Kreativitet är en nyckfull tillgång. Den kommer och går, och är omöjlig att styra. Inne i en period nu där det går trögt med lite av varje. Plågsamt. Jag är van vid att kunna ta orden och tankarna för givna, van vid att behöva stänga av. Nu är det tomt, tyst och jag brottas med känslan av meningslöshet. Vill dock påpeka att jag inte skriver detta av förtvivlan; snarare är det förundran jag känner. Det är en ny känsla och jag vet inte vad den står för än. Vill min vana trogen dela med mig, även av vedermödorna. Vill att Flyktlinjer ska vara en integrerad del av mitt liv, inte bara ett verktyg i arbetet. Vill se livet som en integrerad helhet. Tänker lite att har jag inget meningsfullt att skriva om kan jag skriva om det, för allt som handlar om livet och innebörden i begreppet människa är meningsfullt.
Det är omöjligt att prestera på topp hela tiden. Toppar och dalar kommer och går. Livet är en resa utan mål, är rörelse i okänd terräng. Har man bara ett öppet sinne kan man lära sig en massa av det mesta. Kunskapsutveckling är inte en process som går att målsäkra, det gäller samma på både individplanet och i samhället. Kulturen växer fram mellan oss människor. Försöker se det så. Försöker förstå. Känslan av uppgivenhet handlar delvis om bristen på utmaningar, jag vet ju det. I fredags, på Skavlan, talade man om Post Production Depression. Har nog drabbats av en släng av det. Bokprojektet jag arbetat med från och nu i snart fem år är färdigt. Nästa bok ska jag inte påbörja slutredigeringsarbetet på förrän efter sommaren. Än har studenterna inte börjat kräva handledning. Det finns tid att tänka och känna efter. Inte märkligt alls att en känsla av tomhet kryper sig på.
Det får vara hur förklarligt som helst. Det är lika plågsamt för det. Känner mig instängd. Kan men får inte göra det jag vill. Och det jag måste göra innebär ingen som helst utmaning. Längtar tillbaka till tiden som student. Allt var nytt och spännande och det fanns så enormt mycket jag inte visste och kunde. Idag är jag äldre. Har lärt mig en hel del och vet bättre vad som finns att veta. Kan en massa och har upparbetat vana och kompetens. Idag när jag etablerat mig i akademin ser jag den i ett annat ljus än när jag stod utanför och kände mig som en ödmjuk gäst. Antar att det är helt normalt att känna som jag gör, i den ålder jag befinner mig i.
Att skriva och sätta ord på känslan gör den lättare att bära. På väg till ännu ett möte. Ser inte särskilt mycket fram emot det. Möten tenderar att vara själlösa och föga utmanande. Överaskas ytterst sällan. Där och då, liksom i grundskolan, blir kreativiteten till en tvångströja. När den inte får utlopp eller när förslagen jag kommer med möts med tomma blickar eller tystnad är det plågsamt. Man väntar sig färdiga lösningar som kan testas omgående, så kommer jag med tankefragment och hugskott. Förslag att jobba vidare med tillsammans.
Måste iväg nu. Kan fortfarande skriva och tänka. Behöver kanske bara göra det, skriva om tankar och tänka om skrivande. Kanske? Vet inte. Vi får se. Återkommer. Om och när jag kan och andan faller på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar