Kvalitetssäkrad, målstyrd kärlek, någon?

Kärlek är inte en prestation, utan en känsla; förhoppningsvis en ömsesidig känsla. Det går inte att bestämma sig för att bli kär eller att någon ska bli kär i en. Kärleken lever sitt eget liv, och, som Nils Ferlin skriver, ingen kan följa dess lagar. Kärleken får man fånga och bejaka där den uppstår, man får njuta av den så länge den finns kvar hos båda och vårda den som en värdefull skatt. Det handlar om en central del av livet som människan inte rår över. Kärleken är själva det fundament som mänskligheten vilar på, för den leder till sexualitet och fortplantning; inte nödvändigtvis och visst går det att skaffa barn ändå, men det är en viktig del.

Poängen jag vill göra här handlar om att kärleken är ett inslag i livet som människan inte klarar sig utan och som alla förstår inte går att målstyra eller behandlas som ett resultat som produceras och kontrolleras. Och jag vill relatera den tanken till filosofin, som är kunskapens grund. Filosofi är kärleken till visheten, och det som gäller för kärleken gäller även för filosofin och kunskapen. Ändå har vi fått för oss att kunskap är en produkt som kan upphandlas i konkurrens och ett mätbart resultat som kan produceras effektivt med bästa möjliga resultat till lägsta möjliga kostnad.

Skolan har infekterats av ett virus; eller kanske man snarare ska se det som att människor i sin desperata jakt på pengar har tappat förmågan att älska kunskap och vishet och nu använder pengar i en destruktiv jakt på sex. Det är en drastisk och orättvis liknelse, men den är inte helt tagen ur luften. Kunskapssynen som dagens skola vilar på har lika lite med kärlek till vishet som prostitution har med ömsesidig kärlek mellan jämlika människor. Det går att köpa sex, men inte kärlek och ömhet, och samma gäller i skolans värld där kunskap bara kan nås genom eget, passionerat arbete tillsammans med andra, lika passionerade, kunskapstörstande medmänniksor. Pengar är en viktig kraft i samhället, men den fungerar inte överallt. Vissa saker går helt enkelt inte att köpa, och kärlek och kunskap är två sådana saker. När skolan ekonomiseras säljs kunskapen ut och ersätts med målstyrning, budgetdisciplin och resultatkontroll. Medmänskligheten och kärleken till vishet förvandlas från att i kunskapsskolan ha varit en resurs till att i den ekonomistyrda skolan, organiserad enligt NPM-ideologin, ses som en kostnad som till varje pris måste hållas nere. Det är en olycklig effekt av att kunskap betraktas som ett resultat, istället för en ömtålig kvalitet som växer mellan människor och som måste vårdas och behandlas med ödmjukhet för att växa och spridas i samhället.

Är det kunskap man vill ha måste skolan behandlas lika ömsint som en älskad vars kärlek man åtrår. Kunskapen är kanske inte riktigt lika nyckfull och gåtfull som kärleken, men utan omsorg och ödmjukhet, passion och förståelse för vad som krävs för att den ska uppstå, kommer inget vetande att växa mellan människor. Det enda man säkert vet att New Public Management leder till i utbildningssystemet är att betydelsen av betyg, poäng och examina, det som går att mäta ökar och tenderar att bli ett mål i sig. Kunskap är inte ett resultat, vishet går inte att mäta eller konkurrera om och lärande är en relation som inte går att kvalitetssäkra.

Musik handlar också om passion och den bygger inte bara på noter utan liksom kärlek på harmonier och samspel. Det finns en gräns för hur snabbt man kan spela ett stycke och fortfarande känna igen det, om ska man dansa till musiken krävs samverkan, dels mellan paret som dansar, dels musiken och musikerna som spelar i bandet. Liknar man skolan vid en symfoniorkester och kunskapen vid verket som framförs kan rektorn sägas vara dirigenten och lärarna solister och stämledare (heter det så, försteviolinist är ett begrepp som jag snappat upp i alla fall). Eleverna sitter med i orkestern och skolas in i gemenskapen samtidigt som de bidrar till skapandet, och publiken är samhället som tar del och njuter av musiken. INGEN skulle komma på tanken att behandla musik som kunskap behandlas i dagens svenska skola, och den orkesterledare som försöker behandla musiker som lärare behandlas i skolan och pressa så mycket musik som möjligt ur dem kommer aldrig att lyckas skapa musik som berör.

Kunskap är kärlek och passion och går inte att tvinga fram; lärande kan inte effektiviseras och vetande är inte ett resultat. Alla med förmåga att tänka vet att det är så, och därför ställer jag frågan till ansvariga politiker: När ska det kunskapsvidriga NPM-experimentet i skolan upphöra? När ska vi inse att utbildning är en långsiktig investering, inte en löpande kostnad?!