Lätt att gå vilse i källkritiken

Här i veckan skrev Ulf Danielsson (professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet), Christina Moberg (professor i organisk kemi vid KTH), Christer Sturmark (författare och förlagschef för vetenskapsförlaget Fri Tanke) och Åsa Wikforss (professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet) en gemensam debattartikel om betydelsen av källkritik. Frågan är minst sagt angelägen och viktig och därför gör det mig bedrövad att läsa vad författarna, som säger sig värna kunskapen och som alla utom Sturmark är vetenskapligt meriterade och innehar prestigefulla poster i akademin, skriver. Omgående kom dock två klargörande repliker. Jag drar mitt strå till stacken, till det kritiska samtal om källkritik som vårt samhälle så väl behöver. Med utgångspunkt i de tre texterna ska jag försöka säga något klokt, det är målet och ambitionen. Som vanligt är det upp till läsaren att avgöra om jag lyckas. Börjar med Danielsson, Moberg, Sturmark och Wikforss debattartikel. 

Vi drabbas nu dagligen av ett flöde av hårt vinklade historier och påhittade ”nyheter” i sociala medier och så kallade ”alternativa” medier. Och faktaresistensen breder ut sig. USA har med Donald Trump fått en president som inte bryr sig om huruvida det han säger är sant och kallar massmedier för ”det amerikanska folkets fiende”.

Vi ser liknande tendenser i Sverige. Nyligen försökte Sverigedemokraterna sprida desinformation om klimatfrågan genom att, kanske, medvetet misstolka en rapport från Kungliga Vetenskapsakademien.

Det är lätt att beklaga sig, men det är inte bara populistiska rörelser som drabbats av farsoten. Också resten av det offentliga samhället har anfrätts av samma sjuka. Polariseringen är ett faktum, även i Sverige. Frågan är vad vi kan göra.

Jag håller så klart med. Det som händer i världen och här hemma, i relation till kunskapen, är allvarligt och görs inget åt saken, om det inte ens uppfattas som ett problem, är vi alla illa ute. Problembeskrivningen har jag inga som helst problem med, det är det som följer, deras sätt att se på lösningen, som är problematiskt.

För att hantera situationen krävs två typer av insatser: Vaccinera och korrigera. Dessvärre fungerar inte någon av dessa särskilt bra i dag. Forskning visar

Just det sättet att uttrycka sig är djupt olyckligt i ett sammanhang som detta. Vad är det för forskning man hänvisar till? Inte så att jag misstror dem, men skriver man om betydelsen av källkritik kan man tycka att debattörerna ansträngde sig för att skriva korrekt.

att det kan vara mycket svårt att korrigera en felaktig uppfattning, särskilt om det är en uppfattning som är central för individens känsla av grupptillhörighet. Det finns till och med en risk för bakslag. Om man konfronteras med evidens mot uppfattningen klamrar man sig fast vid den ännu mer.

Dålig faktakontroll är i detta perspektiv direkt skadlig. Det räcker inte att stämpla en uppgift som falsk utan man måste också förklara varför och reda ut hur det verkligen förhåller sig. [...] 

Faktakoll är naturligtvis viktigt, men lika viktigt är det att aldrig förhålla sig okritisk till något som man lutar sig mot. Blind tillit till auktoriteter har inget med källkritik att göra. Även forskare kan ha fel, även professorer kan gå vilse i den snårskog som kunskapen och källkritiken utgör. Har man en agenda är det svårt att vara objektiv, och det har debattörerna; en agenda, som leder dem vilse. Det är inte första gången som just detta gäng, eller delar av gänget i alla fall, går till storms mot saker och företeelser de inte tycker om. Pedagogik och postmodernism är som röda skynken för debattörerna och det sätter deras vanligtvis skarpa intellekt ur spel och leder dem ut på ett sluttande plan som riskerar att ifrågasätta även annat de uttalar sig om. De skriver:

Under flera decennier har den svenska skolan präglats av en skepsis mot traditionell kunskapsförmedling. Inom ramen för teorin om ”konstruktivistiskt inspirerad inlärning” har värdet av faktakunskap ifrågasatts. Man uppmuntrar visserligen eleverna att tänka själva men kritiskt tänkande utan kunskap blir inget annat än tyckande. Det krävs en bas av solid kunskap för att kunna vässa tänkandet och värdera ett arguments rimlighet.

