Effektiviseringens pris och konsekvenser

Alla system har en yttersta gräns, och när den nås kollapsar systemet, eller så förändras det i grunden och övergår till något annat. Maskinen låter likadant som förut, men istället för att producera det den byggdes för producerar den meningslös tomhet, så känns det allt oftare, i samhället, skolan och i akademin i kölvattnet av New Public Management. Det går bara att driva effektivisering till en viss punkt, det är detta jag vill skriva om här. Drivs effektiviseringen bortom den punkten, som aldrig är fixerad eller möjlig att identifiera på förhand, kollapsar eller förändras systemet. Först när gränsen passerats vet man, men då är det för sent. Därför är New Public Management en farlig lek med elden. Alla verksamheter är olika och gränsen för effektiviseringen är inte den samma inom tillverkningsindustrin som inom skolan och forskningen. Ju mer linjär och överskådlig en verksamhet är, desto längre går det att driva produktions- och effektiviseringskraven utan kvalitetsförlust. Enkla verksamheter med få moment och komponenter och system som är komplicerade och därför går att bryta ner i delmoment som löses var för sig kan effektiviseras utan några större problem. Där fungerar företagsmodellerna och styrsystemen och där anledningen ta strategiska beslut och driva igenom dessa utan problem. Den enda vägen leder dock alltid fel, så försöken att implementera samma syn på produktion, resultat och effektivisering är dömt att misslyckas.

Vård, skola och offentlig förvaltning är skapade av människor, för människor. Sådana system är komplexa, fyllda av paradoxer och därför oöverblickbara. Människan har inte förändrats genetiskt under de senaste 10000 åren. Kulturen har dock förändrats, och förändringstakten ökar hela tiden, devis på grund av önskan att effektivisera. Dessa saker måste balanseras mot varandra för att komplexa system som just utbildning och samhällsbyggande ska fungera och vara långsiktigt hållbara. Människan har samtidigt en fantastisk förmåga att anpassa sig. För varje år lär man sig nya saker och utvecklar ny kompetens som kan användas för att arbeta snabbare, bättre och mer effektivt. Och i tillverkningsindustrins komplicerade system går det att driva effektiviseringen längre utan att det går ut över människorna som verkar inom systemet, än i de komplexa vård- och utbildningssystemen. Inget system är starkare än sin svagaste länk, vilket i samhället, vården och utbildningssystemet är människan. Utbrändhet, som är ett tecken att ta på allvar, kan ha olika orsaker, både individuella och strukturella. Människor är olika och lever skilda liv tillsammans med andra. Det som är en gräns för mig just nu kanske inte är det för dig, eller för mig om min livssituation förändras. En medarbetare som bränner ut sig är inte ett tecken på att något är fel med systemet, men om förekomsten av utbrändhet ökar inom ett system är det ett symptom på att något är fel på grundläggande nivå.

Här är det systemet jag intresserar mig för. Låt oss säga att man i en organisation har förmågan att rekrytera väldigt stresståliga människor, då kan det systemet drivas längre än andra system och vinna konkurrensfördelar. Fast systemet som sådant har bara delvis med medarbetarna att göra. Även stresståliga människor har en begränsad förmåga att känna empati och reflektera kritiskt samt utnyttja sin intellektuella förmåga. Även om man inte bränner ut sig finns det en gräns för hur snabbt man kan tänka, lära och hur mycket kontakt man har med sina känslor. Drivs, till exempel, utbildningssystemet mot och kanske förbi just det systemets gräns är det inte längre utbildning och kunskapsproduktion man ägna sig åt. Om personalen i vården kontrolleras mer och mer och deras arbete detaljregleras, om man tvingar sköterskor och läkare att prestera mer och mer på kortare tid blir förmågan att känna empati med patienterna lidande. Och eftersom alla kan bli sjuka när som helst drabbar effektiviseringar inom offentlig sektor oss alla, på ett eller annat sätt och förr eller senare. Sänkt skatt är kanske lockande, men besparingarna som krävs för att realisera den drömmen kommer att få konsekvenser. Någon måste betala. Den som lovar mer och bättre för mindre lovar något som inte går att lova. Bygger sin politik på drömmar och bygger luftslott. Ett sådant samhälle kan och kommer aldrig någonsin att kunna bli ett KUNSKAPSSAMHÄLLE.

Med utgångspunkt i ovanstående tankar och argument vill jag här reflektera över följande, oerhört viktiga fråga: Vad innebär det i praktiken när offentlig verksamhet effektiviseras, vilket den måste göra för att politikernas populistiska löften ska kunna infrias? Det går som sagt att effektivisera på pappret och i teorin, men vad innebär det för människorna som befinner sig i och uppbär systemet? Och vad får det för konsekvenser för verksamheten och utfallet av det man gör? Vården ska bidra till ökad hälsa och utbildningssystemet har byggts upp för att utveckla kunskap. Är det förenligt med New Public Management?

Eftersom människan rent biologiskt är den samme idag som på stenåldern och eftersom kulturen uppstår mellan människor och till stor del består av förväntningar och önskningar, är det viktigt att reflektera över dessa saker. Det är uppenbart att kulturens press mot biologin har ökat dramatiskt bara under min livstid. Förändringshastigheten har accelererat under senare år och kraven på prestation har ökat dramatiskt. Och här talar jag bara om vardagen och tillvaron i stort, inte om arbetet. Vi kommer till det. Människan är både biologi och kultur, arv och miljö. Anpassningsförmågan är stor och kroppen kan buffra en hel del, men det finns en gräns. Fenomenet utbränning är ett tecken att ta på allvar om samhället även i framtiden ska vara av och för människor. Ett samhälle byggt på önsketänkande är inget humant samhälle, det är en kall och livlös maskin. Så vad händer i skolan och på universitetet när kravet på effektivitet blir tydligare, när pressen på att leverera resultat ökar, när allt fler tvingas underordna sig allt mer av styrning och kontroll och när den mellanmänskliga tilliten urholkas. Vad är biologiskt möjligt att göra för att försöka leva upp till kulturens krav?

Till viss del går det att öka läshastigheten av vana och med stöd i kunskaper. Ökningstakten har dock en gräns och det går inte att driva processen hur långt som helst. Det finns en gräns för hur mycket man kan effektivisera innan det går ut över kvaliteten i läsningen. Jag kan skumma väldigt mycket text och läsa mycket av det jag måste läsa i jobbet översiktligt, men är det svåra texter eller abstrakta resonemang jag ska ta till mig läser jag inte snabbare idag än för 10 år sedan, även om kraven och förväntningarna på just det har ökat. Jag skriver lite snabbare, men eftersom skrivandet hänger ihop med läsandet finns det en gräns och om jag känner mig stressad och det finns allt för lite tid knyter det sig. Prestationsångesten ligger hela tiden och lurar under ytan, det är inget man väljer sig vid. Till dels kan jag kompensera för detta genom att gå upp tidigare på morgonen eller arbeta längre, men i takt med att kraven på jobbet ökar blir det svårare och svårare och jag ligger nu nära gränsen för hur lite jag kan sova. För att få kvalitet i läsningen och skrivandet krävs att man är utvilad och för att kunna processa och lägga kunskaperna som läsningen ger på minnet måste jag sova. Med stöd i erfarenhet och växande kunskaper kan jag arbeta lite snabbare för varje år, men inte hur snabbt som helst och jag närmar mig gränsen oroväckande snabbt. Ju mer standardiserat och själlöst, reglerat och kontrollerat, arbetet som lektor blir och ju större den administrativa bördan blir, ju mer meningslöst arbete jag tvingas utföra för att att fylla ledningens/systemets krav på prestation och effektivitet, desto mer beroende blir jag av stunderna jag kan stjäla till mig att skriva, läsa och tänka. För att jag inte ska bränna ut mig behöver jag intellektuell stimulans. Det var för kunskapen och lärandet jag sökte mig till akademin, inte för att producera mätbara resultat och leva upp till jämförbara nyckeltal. Dygnet har bara 24 timmar och jag behöver ha ett liv också för att orka och kunna forska om kultur, hållbarhet, kunskap och etik, som är komplexa frågor utan givna svar.

Även med ökande kunskap och mer erfarenhet är förmågan att tänka och reflektera mer eller mindre konstant, både för individer, samhälle och mänskligheten i stort. Det mänskliga genomet är i princip oförändrat sedan stenåldern. Mänsklighetens intellektuella förmåga har inte förändrats. Visst kan den utnyttjas bättre i samverkan med maskiner, men förbättringen är marginell och eftersom "alla" har samma förutsättningar går det på ett ut för individerna, som inte tänker snabbare med åren, snarare tvärtom, och när stressen ökar på grund av högre prestationskrav och växande effektivitetshets knyter det sig lättare, vilket kan ge upphov till negativa spiraler som hämmar tänkandet. För att kunna tänka riktigt bra behöver man dessutom känna tillit. Det syns som bekant inte på att man tänker. När jag sitter vid datorn utan att skriva är det inget annan än jag som vet vad som försiggår inne i huvudet. Ibland kan en hel vecka av sysslolöshet förlösas i slutet av veckan. Ofta utförs 80 procent av arbetet under 20 av tiden, vilket det verkar finnas forskningsstöd för. Den som bara fokuserar på effektivisering kanske tror att det betyder att det finns utrymme för effektivisering. Varför sitter du overksam under så stor del av arbetstiden? Varför inte prestera på topp hela tiden? Svaret är att jag inte har en aning. Varför sover vi bort en tredjedel av livet, kan man fråga sig? Varför gör man överhuvudtaget någonting annat än presterar och effektiviserar? Att vara människa handlar om så mycket mer än att effektivisera för effektiviseringens skull. Livet innehåller annat också och det är balansen mellan olika delar som gör tillvaron och samhället hållbart. Trots att alla vet detta kontrollerar vi varandra allt mer, i jakten på mer, bättre, billigare, snabbare.

För varje år minskar tiden som förut fanns för undervisning, handledning, administration, rättning. När högskolan ska producera mer för mindre är det enda sättet att effektivisera. Kvaliteten får inte bli lidande sägs det, och ingen erkänner så klart att man säker sina krav. Att göra det är att gräva sin egen grav. Fast hur är det möjligt, på systemnivå, att kvaliteten bibehålls när tiden för att utföra arbetet hela tiden minskar eftersom högskolan aldrig får full kostnadstäckning för ökade utgifter? Studenterna läser och skriver inte snabbare och lär sig inte fortare. Jag kan inte föreläsa fortare eller fylla föreläsningarna med mer innehåll. Och eftersom det finns mindre tid på respektive kurs tvingas jag, för att fylla min tjänst vara inne på fler kurser för varje år. Min yrkesvardag splittras och jag måste hålla reda på fler och fler examinatoner, omexaminationer och studenter som ställer frågor. Och för varje ny kurs ökar antalet möten. Den som hävdar att detta sätt att organisera högre utbildning INTE går ut över kvaliteten borde ha bevisbördan. Istället utsätts utbildningarna för fler och mer ingående kontroller, vilket stjäl tid och resurser från en redan pressad yrkesvardag. Tid och resurser som högskolan inte kompenseras för. Det finns som sagt en gräns för alla system. Antingen kollapsar systemet, vilket vi ser tecken på i vården där sjuksköterskor säger upp sig och lämnar den omöjliga situation vårdapparaten tvingar på dem. På högskolan handlar det inte om liv och död, så där slutar bara lärarna som verkligen bryr sig om kunskapen och utbildningskvaliteten. Maskinen rullar och går, men det som produceras är tom meningslöshet.

Det går att tvinga lärare effektivisera sitt arbete, men är det kunskap man vill ha finns det en hel massa saker att ta hänsyn till. Alla system har som sagt en gräns. Det går att piska ett dragdjur för att få det att prestera mer, men bara så länge det lever går det att påverka prestationsgraden. När djuret piskats till döds händer ingenting. Vad är det som effektiviseras i skolan och den högre utbildningen? Är det möjligt att effektivisera lärande, eller undervisning? Det är frågor vi MÅSTE ställa oss om vi även i framtiden vill ha en skola värd namnet. Bryr vi oss inte om kunskapen bör vi i konsekvensens namn lägga ner verksamheten helt. Är det pengar vi vill ha, om ekonomin är det enda som betyder något, bör vi vara öppna med det och ta konsekvenserna av det sättet att tänka. Utbildning tar tid och kostar pengar, och där liksom överallt annars får man vad man betalar för.