Demokratins utmaningar 5

Demokratin växer fram underifrån. Därför blir den aldrig starkare än det samlade stödet inifrån och mellan medborgarna. Det är också därifrån hotet mot demokratin kommer, inifrån. Bristande tro på demokratin, dåligt intresse för politik och politikerförakt, väljare som använder sin röst för att "röra om i grytan", populism (det vill säga fäbless för enkla,det vill säga omöjliga, lösningar, är exempel på hot mot demokratin. Islam, den så kallade massinvandringen eller terror hotar inte demokratin, det är medborgarnas rädsla för dessa saker och medborgarnas sätt att skydda sig mot rädslan som utgör hotet. Den utbredda missuppfattningen att marknadskrafternas "osynliga" hand löser alla problem till det bästa och att en företagsledare är vad landet behöver för att klara sig ut (den påstådda) krisen, är ett annat hot. Övertygelsen om att det finns en lösning och förväntningarna på att någon annan tar ansvar eller är skyldig när det inte fungerar som man önskar leder också till att demokratin försvagas.

Vi måste inse att demokratin inte ÄR en lösning. Demokratin är FÖRUTSÄTTNINGEN för att samhället ska kunna förvaltas på ett långsiktigt hållbart sätt. Demokratin är inget man kan ta för givet, den kräver engagemang från många och den blir aldrig starkare än vi tillsammans låter den bli. Ville göra klart detta innan jag tar mig an nästa utmaning, som lyder:

Kan ”vi” påstå att vårt politiska system, den liberala sekulära demokratin med tomrum mellan stat och individ är det bästa sättet att bygga ett samhälle? Hur kan vi hävda det ”vi” tror på, i form av mänskliga rättigheter, individens frihet, en naturrättslig grund för lag och rätt om – när! – det ifrågasätts?

Denna utmaning är mer komplex än de tidigare, för demokratin är ju inte det bästa sättet, utan det minst dåliga. Jag tror vi måste vara mycket mer tydliga med det än vi är. Ska demokratin kunna försvaras måste vi kollektivt inse att demokratin aldrig blir bättre medborgarna i landet tillåter den vara. Vi måste inse att demokratin står och faller med vår tro på och engagemang för den. Tomrummet mellan staten och individen är både en förutsättning och ett problem. Demokratin är liksom kulturen en komplex helhet, inte en komplicerad. Demokratier går inte att leda, för alla är följare. Demokratin är en självorganiserande process, en maskinisk, icke-linjär, kollektiv tillblivelse. Demokratin är ett arrangemang, eller en anordning, för att tala med Deleuze och Guattari. Vi är alla del av demokratin och den är inget i sig själv, den blir vad vi gör den till, tillsammans. Först när man förstår detta kan man börja diskutera dess problem och förtjänster på ett meningsfullt sätt. Debatter för eller mot demokratin gör mer skada än nytta, just av det skälet. Demokratin behöver samtalas om och reflekteras över för att kunna förstås och förvaltas på ett hållbart sätt. Därför är det där försvagande tomrummet så viktigt, för det blir till ett slags spricka där ljuset, livet och vitaliteten, men också komplexiteten kommer in.

Jag tror att enda sättet att möta hot och ifrågasättanden mot mänskliga rättigheter, individens frihet och det juridiska systemet, är att försvara dessa värden. Att sänka sig till kritikernas nivå, ta debatten och försöka resonera med populister, näthatare och människor som "tänker" med känslorna och vars strategi är att härska genom att söndra, eller genom att upprepa lögner för att försöka göra dem till sanningar, leder bara till att fokus flyttas från demokratins grund, till det förmenta hotet utifrån. Mänskliga rättigheter, individens frihet och lagen är liksom kunskap inget någon kan äga. Det är inget man tror på, och därför handlar det inte om saker som kan eller bör försvaras. Jag tror man måste vända på perspektivet och tala om vad alternativet skulle vara: Villkorade rättigheter, ofrihet eller nepotism och ståndrätt? Det är inte vi som värnar friheten, rättigheterna och rättsstaten som ska försvara oss och det vi tror på. Eftersom bevisen för dessa sakers giltighet är överväldigande är det den som ifrågasätter dem som måste falsifiera och peka på fungerande alternativ.

Det allvarligaste hotet mot demokratin är att den som kritiserar ordningen har både tolkningsföreträdet och makten i sin hand. Den som är kritisk mot demokratin kan först så split och underminera grunden för den, och sedan använda problemen som argument för sin plan att återupprätta rikets säkerhet och landets stolthet. När SD säger vad var det vi sa, blir övriga parter nervösa och skyller på varandra, istället för att gå samman och försvara den enda samhällsordning där olika partier kan samexistera. SD och alla andra antidemokratiska partier är totalitära och erkänner bara den ordning som dikteras av det enda partiet och dess enväldige härskare.

Demokratin är förutsättningen för ett hållbart samhälle, inte lösningen på några problem. Problem som uppstår i en demokrati kan bara lösas inifrån och växa fram mellan människorna som lever där. Demokratin är allas vår gemensamma angelägenhet, inte någon annans. Demokratin är som ett förhållande och kräver samma omsorg om det som händer mellan och det man har tillsammans.