En bas av solid kunskap är det, mig veterligen, få som ifrågasätter. Vad lutar sig debattörerna mot när de uttalar sig på detta svepande sätt om en hel yrkeskår? Antingen är det viktigt med källor, och då gäller det i konsekvensens namn alla uttalanden, eller också är det inte så viktigt. Vem är man i citatet? Alla lärare? Ett fåtal? Vilka? Menar debattörerna att de står över lärarna och i kraft av sina positioner och meriter självklart har rätt? Ska man lyssna mer på VEM som talar än på VAD som sägs? Jag har många gånger kritiserat pedagogiken, men aldrig svepande. Jag fokuserar på det jag anser problematiskt och reflekterar kritisk kring just det. Fenomen och företeelser, tankar och praktiker kan och ska granskas kritiskt, men ska man avfärda en hel yrkeskår ställer det mycket stora krav på just sådan solid kunskap som efterlyses av debattörerna, men som man väljer att undanhålla läsarna. Oklart varför, eller menar man faktiskt att deras röst står över andras röster, att de har direktkontakt med kunskapen? Oavsett hur man tänker kvarstår fakta att debattörerna misslyckas med att leva upp till sin egen idealbild och kunskapssyn.

I skolvärlden uppfattas ofta ”kritiskt tänkande” som enbart synonymt med ”förmåga till källkritik”. Men kritiskt tänkande är så mycket mer; det innebär också insikter om våra kognitiva begränsningar och falluckor, liksom förståelsen för vetenskaplig metod och vad som utgör rationella och rimliga argument.

"I skolvärlden uppfattas ofta", enligt vem och med utgångspunkt i vilken evidens? Obegripligt att några av landets mest meriterade och ansedda professorer som säger sig värna kunskap och solida fakta, uttrycker sig så svepande och utan att anföra evidens för sina påståenden. Underlaget man lutar sig mot är ett konkret exempel, som man sedan bygger hela sin argumentation på, vilket inte har något med en vetenskaplig metod att skaffa.

Ser man till hur dessa idéer tillämpas vid betygsättning blir man verkligt orolig. I ett dokument från Skolverket (nationellt prov i religion årskurs 9 år 2012/13) anges hur en elevs källkritik bör betygsättas vid nationella prov.

Den elev som väljer två polariserade och ”subjektiva” källor får betyg A. Den elev som väljer Nationalencyklopedin med motiveringen att den granskats av experter och är mest sanningsenlig får ett C. Synen på källkritik framstår med all tydlighet: Det handlar om att ta in olika perspektiv, inte om vad som är sant. A-eleven väljer bort NE, sägs det, eftersom den är neutral (och inte en förstahandskälla) och väljer de två subjektiva källorna för att ”få en så allsidig bild som möjligt”. Eleven vill skildra två olika sidor och poängterar vikten av att ”tänka själv”.

Hur når man sanningen om vad ett medlemskap i ett sekteristiskt innebär för medlemmarna? Är det ens möjligt? Det borde vara den första frågan man ställer sig. Kunskap om upplevelser är till sin natur subjektiv, så är det sådan kunskap som efterlyses (forskning handlar alltid om vad man söker svar på) kan ett självständigt kritiskt resonemang kring innehållet i två subjektiva källor mycket väl ge bättre kunskap än att okritiskt ta till sig den fakta som presenteras i NE. Det finns ett allvarligt missförstånd i samhället om att källkritik handlar om vilken källa som rent objektivt är den bästa, vilket är helt felaktigt. Källkritik handlar om att aldrig lita blint på någon källa, om att alltid ställa olika källor mot varandra, om att undersöka saker och ting med ett öppet och kritiskt sinnelag. Källkritik handlar om att utveckla kompetens och beredskap för att ändra uppfattning. Jag håller inte med om debattörernas syn på källkritik.

Målet med källkritik är inte att få en allsidig bild av hur människor uppfattar världen utan att närma sig sanningen. Att söka sanning handlar i sin tur inte om att vara rättvis utan om att försöka förstå hur världen är beskaffad. Den som vill tänka själv är inte hjälpt av två opålitliga källor. Den som använder sig av expertgranskade källor, och motiverar varför, ska få ett A. Inte den som söker sig till subjektiva ytterligheter. Om den ena källan är seriös klimatvetenskap, och den andra klimatskeptisk pseudovetenskap, så når man inte sanningen genom att söka en position mitt emellan dem. Att något är en förstahandskälla har inte heller ett värde i sig – källan måste vara tillförlitlig.

Här visar debattörerna upp sin syn på kunskap, och det är ett statiskt kunskapsbegrepp som är riktigt inom naturvetenskapen där man studerar fysiken som går att nå objektiv kunskap om. Kultur och sociala fenomen fungerar inte som kvarkar eller något annat som går att räkna på. Om frågan gäller människors upplevelse av något är den syn på kunskap som debattörerna gjort sig en karriär på helt enkelt inte tillämplig. Det är uppenbart att man här befinner sig långt utanför sina respektive expertområden och att man uttalar sig om saker man inte har koll på. Resonemanget bygger med andra ord på grundlösa antaganden. Jämförelsen med exemplet man kritiserar och frågan om klimatförändringarna är djupt orättvis, för det handlar om väsensskilda fenomen. Klimatförändrinrar går att nå objektiv kunskap om, men upplevelsen av att leva i en separatistiskt sekt är subjektiv, vilket gör att kunskapen om upplevelsen aldrig kan vara objektiv.

Det nationella provets sätt att se på källkritik samspelar dessvärre med en alltför vanlig medielogik: Den falska balansen. Ett exempel är ”Studio 1”:s debatt om mässlingsvaccin nyligen, då man bjöd in en forskare och en vaccinskeptiker. Detta är möjligen god underhållning men det spär på faktaresistensen. Det ger intryck av att det bara handlar om olika perspektiv och att alla perspektiv är lika giltiga.

Jag håller helt med om detta. Medierna brister dagligen och stundligen i sitt granskande uppdrag, men att jämföra detta med skolvärlden är orättvist och saknar som sagt grund, det är ett spekulativt och misstänkliggörande antagande som hotar att undergräva förtroendet för skolan och även i förlängningen för kunskapen som debattörerna säger sig värna. De är som sagt ute på ett djupt problematiskt sluttande plan. Och de motsäger dessutom sig själva.

För att råda bot på det rådande debattklimatet finns skäl att dra lärdom av hur vetenskapliga diskussioner förs när de är som bäst. En vinst över en motpart blir meningslös om den inte grundar sig i en god argumentation och faktiskt leder närmare vad som kan betraktas som rätt eller sant. Om motparten presterar ett dåligt argument är det närmast en plikt att korrigera och förbättra argumentationen och sedan ge sig i kast med att bemöta det nya argumentet. Man förväntar sig också att motparten skall agera på samma sätt.

Även detta håller jag med debattörerna om, i sak. Och just därför är det OBEGRIPLIGT att man väljer att debattera om skolan på det sätt man gör här i artikeln i DN. Utan den goda argumentationen faller kritiken platt till marken, och att professorer vid några av landets mest prestigefulla vetenskapliga institutioner lånar sina namn och titlar och sätter sina anseenden på spel, i en så pass tafflig artikel som denna är djupt beklagligt och kontraproduktivt. Jag förstår inte vad de vill uppnå.

I den offentliga och politiska debatten har det väl aldrig gått till riktigt på det sättet, men vad vi nu ser är en utveckling som fjärmar sig alltmer från det man kan betrakta som ett ideal. Man delar upp i termer av god eller ond, smart eller naiv, stark eller svag, där ändamålet, den kortsiktiga vinsten över motståndaren, går före allt annat.

Om utvecklingen inte vänder riskerar vi alla, oavsett övertygelse eller politisk färg, att bli till faktaresistenta populister.

Hur utveckligen ska kunna vändas framgår inte av debattartikeln som slår in öppna dörrar och påpekar det uppenbara. Det finns ett ord för det man gör här, som debattörerna ofta använder i andra sammanhang: pseudovetenskap. Utan att själv använda sig av källkritik och korrekt referenshantering kan man aldrig ro sin argumentation i land. Flera reagerar också, med rätta på debattörerna som omgående möttes av två kloka repliker som tvärtemot debattörerna lyckas leva upp till det källkritiska ideal som pekas på i debattartikeln. Först är är Björn Kindenberg (lärare i Stockholms stad och doktorand i språkdidaktik vid Stockholms universitet) som svarar på följande sätt i sin replik:

I en artikel på DN Debatt (23/3) skriver författarna, varav flertalet är forskare, om vikten av träning i kritiskt tänkande i skolan. Beträffande sådan träning hyser artikelförfattarna hyser oro för skolan som enligt författarna präglas av pedagogiska idéer som innebär ”skepsis mot traditionell kunskapsförmedling”. Genom att citera ur bedömningsanvisningar för rättning av centrala prov i religion för årskurs 9, menar sig författarna visa hur dessa idéer tillämpas i skolan. 

Elevuppgiften i fråga lyder ”Vilka källor skulle du använda i ett arbete med rubriken ’Vad innebär det att vara medlem i Plymouthbröderna?’”. I ett bedömningsexempel återges ett elevsvar där eleven följdriktigt och välmotiverat väljer bort Nationalencyklopedin (NE) som föreslagen källa och i stället väljer att, likaledes välgrundat, göra en jämförande analys mellan Plymouthbrödernas egen version av vad medlemskapet innebär kontrasterat mot den sektkritiska stiftelsen FRI:s version. Ett föredömligt angreppssätt för att bilda sig en uppfattning om det uppgiften avser. 

Hade uppgiften istället varit något i stil med ”Redogör för Plymouthbrödernas tillkomst” hade givetvis NE varit det bästa valet av källa. Bedömningen av en källas relevans måste alltid göras i förhållande till syfte och frågeställning. Denna för vetenskapen självklara insikt verkar dock inte ha nått artikelförfattarna, som tycks tro att NE är svaret på allt, helt oavsett vad som efterfrågas. Det speglar en naiv kunskapssyn, långt från den nivå som grundskoleeleven i bedömningsexemplet visar prov på.

Källor ger en inte svar, källor är det underlag man lutar sig mot i arbetet med att nå ett adekvat och väl fungerande svar på den fråga som ska besvaras. Jag har under veckan som gått kämpat med att försöka få mina studenter att förstå just detta, att den granskning av vetenskapliga artiklar och relevanta teorier de förväntas genomföra handlar INTE om att leta efter svar om hur det är ute i organisationerna som forskningen man läser handlar om, utan om att via en kritisk analys av innehållet i artiklarna säga något klokt och unikt om FORSKNINGEN med utgångspunkt i den kritiska granskningen av teorierna och det aktuella kunskapsläget som genomförts. Jag har gång på gång tvingats påpeka att man inte kan uttala sig om någonting man inte undersökt. Det blir inte sant för att det står i en vetenskaplig artikel, vilket anslut inte är samma sak som att det skulle vara falskt. Självklart ska man lita på forskning, men aldrig OKRITISKT. Vill man uttala sig om vardagen i en organisation måste man söka sig dit och samla in empiriskt material som analyseras. Man kan inte läsa en artikel, skriva om verkligheten, och ange artikeln som källa/referens. Källkritik handlar inte om vem man kan lita på, utan om vad det är för typ av källa och vad man kan säga med stöd i den. Att blint lita på NE för att det är en samling artiklar skrivna av professorer är okritiskt och vaccinerar på inget sätt befolkningen mot alternativa fakta, som ju handlar om exakt samma sak, om att man ska lita på ANDRA auktoriteter än de traditionella. Ingen av de båda lägren betonar betydelsen av kritiskt tänkande och vikten av att tänka själv och lära sig hur man argumenterar.

Ska man dra några slutsatser om svensk skola utifrån detta enda exempel, skulle det kunna vara att den lyckats väl i uppdraget att hos eleverna utveckla kritisk resonemangsförmåga. Generella slutsatser bör man dock vara försiktig med att dra utifrån enskilda exempel. Detta är ytterligare en vetenskapligt grundläggande insikt. Tyvärr hindrar den på intet vis artikelförfattarna som utifrån ett enskilt (tillika slarvigt läst) exempel drar mycket långtgående om slutsatser om svensk skolas källkritiska förfall.

Exakt, generella slutsatser måste man akta sig noga för att dra. Särskilt i en artikel som handlar om källkritik där man försöker påvisa brister i ett lands utbildningssystem som helhet. Håller således helt och fullt med Kindenberg:

Om man ska prata om oroande och problematiska tendenser, så är det just författarnas egen artikel man bör prata om. Det är inte första gången debattörerna generaliserar utifrån enskilt upplevd empiri. I en DN Debatt-artikel i fjol, ”Pesudoteorier jämställs med etablerad vetenskap”, vittnar författarna om ett tillfälle där två lärare ifrågasatt evolutionsteorin. Det är naturligtvis djupt beklagligt, men vad som är oroande är att författarna, som alltså även är forskare, här åter utifrån enskilda upplevelser drar högst tveksamma slutsatser om ”hur skolan fungerar”.

Slutsatser om skolsystem utifrån spridda anekdotiska observationer skulle ha svårt att räcka till betyget godkänt ens på en C-uppsats. Artikelförfattarnas ovarsamhet med fakta och empiri är komisk mot bakgrund av att de själva beskriver denna typ av beteende som en del av en farsot av faktaresistens och dåligt faktakontroll. Men skrattet fastnar i halsen vid tanken på att ett par av debattörerna själva är ledamöter i Kungliga vetenskapsakademin (KVA). Det vore det kanske bra med en debatt, internt inom KVA, och i andra forum, om vikten av ansvar när forskare uttalar sig om skolan.

Med samma logik som debattörerna anför i sina artiklar skulle Paulo Macciarini-skandalen kunna anföras som "bevis" för att forskningen i Sverige som helhet är problematisk, vilket ingen vid sunda vätskor skulle drömma om. Kommer kritiken så att säga uppifrån och riktar den sig mot skolan och lärarna är det dock uppenbarligen helt i sin ordning, vilket är obegripligt. Att forskare som utger sig för att vara experter och auktoriteter på området källkritik inte är mer noga än så med sin egen argumentation, att man anser sig ha rätt enbart i kraft av sina vetenskapliga titlar och att anseendet som institutionerna man är knutna till borgar för att allt som sägs är sant, är djupt beklagligt och visar med all önskvärd tydlighet hur visa spritt problemet är och även hur svårt och allvarligt det är.

Vi kan inte helt kasta bort kritiskt förnuft och vetenskapligt förhållningssätt när vi som forskare ger oss in i skoldebatten.

Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är. Inom statsvetenskapen är man som jag förstår det tämligen överens om att en upplyst despot är det bästa sättet att leda ett land. Problemet är att det i praktiken aldrig fungerar eftersom den som får oinskränkt makt tenderar att sluta bry sig om folket och samhället. Demokrati är det minst dåliga styrelsesättet, och det kräver därför medborgerligt engagemang. Skolan och utbildningssystemet har en viktig uppgift att fylla här, inte minut för att fostra kritiskt tänkande samhällsmedborgare. Bind auktoritetstro är allt annat än kritisk, och därför förkastlig. Särskilt om det är ett förhållningssätt till kunskap som förs fram av forskare som inte ens bryr sig om att praktisera sina egna principer när de argumenterar för sin övertygelse.

I en annan replik svarar Anders Sigrell (professor retorik, Lunds universitet) på följande sätt.

Artikellförfattarna skriver inledningsvis om populistiska krafter som bidrar till den polarisering vi ser idag, och som kommer till tydligt uttryck i den så kallade hatretorik Amnesty varnade för härom veckan. En hatretorik som utmärks av att världen i högre utsträckning beskrivs som svart eller vit. Dikotomin antingen/eller gör att utrymmet för de som tror att det kan finnas anledning att faktiskt lyssna också på andras åsikter innan en fattar ett beslut minskar ("Antingen bombar vi IS tillbaka till stenåldern eller så får vi leva i ständig skräck för terrorattacker"). Finns det fler alternativ, kan det vara på annat sätt?

Verkligheten är komplex, mångtydig och kunskapen om den är perspektivberoende, att påpeka det handlar inte om att relativisterna utan om att försöka förstå verkligheten på dess egna premisser. Förväxlar man ett komplext problem med ett komplicerat går man i den fälla som debattörerna gör och världen framstår som en samling dikotomier där det handlar om att orientera sig, fråga för fråga, i en värld där det handlar om antingen eller: Rätt eller fel, bra eller dålig, politik eller falsk. Om det far så samhället och människornas värld såg ut vore kritiken som förs fram legitim, men nu är det inte så och då faller kritiken platt. Det är inte bättre och mer pålitliga källor vi behöver, utan en mer utvecklad, kollektiv förmåga till kritisk analys av källorna finns att tillgå.

Kvartettens lösning på polariseringsproblematiken är att vaccinera och korrigera. Korrigera handlar om att tala om när något är fel. Men, tänk om det är så att det kan vara på annat sätt? Tänk om det är så att den Ptolemaiska världsbilden med jorden i centrum inte är den riktiga? Det är inte bara vetenskapen som går framåt och förändrar sig, som vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn beskrivit. Alla har vi ändrat oss, också i frågor där vi var säkra på att vi aldrig skulle ändra oss. Och det har vi gjort för att vi lyssnat också på andra åsikter än våra egna.

Jag vill se mer av samtal, kritiska samtal där man lyssnar mer än man talar och tillsammans vänder och vrider på uttalanden och gemensamt granskar teser och försanthållanden. Tvärsäkerhet är aldrig bra för det leder till att uppmärksamheten mot förändringar minskar och den kritiska analysen sätts ur spel. Att slå sig till ro med fakta handlar om att sluta ifrågasätta och reflektera och gör att man lägger samhället och livet i händerna på auktoriteter. Att vara kritisk är inte samma sak som att kritisera. Kan man inte ändra sig kan man aldrig lära eller utvecklas, det gäller samma för individer som för samhällen.

Vaccinera handlar om skydd mot ”ogrundade påståenden, desinformation och propaganda”. Men vem är det som ska bestämma vad som är att klassificeras som sådant, är det bestämt i förväg, en gång för alla? 

Det är den verkligt viktiga frågan, som debattörerna inte berör. De talar som om det är ställt bortom varje rimligt tvivel att det finns helt igenom säkra och tillförlitliga källor som allt ger en de svar man faktiskt behöver. Jag menar att det är naivt och farligt att tro något sådant. Kunskap är aldrig given, den måste alltid granskas kritiskt och ställas i relation till frågan, vilket eleven i det aktuella fallet faktiskt gjorde. NE är ett oundgängligt och viktigt verktyg, men det betyder inte att det är ett universalverktyg som kan och ska användas till allt. Att påstå det är närmast motsatsen till vaccinering.

Den blinda auktoritetstro kvartetten varnar för blir de själva ett uttryck för. Det är klart att det finns vissa saker som räknas som fakta, förintelsen ägde rum, Oslo är Norges huvudstad, i alla fall för tillfället. Men att skriva att man i ett ämne som religionskunskap hellre ska gå till Nationalencyklopedin än till så kallade subjektiva källor är att spänna kärran för hästen. Vilken åsikt ska en ha angående kärnkraften? Vilket parti är bäst?
Kvartetten talar om målet ”att söka sanningen”, i bestämd form singular, som om det var så att det bara fanns en sanning. Går det att slå i Nationalencyklopedin hur man handlar etiskt? Att vi kan betrakta varje given företeelse ur en mängd olika perspektiv betyder dock inte att alla är lika konstruktiva, vissa är till synes betydlig bättre än andra.
Ett av de mer välformulerade argumenten mot retorik som konst och vetenskap är att retoriken och retoriker försöker göra det starkaste argumentet till det svagaste och vice versa. Det kan låta bestickande, men precis så är det. Om vi inte gör det, har vi bestämt i förväg vilket som är det starkaste argumentet. Vi har som sagt alla ändrat oss. Det talar för att det kan finnas anledning att kolla om det kanske inte är så att det till synes starkaste argumentet är svagt, och tvärtom. 

Dessa ord skriver jag under på. Det är det klokaste jag läst om kunskap på mycket länge. Jag har många gånger framhållit Ulf Danielsson som forskare och jag läser hans böcker och lyssnar på hans anföranden med respekt och stor behållning, men det han är med om att skriva i debattartikeln är allt annat än klokt. Det visar att det aldrig är kallans trovärdighet som betyder något, utan innehållet (ställt i relation till frågan). Det är aldrig vem som talar, utan vad som sägs, som betyder något. Jag vet inte vem Sigrell är, men orden och tankarna som här sätts på pränt är kloka och fungerar som vaccination mot faktaresistens och som programförklaring för arbetet med källkritik. Kan man inte ändra sig kan man aldrig påstå att man är kritiskt eller söker KUNSKAP.

I en demokrati ska vi lyssna till argumenten innan vi väljer; det är ingen slump att retorik och demokrati som begrepp myntades samtidigt. I praktiken tränas svagaste/starkaste argumentet genom att faktiskt lyssna. Vi har alltför lite undervisning i hur man lyssnar.
Retorikens kanske mest grundläggande antagande är att vi väljer språk, och att det språk vi väljer - som sagt - påverkar vår verklighetsuppfattning. Men vi väljer inte bara vad vi ska säga eller skriva, utan också vad och hur vi ska läsa och lyssna. Prova bara att växla mellan ett kritiskt och empatiskt lyssnande nästa gång du åker buss eller sitter på ett café; du kommer att höra helt olika saker, också känslan är en rationell grund för ett reflekterat ställningstagande. 

Den så kallade hatretoriken, med Trump som tydligt exempel, kan ses som urtypen för en icke-lyssnande kommunikation. Som alltså bidrar till en ökad polarisering. Något som tyvärr kvartetten bakom debattartikeln också gör genom sin auktoritetsbundna strävan efter den singulära sanningen. 

Samtal handlar om att lyssna, inte andäktigt och okritiskt, utan på det som sägs och sedan ställa det i relation till det man vet. Samtal handlar om att tänka efter och om reflektion, om att tillsammans hjälpa varandra att tänka bättre. Samtal handlar inte om att övertyga någon om att man har rätt, utan om att försöka förstå verkligheten och dess komplexitet. Kanske fungerar debatten för att nå kunskap om frågor där det finns rätt och fel. Lika meningslöst som det är att samtala om multiplikationstabellen, lika problematiskt är det att debattera etiska problem eller värderingsfrågor. Allt handlar om vilka verktyg man har, hur man vänder dem och vad som är frågan. 

Jag vill tro retoriken kan hjälpa till. Genom att träna på lyssnande, genom debatter där man måste förbereda sig för att tala för båda sidor, genom att göra vederläggningar och bekräftelser av samma argumenterande text, genom att återge en och samma berättelse ur många olika perspektiv, etcetera. 

Genom sådana övningar, utifrån den teoretiska grundhållningen att det enda vi kan veta om verkligheten är vår mänskliga uppfattning - inte hur något egentligen eller faktiskt är, är min förhoppning att färre och färre människor kommer att vara tvärsäkra på att just deras uppfattning är den enda riktiga och att alla som inte tycker som dem är fiender/dumma i huvudet. Om det skulle vara fallet skulle världen kunna bli en bättre plats med mer genuint sökande efter en sanning, med vetskapen om att också denna sanning kan vara på annat och komma att ändra sig.

Det går att vara tvärsäker om sådana frågor som debattörerna forskar om, men om de på allvar menar att den hållningen till kunskap är giltig i alla frågor och på alla områden är de ute och cyklar. Även professorer kan ha fel och det vore i så fall inte första gången i världshistorien.