Samtal, tid att tänka, frihet och konstruktiva misslyckanden är vägar in i kunskapen

Läser om högskolan i dagens tidning. Ingen rolig läsning; att inifrån tvingas se på när ens drömmar krossas och förutsättningarna för att ägna sig åt det man levt för i hela sitt vuxna liv löses upp och rinner som sand mellan fingrarna gör ont. Sverige säger sig ha ambitionen att bli en kunskapsnation, men det är bara på pappret och i marknadsföringen av landet som ambitionen är levande. Vardagen på landets universitet och högskolor präglas bara av en enda ambition, och det är nedskärningar och effektivitetsjakt. Politikernas budskap är dubbelt, och när problemen visar sig skyller man på lärarna.

Att undervisa upplevs av många som ett straff. Jag tycker inte att det är ett straff, jag tycker om att undervisa och undervisar gärna mer. Undervisningen och forskningen är varandras förutsättningar och det finns ingen vinst i att specialisera sig. Fast det är inte så ansvariga tänker och det är inte så verksamheten är organiserad. Samtidigt som man säger att lärarnas stats måste öka behandlas undervisning som om det vore ett straff. För att studier ska leda till lärande krävs tid att tänka för både lärare och studenter; tid som inte finns och som dessutom minskar år från år.

– På en 7,5-poängskurs som studenterna genomgår under fem veckor så får våra lärare totalt 96 klocktimmar. Det ska räcka till allt: förbereda och genomföra föreläsningar, skriva uppgifter och tentor, rätta uppgifter och tentor, leda diskussion i seminarier. Lärarna blir trängda eftersom allt tar mer tid än vad modellen förutsätter. Och studenterna får kanske bara fyra eller fem timmar i veckan tillsammans med lärare.

Jag vet inte hur många studenter som går kursen, men 96 timmar är extremt lite. Och om genomströmningen inte hålls på en (ekonomiskt) godtagbar nivå läggs kusen ner, oavsett hur viktiga kunskaperna som kusens bygger på är. Det må vara ekonomisk rationellt att koppla samman ekonomi och kunskap, men om högskolan ska kunna garantera intellektuell bredd och kunskapsmässigt djup är det förödande. Självklart går det ut över kunskapen.

Historielektorn Robert Sandberg på Södertörns högskola beskriver förändringens långa linjer. När han undervisade på Stockholms universitet på 80-talet lade han 2,5 gånger mer tid på en liknande kurs som han nu ger på Södertörn, trots att dagens studenter har sämre förkunskaper.

– Vi har dragit ner på uppsatsventileringen. Förr var det två timmar. Nu bara en, vilket innebär att läraren bara får hälften så mycket betalt. B-uppsatser får studenterna skriva två och två istället för enskilt. På seminarier kan den första timmen ibland köras lärarlöst, studenterna får prata i smågrupper i stället.

När högskolan får betalt för hur många studenter man godkänner, inte hur bra kunskaper man sprider i samhället blir betyg och examina i praktiken en förhandlingsfråga, och när många studenter dessutom läser för att kunna ta studiemedel accentueras den effekten. Vem försöker vi lura? Hur hamnade vi här och varifrån kommer den befängda idén?

Enligt regeringen ska Sverige vara "en ledande kunskapsnation", hur kan det då innebära färre lärartimmar? Så här kan svaret sammanfattas: 

För 25 år sedan föll Moder Svea för en ny trend i förvaltningsmodet. Hon ville ha full koll på sina utgifter och samtidigt mer inflytande över sina underhuggare, även när hon inte riktigt fattade vad de höll på med.

Självklart är det problematiskt om skattemedel inte används effektivt, men det är å andra sidan IDIOTISKT att lägga så pass mycket pengar som staten lägger på högre utbildning utan att reflektera över och kritiskt granska om verksamheten faktiskt leder till mer och bättre kunskap.

Ett nytt resurstilldelningssystem kom därför på plats ungefär när den ekonomiska krisen var som svårast. Systemet hade en design som gjorde det enkelt att mata in fler och fler studenter och förmå högskolorna att spotta ut dem på andra sidan – högskolorna får nämligen ersättning per examinerad student. Produkten kallas "håp". Det är en förkortning av "helårsprestation". 

Det låter som löpande band, en förförisk liknelse för statsmaktens ekonomer. De hade läst mikroekonomisk teori och visste vad som förr eller senare händer vid ett löpande band. Någon kommer på ett fiffigare sätt att sätta ihop skruv A med mutter B. Någon listar till och med ut hur man får en robot att klara vridmomentet. Det är detta som kallas produktivitetsutveckling.

Om högskolan var en fabrik och om studier liknade bilbyggare hade ersättningsmodellen fungerat perfekt, fast nu är det inte så det ser ut. Kunskap är något annat. Intellektuell utveckling och produktion av kunskap kräver tänkande och människor (både lärare eller studenter) tänker inte snabbare idag än tidigare; därför leder mindre pengar till sämre förutsättningar för utveckling, vilket i kombination med att ökad rekrytering oundvikligen leder till att fler studieovana och mindre motiverade studenter söker och kommer in på högskolan gör att det enda som utvecklas på högskolan är styr- och kontrollsystemen.

Det nya resurstilldelningssystemet utrustades med en mekanism som tog hänsyn till det. Annars, tänkte statsmakten, fanns ju risken att universiteten skulle få pengar över. Så när man en gång om året omräknar lönenivåerna för universitetslärarna – och statens ersättning till lärosätena – görs ett avdrag baserat på produktivitetsutvecklingen i näringslivet. 

Observera: i näringslivet.

Jag studerade kulur- och samhällsvetenskap i sex år (12 terminer) på högskolan innan jag blev doktorand, vilket innebar ytterligare sex års studier på landets högsta nivå. Efter disputationen har jag fortsatt forska och studera; det är mitt arbete, det jag utbildats för att göra och eftersom det är detta jag vill ägna mitt liv åt lägger jag långt mer än 40 timmar i veckan åt studier och forskning). Jag blev docent 2011 och när jag talar om skola och högre utbildning gör jag det alltså med stöd i snart 30s erfarenhet. Och jag är inte ensam: vi är många som ser, förstår, tänker och upprörs över hur högskolan som kunskapsinstitution förvaltas. Ett land vars politiker lyssnar mer på varandra och på konsulter av olika slag än på medborgarna med högst utbildning i landet kommer aldrig någonsin att kunna utvecklas till en kunskapsnation. Och det är absolut inte så man höjer statusen på läraryrket, tvärtom. Att låta näringslivet diktera villkoren för forskning och högre utbildning är huvudlöst.

Vad ingen hade förutsett, åtminstone inte högskolan, var revolutionen som inträffade i näringslivet kring millennieskiftet. Enbart streckkodernas inkoppling på digitala nät ledde till ett all time high av ökad produktivitet.

Ju fler varor som susade runt och scannades automatiskt, desto mer steg produktiviteten och desto större avdrag tvingades högskolorna göra vid löneomräkningarna trots att inte ett enda seminarium leddes av robotar.

Resultatet blev alltså att ju bättre svenskt näringsliv går, desto mer urholkas resurserna i högskolan. Sedan 90-talet har kostnaden per student ökat med 96 procent men ersättningen från staten bara med 35 procent för naturvetenskap- och teknikstudenter och 30 procent för medicinstudenter. Det visar en ny granskning från SULF, Sveriges universitetslärare och forskare. Totalt har sju miljarder kronor "försvunnit" på detta sätt mellan 1994 och 2011, berättar chefsutredaren Karin Åmossa.

Vi tar det igen: Kostnaderna har ökat med 96 procent och ersättningen för utfört arbete har ökat med 30-35 procent. Ekonomisk sett är det en besparing, men eftersom utbildning är en långsiktig samhällsinvestering får vi allihopa tillsammans betala för besparingen med betygsinflation och sänkt kunskapskvalitet, vilket på sikt kommer att gå ut över samhällets hållbarhet.

Pengarna från staten ska också finansiera sådant som lokalhyra och IT. Gissa vad som sätts på undantag, om undervisningstimmarna är det enda som högskolan kan påverka själv?

Betänk även att högskolorna inte betalar vad det kostar att faktiskt driva lokalerna; högskolorna betalar MARKNADSMÄSSIGA hyror, även om det i många fall inte finns någon marknad. Priset för hyra överstiger alltså oftast kostnaderna för den faktiska driften vilket gör att en ansenlig del av den summa som politikerna hävdar att man lägger på högre utbildning i praktiken återgår till statskassan. Politikerna ger alltså sken av att satsningarna på kunskap och kvalitet är större än de är, och sedan anklagar man lärarna för att verksamheten inte lever upp till politikernas högt ställda krav. Återigen; på det sättet kommer att aldrig att kunna höja statusen i läraryrket.

– Hela modellen är fel, säger Maria Gårdängen, lektor i företagsekonomi i Lund, för övrigt expert på finansiering. 

– Vi vet ju att studenterna behöver betydligt mer tid med lärarna för att bli riktigt bra. Kan man inte tillgodose det behovet först? Kärnverksamheten borde inte få minst pengar hela tiden!

Som sagt, det krävs tid att tänka för att utveckla kunskap och det gäller lika för både lärare och studenter. Mindre tid betyder oundvikligen mindre kunskap. Ett sätt att öka tiden utan att öka kostnaderna är att anamma en annan syn på misslyckande. Låt lärarna vara lärare och lägg ansvaret för kunskapskvaliteten där det hör hemma; hos studenterna. Lagstifta om hur många timmar studenterna ska ha rätt att få tillgång till sina lärare, och även hur många timmar lärare ska få för att bedriva undervisning. Vad är rimligt? Jag vet inte, men alla som vet något om utbildning och som värnar landets kunskapsutveckling inser att 96 timmar för en kurs (med 30 studenter, eller hur många man nu har, men få kurser på högskolan idag har mindre än 30 studenter) som löper under fem veckor på heltid är på tok för lite. Och om läraren dessutom ska ansvara för högskolans ekonomi genom hur man bedömer studenternas resultat på kursen blir det ett omöjligt uppdrag. Det är genom att misslyckas man lär sig; varför får dagens studenter inte misslyckas? Varför bygger hela högskolans verksamhet på resurstilldelningssystem på att man måste nå på förhand uppsatta mål, vilka dessutom satts upp av människor som helt saknar förståelse för komplexiteten i verksamheten? Varför får studenterna inte ta eget ansvar för kvaliteten i utbildningen de går? Varför får lärarna inte vara lärare, varför tvingar man lärarna att ta ansvar för mer än man ger dem rimliga möjligheter för? Är det pengar man vill tjäna tycker jag man ska vara ärlig med det och ta konsekvenserna av det beslutet och lägga ner verksamheten. Ingen tjänar på att bygga luftslott.

Det tar tid att tänka och finns inte den tiden går det varken att undervisa eller lära, och får man inte tänka fritt kan ingen kunskap utvecklas. Att misslyckas är bara ett problem om man ser misslyckandet som ett problem, för det går aldrig att lyckas med något som är viktigt utan att utmana gränsen för det möjliga. Och det är just det som både forskning och högre utbildning handlar om; att utmana och överskrida gränser. Forskning och studier på högskolan handlar inte om att nå mål, utan om att utveckla så bra kunskap som möjligt och det man man bara göra om det finns tid, frihet och en konstruktiv syn på misslyckande.