När jag väl insett att det som gestaltas på film till FÖRKROSSANDE stor del handlar om män såg jag det och reflekterade över det. Manliga regissörer och producenter, manliga skådespelare och berättelser om män. På det temat finns hur många filmer som helst. Inte så att jag suttit och varit upprörd i biomörkret, men jag slogs och har genom åren fortsatt slås av hur stor skillnad det är mellan hur män och kvinnor beskrivs på film och hur stor plats män och manlighet har och får ta, snart sagt överallt. När jag hörde talas om Bechdeltestet förstod jag precis vad det handlade om. Sedan kulturvetarprogrammet som jag undervisade på lades ner har jag inte fått möjlighet att föreläsa om film och analyser av populärkultur, och jag saknar det väldigt mycket. Det var så tacksamt och kändes så viktigt att få förmedla den typen av kunskap och analytiska verktyg. Första steget på vägen till jämställdhet är insikt om att det görs skillnad på män och kvinnor, men för att se det krävs att man får verktygen som behövs. En sak jag sa under de där föreläsningarna var till exempel: Hur många generationer av kvinnliga huvudrollsinnehavare har Tom Cruise avverkat under sin karriär som skådespelare? Eller hur många filmer har ni sett där det helt saknas kvinnliga (huvud)roller, och hur många filmer finns det som bara handlar om kvinnor?
Populärkultur bör inte bara konsumeras och det är inte bara underhållning. Bilderna vi omger oss med påverkar oss. Inte som man trodde på 1970-talet; man går inte ut och slåss eller blir våldsam för att man tittat på film där våld skildras. Det finns ingen sådan kausalitet; påverkan sker på ett annat plan och är mycket mer subtil. Vi människor är inte så autonoma som vi tror och när vardagens måsten pockar på uppmärksamhet sätts den kritiska medvetenhet ur spel och vi går på autopilot, då är det lätt att omedvetet anpassa sig till normerna. Och normer både påverkar och påverkas av film och andra medier. Det som händer där är del av samma verklighet som den vi människor lever i. Det virtuella samverkar med det reella. Kritisk analys av populärkultur får inte förväxlas med eller misstas för kritik, det är viktigt. Det handlar om att få upp ögonen och skapa möjlighet till reflektion, om att bli mer medveten om vad man konsumerar och om att skapa förståelse för det faktum att film påverkar (även om man inte vet exakt hur).
Filmen Thelma och Louise från 1991 lyftes fram av vissa som en feministisk film, men det har jag aldrig köpt. Visst gör kvinnorna uppror mot männen och deras makt, men på slutet återställs ändå ordningen när kvinnorna dör. Den manliga ordningen och patriarkatet utmanas inte i den filmen. Genom åren har det gjorts många försök att berätta om kvinnor, men eftersom film aldrig görs i ett vakuum har det visat sig svårt att nå ut. Det krävs pengar för att spela in film, och det är publiken som ytterst bestämmer. Den patriarkala ordningen gör inte bara män till makthavare, den gör också den manliga blicken (bakom kameran, på bioduken och bland publiken) till norm i samhället. Både män och kvinnor tittar på berättelser om män, men "bara" kvinnor tittar på (och läser) om kvinnor. Könskontraktet (som bygger på åtskillnad mellan könen och på manlig överordning) har varit enormt dominerande; fram till nu vill säga. En film som jag, till skillnad från Thelma och Louise, faktiskt bryter ny mark och visar vägen är Fucking Åmål, som är ett lysande undantag från könskontraktet och som klarar Bechdeltestet galant. Det är en angelägen film på väldigt många olika sätt, och den uppfattningen förstärks varje gång jag tittar på den. Det faktum att den marknadsfördes som en film om livet och att växa upp i glesbygden talar sitt tydliga språk; när jag tittar på den ser jag en film om relationen mellan två kvinnor och en film om samkönad kärlek, fast det budskapet förmedlas mellan raderna, trots att det vid närmare granskning är det ENDA filmen handlar om.
När jag tittade på serien Orange is the new black slogs jag av att något hänt; den klarar också Bechdeltestet galant. Männen spelar biroller och det är kvinnorna och deras relationer med varandra som driver handlingen framåt. Jag blev dock besviken på mig själv och min egen upplevelse när jag tittade. Visst var det bra, men berättelsen fångade mig inte. Jag insåg gång på gång att jag riktade mer uppmärksamhet mot min mobil och det som hände på sociala nätverk än mot handlingen. Livet i fängelset och relationerna mellan kvinnorna engagerade mig inte och det gjorde mig ledsen. Vad berodde det på, tvingade jag mig att reflektera över. Svaret jag kom fram till var att jag liksom alla andra fostrats in i den kultur vi lever i och att det är svårt att med viljekraft ändra grundläggande värderingar och smakpreferenser. Det är svårt att förändra sin uppfattning om vad man finner intressant. Därför blev jag så glad av Big little lies, för den fångade mig verkligen. Och med lite distans håller den känslan i sig. Det är verkligen en väldigt bra serie på alla sätt och vis.
Jag ser Big little lies som ett tecken på att något varaktigt på allvar håller på att hända. Fucking Åmål är en film som sticker ut, ett ljust i ett för övrigt kompakt mörker. Big little lies är en film/serie i raden av filmer och serier som inte bara lever upp till Bechdelteset utan som dessutom fångar en bred publik. Det är inte en feministisk serie med ett feministiskt budskap; det är en riktigt bra serie, helt enkelt och i kraft av sin handling och sina skådespelarinsatser. Det som gör mig glad är att handlingen kretsar kring kvinnorna och deras relationer. Kameran stannar kvar vid kvinnorna och här är det männen som kommer in i och försvinner ur bild, och när det någon gång handlar om två män talar de om kvinnor. Fast detta är inget man tänker på och där där jag menar att storheten ligger. Redan inledningsvis vet tittaren att någon dött, men man vet inte hur. Det framgår dock att man starkt misstänker att det är ett mord, men man får inte veta vem som mördats eller vem som mördat. Sedan handlar det om ett antal kvinnor och deras relationer med varandra, sina barn och män; i den ordningen. Det är kvinnorna som driver handlingen framåt och männens roll är underordnad. Redan det faktum att serien handlar om kvinnorna är värt att uppmärksamma, men lika viktigt tycker jag det är att lyfta och reflektera över slutet som helt bryter mot alla populärkulturella konventioner. Här går kvinnorna samman och hjälper varandra. De hämnas inte på patriarkatet och ger inte igen med samma mynt. Här agerar kvinnorna helt annorlunda, vilket inger hopp.
Det intryck som starkast etsat sig fast är detta att kvinnorna visar visar vägen och presenterar ett helt nytt sätt att hantera manlig makt; de tar hand om varandra och bygger en gemenskap på kärlek istället för på den destruktiva blodshämnd som fram till nu varit standard. Jag har alltid gillat Tarantion, men när jag såg The hateful eight, kände jag samma rastlöshet som jag kände inför Orange is the new black. I all sin oförutsägbarhet var det ändå väldigt förutsägbart och just därför ointressant. Det var som det nåtts ett slags mättnad, det var i alla fall så jag kände. Sedan kom #MeToo, men det ser jag inte som ett uppror, utan som en bekräftelse på att det redan hänt något. Jag hoppas och tror att kvinnorna visar vägen och det finns gott om tecken på det. Och Big little lies har som jag ser det slagit upp dörren som tidigare gläntats på, på vid gavel och skapat ett sug efter mera. Det gamla och mossiga rensas nu ut och det är inte bara svinpälsar till män som försvinner utan även förlegade teman och ointressanta upprepningar av gamla teman som redan tröskats igenom 100 gånger. En annan sak att uppmärksamma är att vi nu kanske äntligen kan få se även kvinnor åldras på film. Av de fem hvudrollsinnehavarna i Big little lies är tre medelålders (typ). Förhoppningsvis är detta inte det sista vi ser av Nicole Kidman, Rees Witherspoon och Laura Dern, fast det vet ingen något om, det är upp till oss alla som publik och mediekonsumenter att bestämma. Jag håller dock tummarna för att det håller i sig och tror på att det vi nu ser hända på många olika områden är tecken på något nytt och omvälvande, i all sin enkelhet. Verkligheten förändras inte genom revolution, utan genom perspektivskiften, genom att det invanda ses med nya ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar