Av förklarliga skäl är det många som känner sig tagna på sängen av och som inte förstår vad #MeToo är, det vid säga vad uppropet handlar om och vad det står för. Det är inte en övergående fluga och handlar absolut inte om att smutskasta individer av manligt kön. Det är inte ett antal underordnade individer som tillsammans uttrycker sin frustration över oförätter de utsatts för. Det handlar inte om makt och det är ingen samordnad aktion med ett tydligt mål. Det finns heller ingen ledare för rörelsen. #MeToo är ett självorganiserat fenomen, ett sätt att synliggöra det som under snart sagt hela mänsklighetens historia förtigits, förnekats och bagatelliserats trots att alla vetat. När tiden är mogen och makten försvagats behövs inte mycket för att en ny ordning ska materialiseras.
Som jag ser det handlar #MeToo varken om kvinnorna eller männen; det är ett sätt att synliggöra baksidan och konsekvenserna av den patriarkala ordningen. Det handlar inte om ett uppror och är inte en hämnd, det handlar om att patriarkatet inte längre har den makt som patriarkatet alltid haft. #MeToo är inte slavarnas uppror INOM rådande ordning, inte ett försök att bygga upp ett matriarkat där ingen annat förändrats än rollfördelningen mellan den grupp som har makten och utgör normen och den som är underordnad. Det finns som sagt ingen ledare, ingen programförklaring; det handlar om berättelser som lyfts, tusentals BERÄTTELSER som stora och små händelser som under väldigt lång tid tystats eller viftats bort. Det intressanta och viktiga, det jag ser som tecken på att det handlar om en nyordning, är att berättelserna nu tas på allvar och verkligen får effekter.
Jag menar att valet av Donald Trump till president mycket väl kan ha varit droppen som urholkade stenen, det som fick bägaren att rinna över. Han har med arrogans och grandiost uppblåsa självgodhet, omedvetet avslöjat att kejsaren är naken, att makten alltid är tom och verkar indirekt. Han verkar uppenbart tro att han är där han är och att han har det inflytande han har för att han är kompetent, vilket ALLA inser inte är fallet. "Grab them by the pussie", var möjligen det som fick systemet självt att reagera på sin egen orimlighet, det som förlöste spänningarna som byggts upp under så lång tid. Ett system som frambringar sådana ledare som Trump är inte ett hållbart system, och det spelar då ingen roll att han och alla andra män med makt som kunnat agera som svin under lång tid utan att någon reagerat inte förstår vad som händer.
Vissa menar att #MeToo gör alla kvinnor till offer, vilket är en logisk förklaring; om det vi nu ser inte är en nyordning. Om #MeToo var en fluga, en känslomässig reaktion på oförätter, om det faktiskt handlade om kvinnorna och inte deras samlade vittnesbörd om vad som hänt under radarn i patriarkatet, kanske man skulle kunna se det som att #MeToo gör kvinnor som grupp till offer, men det är inte alls så jag ser på saken. Den tolkningen av fenomenet, det sätet att förstå det som fortfarande efter flera månader nu faktiskt händer fungerar bara så länge man tar patriarkatet för givet. Jag har aldrig gjort det. Jag har aldrig känt mig hemma i den samhällsordningen och har under hela mitt vuxna liv försökt göra vad jag kan för att verka för en nyordning. Kanske är det ett önsketänkande, men jag tror faktiskt att #MeToo inte är en reaktion utan en aktion i eget namn, en markering. Det räcker nu. Det är inte längre okej att behandla kvinnor som objekt.
Hur man hanterar svinen som pekats ut och det faktum att det finns exempel på män som dömts av en folkdomstol, utan rättegång eller möjlighet att försvara sig och ge sin syn på saken, är SJÄLVKLART olyckligt; men det är inte kvinnornas ansvar eller fel! Att skylla samhällets oförmåga att hantera den här typen av problem på ett rättssäkert sätt på kvinnorna är djupt orättvist, för kvinnor har under alla år dömts på samma orättfärdiga sätt och har ibland trots att bevisning funnits tvingats se sina berättelser ifrågasattas i domstolar som med samhällets goda minne frikänt uppenbart skyldiga män. Ansvaret för att hantera problemen och finna en lösning är allas vårt gemensamma ansvar. Ingen tjänar på hämnd och två fel kan aldrig bli ett rätt, men det är nu inte detta som #MeToo handlar om, den som väljer at se det så har inte förstått eller vill inte förstå.
#MeToo handlar som jag ser det inte ens om berättelserna om trakasserier och övergrepp. Berättelserna framförs för att det går att berätta om det som hänt, för att det behövs; det är en markering. Ingen tjänar på att vi stannar där och gottar oss i oförrätter, men det ser jag heller inga tecken på. Jag ser istället gott om tecken på motsatsen. Kvinnor har under väldigt lång tid gnetat på i skuggan av männen, utbildat sig och byggt upp en stabil grund av kompetens som man nu kan falla tillbaka på. Patriarkatet gav visserligen män som grupp makt, men makt är aldrig något man har, makt är en konsekvens av kultur och mellanmänskliga handlingar. Under tiden som männen med makt har njutit av fördelarna som rådande ordning gett dem och i många fall låtit bli att utbilda sig eller engagera sig med liv och lust i uppgifterna man ansvarat för (se på Trump, på ledningen för SCA, VW och så vidare, listan på män som missbrukat sin makt och förtroendet som investerats i dem kan göras hur lång som helst) har kvinnorna gnetat på, utbildat sig och skapat en stabil grund att bygga något varaktigt på. Kvinnor har tagit hand om sig själva och familjen, har vårdat barnen och så vidare; kvinnor som grupp lever längre, är mer utbildade och har under hela tiden sedan jämställdhetskampen inleddes agerat på ett långsiktigt hållbart sätt, till skillnad från männen (som grupp) som valde att gotta sig och åka räkmacka på fördelarna som patriarkatet gett dem. Det har aldrig någonsin handlat om alla män, det har vi alltid vetat så det behöver inte ens påpekas.
Istället för att krampaktigt försöka hålla kvar vid den gamla ordningen, eller larma och stå i och på det sättet bevisa för alla att man varken förstått att tåget har lämnat stationen eller att vreden man visar säger mer om en själv än om kvinnorna man vill ska rätta sig i det led som bara existerar i minnet av hur det var en gång, bör man acceptera och inse att det efter #MeToo kommer at krävas lika mycket av både män och kvinnor för att nå framgång. Öppna ögonen och se på världen och allt som faktiskt hänt och händer på allt fler områden. Kvinnorna tar över, men det är inte ett matriarkat som byggs upp, utan en helt ny ordning. Det finns hur många exempel som helst inom väldigt många olika områden på kvinnor som agerar i kraft av sig själva som individer och inte som brickor i ett spel om makt. Det är faktisk kvinnliga författare och filmskapare, till exempel, som står för det verkligt intressanta. Och det som är så hoppfullt och intressant är att kvinnorna faktiskt inte är där de är och gör vad de gör för att de är kvinnor utan för att de är kompetenta människor. Och nu när branschen rensas från maktmännen som uppenbarligen inte kunde hantera förtroendet är det mycket som talar för att fler kompetenta kvinnor kommer att få mer utrymme.
#MeToo tvingar män att faktiskt bevisa sin duglighet, det vill säga; nu måste männen faktiskt visa att de är så kompetenta som de själva hävdar, som till exempel presidenten i USA gör. Det är upp till bevis nu om man vill vara någon att räkna med, och det räcker inte att bara vara man och ha manliga vänner. Jag kan inte tydligt nog uttrycka hur tacksam och glad jag är över det som just nu händer, och jag tänker som jag försökt visa här, inte på berättelserna för som jag ser det är kvinnornas vittnesbörd ett friskhetstecken, ett symptom, inte orsaken. Nyordningen är här nu och det är bara att vänja sig, det är så jag ser på saken och som man välkomnar jag förändringen och ser bara möjligheter. Äntligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar