Kunskapen måste placeras i centrum

Läser med stort intresse vad Sharon Rider (Professor på Filosofiska institutionen vid Uppsala universitet) skriver i SvD om högskolans kunskapsklimat. Det behöver vi tala mycket mer om än vad vi gör. Kunskap är inte en produkt eller ett resultat, kunskap är något som uppstår och förmedlas mellan människor, som levandehålls och utvecklas där och när klimatet är det rätta. Så hur ser klimatet ut på högskolan, är det gynnsamt för utveckling av kunskap?

I ett reportage i söndagens SvD beskriver Cecilia Garme hur de svenska lärosätena har fått i uppdrag att utbilda allt fler, men inte förutsättningarna att klara av det. Problemen som beskrivs är välbekanta för alla som jobbar inom universitetsvärlden. Mycket kritik har framförts mot hur de svenska lärosätena styrs. Det har handlat om en incitamentsstruktur som gör att vetenskapliga och pedagogiska överväganden ersätts med managementtänkande, att universiteten underfinansierar utbildningsintensiva ämnen till förmån för kommersialiserbara forskningssatsningar eller erbjuder trendiga kurser för att locka studenter.

Vi som arbetar på högskolan. så att säga på golvet, med undervisning och forskning, sliter varje dag för att kunskapen ska vara i centrum, men eftersom det "enda" som räknas är vilka mätbara resultat som produceras är det svårt att främja intellektuell utveckling och kritiskt tänkande. Bildning går inte att mäta och inbringar inga pengar till högskolan. Värdet med bildning är långsiktigt och visar först senare, ute i samhället. Så som landets högskolor är organiserade idag och på det sätt som politiken fungerar finns det inga incitament att satsa på sådant vars effekter visar sig utanför organisationen eller under kommande mandatperioder. Kunskapsklimatet som borde lika en regnskog eller ett korallrev liknar allt mer gigantiska drivhus där växternas rötter badas i näringslösning för att så snabbt och effektivt som möjligt stressa fram resultat. Kunskap växer ur mångfald, men dagens högskola blir för varje år som går allt mer specialiserad och bara kurser som inbringar pengar till högskolan ges. Utbildning i en kunskapsnation ses som en långsiktig investering, men i Sverige idag ses det som en kostnad som till varje pris måste hållas nere. Självklart påverkas kunskapsklimatet och förutsättningarna att värna bildning och mångfald av dagens tydliga fokus på styrning, kontroll och kvalitetssäkring.

Alla som följt denna debatt bör läsa en promemoria som kom i dagarna, och vars förslag ska vägleda den utredning om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten (Strut) som offentliggörs i höst. Mellan raderna finns här nämligen ett implicit erkännande om att det kan finnas en målkonflikt mellan universitetens centrala uppgift och allt annat som man ålagt dem.

Redan det att politiker och andra makthavare ålägger skolan och landets universitet en massa uppgifter är problematiskt. Skolan och den högre utbildning har redan ett enormt viktigt uppdrag; att undervisa, skapa förutsättningar för lärande och värna kunskapsutvecklingen i vårt land. Allt som tar fokus från kunskapen leder till att den utarmas eftersom arbetsdagen bara består av åtta timmar, fem dagar i veckan. När jag var doktorand arbetade jag till 100 procent med kunskap, i alla fall i början och en bra bit in i utbildningen. Mot slutet började jag handleda uppsatser och undervisade lite, men även då arbetade jag med kunskap; inte som idag när allt mer av tiden som finns avsatt för forskning och undervisning äts upp av administration, strategimöten och alla tekniska system som är hopplöst svåra att hantera och som dessutom byts ut innan man hunnit lära sig hantera dem. Idag får jag använda min fritid åt det jag menar är högskolans primära uppgift: Kunskapsutveckling.

Konflikten återspeglas redan i regeringens direktiv, där flera punkter rör universitet som myndighet och samhällsangelägenhet: bland annat ansvaret att främja jämställdhet och breddad rekrytering, att öka universitetens samverkan med näringsliv och civilsamhälle, att göra studenterna anställningsbara och säkerställa kompetensförsörjningen – samt att statens medel används så effektivt som möjligt. Bara tre punkter rör vad man kan kalla för universitetets raison d´être: att bedriva högkvalitativ forskning och utbildning. Det framgår att universitets särart och särskilda roll som kunskapsalstrande instans måste beaktas.

Jag tänker här på drömmen om evighetsmaskinen, myten om grisen Särimner eller ymnighetshorn. Jag tänker på människans omöjliga längtan efter att få allt utan att göra något. Världens bästa sjukvård, gratis. Sänkt skatt och ökade utgifter. Allt hänger ihop och det finns ingen utsida dit problemen kan exporteras och varifrån lösningar kan importeras. Verkligheten fungerar inte så och därför kommer högskolan, så länge kunskapen och lärandet inte placeras i centrum, att kunna bidra optimalt till landets kunskapsutveckling. Alla uppgifter som inte handlar om kunskap och lärande som åläggs högskolan och lärarna tar tid och fokus från det som rimligen borde vara högskolans enda uppdrag: KUNSKAPSUTVECKLING.

Tre så kallade grundpelare för universitetets styrning åberopas. Den första är ”de akademiska kärnvärdena”: lärosätenas funktion som en självständig och kritiskt reflekterande kraft, normer som universalism och opartiskhet, och vikten av friheten att utforma verksamheten enligt vetenskapliga principer, samt studentinflytande. Styrningen, konstaterar utredaren, bör vara av sådan art att dessa värden inte undermineras. Så är nämligen inte alltid fallet, utan kärnvärdena kan rubbas av för mycket tryck från den andra pelaren : de förväntningar och krav som ställs på lärosätena i egenskap av skattefinansierade myndigheter. Externa intressen har fått oproportionerligt stort inflytande över lärosätenas styrning, inte minst statens eget intresse att stärka Sveriges ekonomiska konkurrenskraft.

Utbildning och forskning går inte att tjäna pengar på; det är kunskapen som ska användas för det ändamålet. Dagens högskola har med politikernas och näringslivets företrädares goda minne spänt vagnen framför hästen, eller för att använda en annan metafor från det gamla bondesamhället: man använder utsäde som foder för att nå kortsiktiga säkra vinster, istället för långsiktiga osäkra. Kunskapen säljs med berått mod ut till lägstbjudande, för att sänka kostnaderna. Alla som arbetar i högskolan är mer eller mindre stressade eftersom uppdragsgivaren aldrig någonsin är nöjd, allt anses allt kunna bli bättre, ta lite mindre tid i anspråk och kostnaderna utsätts för ständig press. Undervisningen ska effektiviseras till varje pris, vilket är omöjligt; men eftersom det är viktigare att budgeten är i balans än att kunskapen faktiskt utvecklas leder det oundvikligen till att kurserna får allt mindre tid för varje år som går. Det går inte att undervisa snabbare eller mer effektivt. Studenterna läser och tänker lika snabbt idag som för 100 år sedan, och den som försöker skriva fortare än hjärnan och fingrarna hinner med inser snabbt hur orealistisk dagens syn på kunskap är och hur destruktivt kunskapsklimatet är på landets skolor och universitet.

Den tredje pelaren handlar om att ta hänsyn till de reella förutsättningarna för det svenska högskolelandskapet. Frågan är om den kan ge stadga när den andra pelarens tyngd riskerar att lägga omkull den första. Det som håller upp hela bygget är ju finansieringen, och i dagens system uppmuntras lärosäten att satsa på ”innovation”, kommersialiserbar forskning i samverkan med industri. Den enhet mellan undervisning och forskning som varit universitetets idé sedan ett par hundra år tillbaka urholkas.
Det nuvarande finansieringssystemet undergräver även beslutsfattande på vetenskapliga grunder. I samband med ”autonomireformen”, en avreglering av lärosäten som trädde i kraft 2011, gavs universitetsledningar fria händer att leda sin verksamhet utan den besvärande inblandning av vetenskaplig expertgranskning och bedömning som de gamla fakultetsnämnderna utgjorde. Den införde även ett kvalitetssäkringssystem baserad på mål- och resultatstyrning.

Klimatet för kunskap är lika hotat som resten av klimatet. Pengarnas roll i utvecklingen måste uppmärksammas. Pengar är allt annat än ett neutralt inslag i livet och samhället. Drömmen om evig tillväxt eller tron på att har man bara pengar klarar man sig alltid. Övertygelsen om att pengar ersätter alla andra världen är förödande för allt vad långsiktig hållbarhet, bildning och kunskapsutveckling heter. När ska vi vakna upp ur feberdrömmen och inse vad vi håller på att göra och vilka risker vi utsätter oss för? Troligen alldeles för sent eftersom det krävs kunskap och kritisk, analytisk förmåga samt tid att tänka för att förstå sambanden, inse konsekvenserna och göra något åt saken.

Eftersom lyhördhet och produktivitet snarare än sakkunskap blivit vägledande finns det otaliga exempel på hur akademiska värden har fått ge vika för ekonomiska eller ideologiska mål. Den konkurrensmani som drabbat alla statliga verksamheter, i syfte att uppnå en mer ”effektiv” användning av resurser, gäller även högskolorna. Finansieringen av utbildning är helt avhängig antalet studenter och avklarade examina, och beroendet av externa medel för forskning står i vägen för långsiktig planering.

Det talas idag på högskolan nästan mer om att skattemedlen måste användas effektivt än om kunskap och det arrangeras fler strategiska möten än eftertänksamma seminarier. Det läggs mer tid på arbete med ansökningar och administration än på utveckling av kunskap.

Med insikten att redovisning av ”prestationer” och måluppfyllelse inte leder till effektivitet eller till kvalitet i egentlig mening, utan snarare till en kortsiktig upptagenhet med att samla ”pinnar”, betonar promemorian i stället tillit till professionen. En stor förändring som föreslås är att den konstgjorda uppdelningen mellan forskning och utbildning i budgeten tas bort, eftersom den nästan alltid leder till att undervisningen nedprioriteras.

Tillit är det enda som fungerar om det är kunskap och verklig kvalitet man vill uppnå, men tillit kräver minskad kontroll och mindre styrning och går alltså på tvärs mot organiseringen av forskningen och den högre utbildningen. Fast om man inte anser sig kunna lita på människorna som genomgått landets högsta utbildning och som vigt sina liv åt kunskapen, vem kan man då lita på? Kunskap kan inte tvingas fram, den är en nåd att bedja om. Låt lärarna vara lärare och lita på professionen, det gjorde man förr i tiden, då när Sveriges utbildningssystem var ett föredöme i världen. Om det fungerade då borde det fungera idag också, och är det verkligen på riktigt kunskap vi vill ha är det just detta vi måste börja göra igen; lita på lärarna och värna kunskapsklimatet.

Erkännandet att det kan finnas en spänning mellan det pedagogiskt riktiga och vetenskapligt värdefulla, och andra krav från samhället, är hoppingivande. Statens främsta roll här är att stödja och beskydda universitetets kärna. För att ny kunskap ska skapas och gammal kunskap bevaras – för att vetenskapen ska gå framåt – får inte kunskapsmål, vetenskapliga resultat, sanningar och fakta värderas och relativiseras av ensidiga eller kortsiktiga ekonomiska och politiska intressen. Försvagas den första pelaren, då rasar hela bygget.

Kunskap är en långsiktig investering och utan ett intellektuellt klimat präglat av mångfald utarmas bildningen och samhället som helhet.