Vem är jag, och vad är jag? Hur blir jag, till ett jag, till just jag?

För sex år sedan låg jag på sjukhus. En misstänkt hjärtinfarkt, som visade sig vara något annat. En mycket märklig upplevelse, som fortfarande påverkar mig. Vill inte glömma. Försöker hålla minnet levande. Den dagen man tar livet för givet är man förlorad. Livet är det enda man har, men man har det bara så länge man lever. Därför gäller det att vara tacksam, hör och nu och så länge det varar. Även dagar som är dåliga utgör livet. Även dagar fyllda av stress och press, dagar när skrivandet går trögt och dagar när inspirationen bara inte finns, är dagar att minnas och vara tacksamma för. Livet är inte som man vill att det ska vara, det är som det är. Jobbar ständigt med den tanken. Försöker integrera den insikten i vardagen. Sjukhusvistelsen tvingade mig att stanna upp. Den där veckan blev ett mellanrum och innebar tid att tänka efter. Skrämmande, men samtidigt oerhört lärorikt. Vill inte dit igen, men just därför känns det viktigt att minnas. Återvänder dit. Redigerar en av bloggposterna jag skrev under den där veckan, för att minnas och för att sprida tankarna. Har lite för många tankar och dagen är fylld av lite för mycket krav för att jag ska kunna tänka klart om något nytt och unikt.

Min syn på biologin som utgör min fysiska, spatiala utsträckning förändrades av det som hände på fredagen (efter en lång och och mycket pressad period av intensivt arbete i en dysfunktionell arbetsgrupp). Nu på söndag kväll, när allt åtminstone känns som vanligt igen, kommer tankar på hur det som hände i kroppen påverkar upplevelsen av sammanhangen som biologins utsträckning ingår i och blir till genom.

Transcendens är ett begrepp som sätter fingret på gränssnittet mellan subjekt och objekt, och det bildar utgångspunkt för kvällens reflektioner. Kroppen har gjort sig påmind under helgen. Biologin har reagerat på det som den utsatts för, av den vilja och handlingskraft som kanaliserats genom sammanhanget som biologin ingår i och är en del av. Men betyder det att det går att ta för givet att det existerar något utanför, en utsida möjlig för jaget att uppleva? Efter idogt funderande är jag inne på att det inte är självklart, och helgens upplevelser har påverkat såväl min uppfattning som min upplevelse. Viktigt att ta vara på detta. Faran är, om nu allt visar sig vara bra, att livet faller in i gamla banor. Än så länge lever jag i och med den förändrade upplevelsen, men det kan komma att ändras framöver.

När kroppen inte längre anses vara begränsad till skinnet som omsluter den, utan ses som en del i ett större sammanhang händer något med synen på insida och utsida. Gränsen mellan subjekt och objekt upplöses. Uppfattningen har ändrats, men hur är det med upplevelsen? Tills i fredags var jag av uppfattningen att det inte går att på förhand peka på gränsen mellan insida och utsida. Idag funderar jag på vad ett biologiskt trauma (nja, men det var väldigt obehagligt) gör med upplevelsen, och med synen på posthumanismen.

Under helgen har jag stärkts i uppfattningen att posthumanismen är ett mer relevant tankeverktyg än humanismen. En oundviklig konsekvens av den hjälplöshet jag kände så länge jag var hänvisad uteslutande till mitt biologiska vara. Upplevelsen av en utsida har förändrats, i mitt konkret uppkopplade tillstånd. Vad är transcendent, och i förhållande till vad? Att jag upplever, det råder ingen som helst tvekan om det. Men var börjar och slutar, jag?! När den tanken bearbetats på allvar, händer något med synen på upplevelsen. Tänker så här. Upplevelsen är påtaglig och existerar, men vari består den, var sker den och hur relaterar den till multipliciteten som är Jag? Svaret är långt ifrån självklart, men det betyder inte att det går att avfärda upplevelsen. Hur göra? Med Deleuze lutar jag åt uppfattningen att frågan är felställd. Alla frågor om något förutsätter att man har en gemensam uppfattning om vilka premisser som föreligger. Och att förutsätta att det finns ett jag, och sedan ställa sig frågan vad jaget upplever, är att kraftigt begränsa möjligheten att svara.

En mer förutsättningslös utgångspunkt är att koncentrera sig på upplevelsen, att omformulera frågan till: Hur är den möjlig? Vad krävs för att upplevelser skall kunna registreras, och vilka konsekvenser får det? En sådan fenomenologi ligger i linje med Deleuze, och den förutsätter så lite som möjligt. Ett sådant tankeredskap gör inte bara något med den eller det som upplever, det gör även något med upplevelsen som sådan. Det hävdar jag med hänvisning till händelserna som min posthumanistiskt utspridda multiplicitet till kropp har förändrats genom här under helgen. Jag säger inte att detta är sanningen. Jag säger bara att det kan vara värt att använda sådana tankar som redskap för att förstå det som händer och som brukar omtalas i termer av upplevelser. Vem är jag, och vad är jag? Hur blir jag, till ett jag, till just jag?

Makt och inflytande får inte missbrukas, därför är förutsättningslöshet och strävan efter icke förkroppsligad kunskap en nödvändighet!