Mellan biologi och kultur

Lite stressad, men fångar ändå några tankar i farten: Människans yttersta princip, svaret på frågan vad vi är, egentligen; den frågan är ständigt aktuell. Jag menar att det inte finns ett enda svar på frågan. Människan är resultatet av spelet mellan arv och miljö, mellan biologi och kultur. Människa är ett komplext och föränderligt fenomen som uppstår i dynamiken mellan en lång rad föränderliga aspekter. Det handlar inte om antingen eller utan om mer eller mindre av både och samt beroende på när och var, och den som försöker hävda att hen vet svaret och att det handlar om en eller ett har fel. Människa är oändligt mycket mer än någon kan ana och som man frågar får man svar. När jag undersöker kultur gör jag det inte för att jag tror att jag funnit svaret på frågan om människan, eller för att jag tror att kultur är viktigare än någon annan del av den komplexa helheten; jag forskar om kultur eftersom jag är kulturvetare och eftersom kultur är en viktig del i helheten, för att bidra med det jag kan till det eviga samtal som leder till ökad förståelse.

Kulturen är kollektiv och består av en myllrande mångfald. Kulturen är miljön som människornas kroppar kastas ut i och båda aspekterna påverkar varandra. Det går inte att vara del av kulturen utan att både påverka och påverkas av den. Det går inte att säga att kulturen eller kroppen är viktigare; båda samskapas i en ömsesidig process av kollektiv tillblivelse. Utan förståelse för dynamik, komplexitet och mångfald går det varken att förstå människan eller kulturen.

Både kulturen och kroppen är resultatet av samspel mellan olika delar av helheten, på underliggande nivåer. Jag påverkas av kulturen och är med om att förändra den både som medborgare och som forskare, men jag är också resultatet av ett komplext spel mellan hjärnan och kroppen, som består av en rad autonoma system. Till den som hävdar att människan är sin hjärna och som tror att medvetandet är den del av personligheten som är medveten vill jag påpeka att hjärnan inte kan hålla koll på allt som behöver hållas koll på för att man ska fortsätta leva. Vill man så kan man sägs det ibland, och visst, jag andas utan att tänka på det, men bara ett tag. Och maten i mag- tarmkanalen smälts med hjälp av samverkan mellan kroppsliga substanser och mikrober, helt utan att den medvetna delen av medvetandet behöver kopplas in. Hormoner påverkar humör, hunger och inställningen till omvärlden. Med hjälp av viljekraft kan man som sagt hålla andan ett tag, men ju mindre syre man har i kroppen desto mer måste medvetandet fokusera på att hålla andan och då tappar man fokus på annat. Det går att styra matintaget med viljan, men det är svårt i en kultur som hela tiden pockar på uppmärksamhet och där det finns ett överflöd av varor. När jag fokuserar på en sak faller en massa andra aspekter ur fokus, men det betyder inte att jag slutar fungera; jag må ha ett eget medvetande men varken det eller jag styr. Jag upptäcker snarare mig själv hela tiden i spelet mellan ... en lång rad olika aspekter som aldrig går att koka ner till en eller ett.

Att leva är att ständigt vara förundrad och ställa frågor. Därför förstår jag inte varför vi är så fixerade vid svar(et); varför kan vi inte bara leva tillsammans och gemensamt göra det bästa av den tid vi har tillsammans?