Den nya tekniken – och det är i första hand mobiltelefoner Turkle skriver om – ger en illusion av sällskap utan de krav som följer med vänskap, eller rentav en illusion av vänskap utan de krav som följer med närhet. Den betyder också att man alltid kan rikta uppmärksamheten vart man vill och att man aldrig behöver ha tråkigt. En collegeflicka säger: ”Sedan jag vande mig vid gruppchatten på Facebook tycker jag att det är väldigt segt att bara prata med en person i taget.” En fjärdedel av alla amerikanska tonåringar kopplar upp inom fem minuter efter att de vaknat. De flesta tonåringar skickar minst 100 meddelanden om dagen. 80 procent sover med sina telefoner bredvid sig och 44 procent är aldrig någonsin offline, inte ens när de går i kyrkan eller tränar. Alltfler lärare har resignerat inför elevernas oförmåga till koncentrerad uppmärksamhet, andra ser rentav något positivt i den nya så kallade ”hyperuppmärksamheten”. Resultatet är nya undervisningsmetoder: medan lärarna talar får eleverna vara på nätet och kommentera eller leta efter åskådningsmaterial – exempel eller bilder.Det finns inga vägar tillbaka, det är viktigt att påminna sig om. Och det var varken bättre eller sämre förr, det var annorlunda. Fast det mesta kan alltid bli bättre. Bara för att det är nytt, digitalt, snabbt, enkelt, överskådligt, eller vilket värdeord man nu väjer, är det inte självklart bra eller dåligt. Jag är ingen motståndare mot digitalisering, tvärtom. Jag är lika mycket uppkopplad som alla andra. Men jag är kritisk mot att tiden för samtal håller på att bortrationaliseras, att samtalet betrakta som omodernt, som något man inte behöver längre. Kommunikation via nätet, med hjälp av mobilen eller andra verktyg, har många fördelar men är inte en fullgod ersättning för ett samtal ansikte mot ansikte. Något viktigt går förlorat när samtalet överges. På samma sätt som läsningen blir en annan när pappersbokens betydelse luckras upp. Jag vänder mig mot antingen eller tänkandet, och mot inställningen att allt nytt är bra och att all kritik mot förändring slentrianmässigt betraktas som bakåtsträvande. Jag vill inte tillbaka, jag vill framåt.
Citaten ovan går att tolka som tecken på att digital kommunikation håller på att bli eller, åtminstone i vissa kretsar, uppfattas som norm, och i förhållande till teknikens utvalda möjligheter framstår människan som hopplöst föråldrad. Det är detta jag vänder mig mot och skräms av. En kultur där människan dissar det mänskliga kan aldrig bli en hållbar kultur. Inget gott kan komma ur en sådan utveckling. Okritisk teknikfascination går att likna vid flugor som kretsar kring elden. Ikaros, i den grekiska mytologin, byggde vingar och flög mot solen. Det straffar sig. Hybris straffar sig alltid. Om människan inte uppskattar det mänskliga, vilket i och för sig ständigt varit en kamp, genom hela historien, kommer det att straffa sig. Samtalet öga mot öga, som får ta den tid det tar och som inte MÅSTE leda mot ett mål eller till att man nödvändigtvis kommer överens, är värt att värna. Maskiner kan aldrig människor, och försöken att skapa en maskin som ser ut och fungerar som en människa är synnerligen meningslösa. Jag menar, människor finns ju redan. Bara för att man kan betyder inte att man ska eller bör. Människor är inga maskiner, det är liksom hela poängen och absolut inget problem. Och samtalet ansikte mot ansikte är ett sätt att lära känna både sig själv och sina medmänniskor. Det är svårt att hata någon man SAMTALAT med.
Telefonerna har skapat nya umgängesformer. En grupp studenter förklarar för Turkle att hon omöjligt kan förstå hur de kommunicerar om hon inte går med i deras gruppchatt på Whatsapp. När hon gör det förändras allt. Deltagarna växlar hela tiden mellan pratet i rummet och chatten på mobilerna, och bilder – teckningar, foton och videor – är en lika viktig del av kommunikationen som pratet. I många sammanhang gäller idag ”treregeln”: när ett gäng sitter tillsammans måste du se till att det är minst tre andra som tittar upp från sina telefoner och deltar i samtalet innan du kan tillåta dig att dyka ner i din. På så vis går samtalet vidare – fast det är olika personer som samtalar och har blicken uppe vid olika tidpunkter. Samma beteende förekommer på arbetsplatser: på möten är det många som bara lyfter blicken när de själva har ordet. Sitter man på tumanhand med någon kan man visa vederbörande en särskild ynnest genom att lägga ifrån sig telefonen eller rentav stänga av den.Den mänskliga hjärnan är fantastisk på många sätt, men den har inte utvecklats under de senaste 10000 åren. Den mänskliga hjärnan är MÄNSKLIG och dess uppmärksamhetsförmåga är begränsad och anpassad efter helt andra förhållanden än dem som råder i dagens kulturella klimat. Det ser kanske ut som man idag hinner med att uppleva och ta in så mycket mer än förr i tiden, fast det stämmer inte. Människans bandbredd och processorhastighet (om uttrycken tillåts) har inte ökat, vilket betyder att mängden processad information bara ökat på marginalen. Konsekvensen av de nya sätten att interagera är att djup ersätts med yta. Samma utveckling syns i skolan där digitaliseringen helt okritiskt och i rasande hastighet införs. Läshastigheten är den samma då som nu och tankeförmågan är den samma. Det går idag att SÖKA information snabbare, men det innebär samtidigt att man har tillgång till och måste processa en större mängd information, vilket tar tid och kräver en analytisk förmåga som står i paritet med utbudet. En växande ytlighet ifråga om kunskap och en kollektiv oförmåga att tänka kritiskt (finns inte tiden går det så klart inte), tillsammans med otålighet och ett skapat behov av omväxling, leder till att skyddet mot populism utarmas. Kunskapen och skolan måste anpassas efter människan, inte tvärtom. Bildning må vara omodernt, men en skola med bildning som mål är en långsammare, mer kritiskt analytisk och människoanpassad skola.
Bildning tar tid, har inget specifikt mål och är heller inget man blir färdig med. Det talas ofta om behovet av livslångt lärande. Bildning handlar om det, om att knyta band mellan människor och över generationer. Bildning behövs idag mer än någonsin, just eftersom samhället digitaliserats. Livslångt lärande kan och får inte handla om att ständigt lära sig nya system och digitala rutiner, för det leder bara till att känslan av att människan ligger ett steg efter och är underlägsen tekniken sprids. Samhället består av människor och måste vara anpassat för människor. Hur ska vi nå dit om vi inte samtalar med och lyssnar på varandra. En webbenkät ger kanske resultat, men är kunskapen man får bra? Låt oss stanna upp. Tänka efter. Ta oss tid att bara vara människor. Att vara uppkopplad innebär att vara bortkopplad från sin egen kropp och det som gör oss mänskliga. Datorer är verktyg, inte mål. Vi ska självklart använda verktygen, men om digitaliseringen blir ett självändamål går det ut över allt som är mänskligt, samhället blir artificiellt, kallt och instrumentellt. Det är maskinernas hemmaplan, men människor är djur och del av naturen.
Nuförtiden tittar en genomsnittlig vuxen amerikan på sin telefon en gång per sex och en halv minut. Även föräldrar som förbjuder sina barn att använda sina telefoner vid matbordet kan själva sitta och knappa på sina medan de äter. En ung kvinnlig företagare säger: ”Om jag försöker göra bara en sak blir det inget bra. Då blir jag jättenervös. Jag klarar inte det. Jag är fysiskt oförmögen att göra bara en sak i taget.” Det finns pappor som använder telefonen när de badar sitt barn och mammor som gör det medan de ammar.Även om det känns så är ingen FYSISKT oförmögen att bara göra en sak. Nervositeten som kryper sig på alla (och jag erkänner att även jag känner av den) är skapad, eller är en konsekvens av att människan gjort maskinerna till norm. Människans hjärna kan bara fokusera på en sak i taget. Det är därför digitaliseringen och den ökande mobilanvändningen leder till ytlighet. För att nå kontakt med först sin egen kropp och sedan med andra mänskliga kroppar krävs att man tar sig den tid som det tar. Ger man efter för nervositeten och splittrar upp sig och sin uppmärksamhet på allt för mycket olika saker, agerar man som en knarkare som väljer heroinet framför livet. Det känns som man är oförmögen att bara göra en sak i taget, men ger man efter för känslan slutar man vara människa. Att vara människa handlar om att höja sig över kroppens begränsningar och med hjälp av intellektet agera på sätt som leder till fysisk hälsa och välbefinnande. Att samtala är att lära känna både sig själv och den andre, samtidigt som man tillsammans utforskar det mänskligas möjligheter och begränsningar.
Digitaliseringen går inte att stoppa, men det går att reglera dess hastighet och anpassa reformerna efter människan, istället för tvärtom. Låt oss samtala först och sedan arbeta med tekniken. Låt oss lära oss hur vi fungerar först innan vi medicinerar eller digitaliserar våra liv. Jag stannar där och tar en paus. Idag ska jag korrekturläsa färdigt mitt bokmanus och imorgon ska ändringarna föras in i texten. Boken, som heter Studier av förändring, i rörelse, kommer att publiceras senare i vår. Jag vet inte riktigt när, det får ta den tid det tar, liksom arbetet med boken. Nu ska jag ut i solen. Just nu skiner den, men det ska tydligen bli regn. Jag tar mig den tiden för att komma i balans och för att återknyta kontakten med min kropp, efter en längre period av hårt arbete och stor press. Jag behöver det för att orka med resten av våren. Utan min dator blir det idag svårt att leva, men utan en sund kropp är det omöjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar