Ord, ting och diskursiva ordningar 19

Diskursen är inget i sig. Det handlar snarare om utfallet av en lång rad samverkande anordningar. Varken konsekvenserna eller anordningarna går att kontrollera eller beskriva i detalj. Det beror på. Vissa processer kan, under vissa tider och förhållanden stå emot anordningarnas reglerande kraft bättre och olika kombinationer av olika anordningar kan ge upphov till samma effekter. Jag tror att det just detta som kritikerna av poststrukturalismen och Foucault har så svårt att förstå. Det som kritiseras är karikatyrer och vanföreställningar av sådant som inte passar in i den bild av verkligheten och det akademiska sammanhang man anslutit sig till och byggt sin karriär av och i inom. Kritiken mot poststrukturalismen bekräftar på många sätt relevansen i just det Foucault talar om i Diskursens ordning.

Här har det blivit dags att studera ännu en grupp av procedurer som reglerar diskurser, fast här handlar det inte som i fallet med den första gruppen, om att hantera krafterna som är i rörelse, eller som i den andra om att hantera det okontrollerbara, utan om villkoren för diskurserna som sådana.

Det finns, tror jag, en tredje grupp procedurer som möjliggör kontroll över diskurserna. Denna gång handlar det inte om att bemästra de krafter de bär med sig, inte heller om att besvärja deras slumpmässiga framträdande, utan om att bestämma villkoren för diskursernas inträde i spelet, om att påtvinga de individer som håller dem regler för att därigenom hindra att vem som helst får tillgång till dem. Denna gång rör det sig om en gallring bland de talande subjekten. Ingen kommer in i diskursen ordning om han inte uppfyller vissa krav eller inte från början är kvalificerad för att uppfylla dem. Mer exakt: alla diskursens områden är inte lika öppna eller lätta att tränga in i. Vissa är mycket väl försvarade (särskilda och särskiljande) medan andra tycks öppna åt nästan alla håll och utan föregående inskränkningar tillgängliga för varje talande subjekt.

Allas ord är inte like mycket värda. Det handlar aldrig om VAD som sägs, utan om vem som talar, för innan man kan och får tala måste man uppfylla vissa kriterier, annars blir man inte lyssnad på. Vissa samtalsordningar är mer öppna och välkomnande än andra. Det finns områden där bara ett fåtal mycket speciella subjekt ges tillträde till. Vem som helst får inte säga vad som helst, helt enkelt. Viktigt att lägga märke till komplexiteten här, att det dels bara är den som säger rätt saker som får tala, dels att det gäller att säga saker rätt, dels att den som säger det kan uppvisa rätt kvalifikationer. Fast den som uppfyller kriterierna för diskursen och så att säga talar inifrån den kan å andra sidan också komma undan med nästan vad som helst, för det finns ett moment av bakåtkompatibilitet, att uttalanden kan sanktioneras i efterhand. Det mänskliga intellektet fungerar ofta på det sättet, det är en mästare på att hitta på förklaringar i efterhand för att skapa känsla av kontinuitet och koherens. Så verkar det fungera på både individ och gruppnivå. Diskursen består av ord, men inte om alla ord eller vilka ord som helst, den består samtidigt av regleringar och mer eller mindre explicita kriterier. Foucault plockar isär och visar upp diskursen, det vill säga hela maskineriet eller anordningen som sådan, för att undersöka dess inneboende logik. Här tror jag kritikerna till poststrukturalismen går vilse i sin kritik, när de utgår från att kunskap kan användas för att kontrollera (diskursen). Foucault visar dock att kausalitetens riktning är dubbel, för makten och också kontrollera kunskapen. Diskursen uppstår mellan människor och det som skiljer människan från resten av världen/verkligheten är förmågan eller egenskapen att tänka annorlunda, att föreställa sig. Bara för att det är och ser ut på ett otvetydigt sätt betyder inte att alla tolkar det man ser på samma sätt. Diskursen reglerar även perceptionen. Kejsaren är bara naken om vi uppfattar sakernas tillstånd på det sättet och över dessa saker bestämmer ingen enskild.

I detta sammanhang skulle jag vilja berätta en liten anekdot som är så vacker att det är fara värt att den är sann. I en enda bild visar den alla de inskränkningar som drabbar diskursen -- de som begränsar dess makt, de som bemästrar dess slumpmässighet och de som väljer bland de talande subjekten. I början av 1600-talet fick shogun höra talas om att européernas överlägsenhet i navigation, handel, politik och krigskonst berodde på deras kunskaper i matematik. En så värdefull kunskap ville han gärna skaffa sig. Då man hade berättat för honom om en engelsk sjöman som kände hemligheten hos denna fantastiska diskurs, lät han kalla denne till sitt palats och höll honom kvar där. Ensam med engelsmannen tog shogun lektioner. Han lärde sig matematik, fick faktiskt behålla makten och levde till en hög ålder. Först på 1800-talet fanns det japanska matematiker. Men anekdoten slutar inte här -- den har en europeisk sida också. Det sägs att den engelske sjömannen, Will Adams, var autodidakt, en snickare som genom att arbeta på ett varv hade lärt sig geometri. Bör man se denna historia som ett uttryck för en av de stora myterna om den europeiska kulturen? Mot det österländska tyranniets monopoliserade och hemliga kunskap ställde Europa den allmänna spridningen av kunskap, det oändliga och fria diskursutbytet. 

Foucault var en mästare på att hitta talande berättelser som illustrerade hans tankar. Kritikerna till postmodernismen missförstår ofta och ibland medvetet, får jag för mig, dessa berättelser som man utan att det finns grund för det uppfattar som bevis för något, bevis som man på olika sätt plockar isär eller avfärdar med hjälp av vedertagen evidens. Fast berättelserna och exemplen som Foucault lyfter fram är inga bevis för något, utan illustrationer av tankegångar. Foucault är intresserad av samtiden, av det som skulle kunna bli och studerar historien för att finna nycklar till förståelse för diskursernas inneboende logik. Han skriver inte historia, han skriver teori. Han för inte fram hypoteser som ska förkastas eller beläggas, han presenterar tankeredskap som ska användas. Fungerar redskapen är det bra, om inte är det bättre att lägga sin tid på något annat än att skjuta på budbäraren. Läs nästa mening noga, och reflektera sedan över kritiken mot poststrukturalismen.    

Detta tema håller naturligtvis inte för någon närmare granskning. Utbyte och kommunikation är positiva företeelser som verkar inom komplicerade system av restriktioner, och de skulle utan tvekan inte kunna fungera oberoende av dem. Den ytligaste och mest synliga formen hos dessa restriktionssystem består av det som man kan samla under beteckningen ritualer.

Kunskap är inte kunskap om den inte delas och används. Samtidigt krävs det för att något ska uppfattas som kunskap att det uppfyller vissa kriterier och att budbäraren ses som trovärdig. Diskursen är hela det maskineri som frambringar vetande, subjekt och makt. Diskursen är inget i sig själv, den uppstår mellan och ger upphov till effekter. Diskursen kan därför bara studeras indirekt. Ritualer är ett slags upphöjda och formaliserade handlingar som både är bärare av diskursen och skapare av den. Utan ritualen är det som att besluten man enats om aldrig tagits. Man tar i hand, prästen uttalar de magiska orden: "Härmed förklarar jag er till man och hustru", eller "jag döper dig i faderns, sonens och den heliges namn till ...". Det skålas och skrivs under avtal, presidenter svärs in i ämbeten och många har tvingats utföra och utstå vidrigheter för att bli upptagna i eftertraktade församlingar och hemliga sällskap. Ritualerna är del av diskursen, men diskursen kan inte reduceras till ritualerna. 

En ritual  bestämmer vilka kvalifikationer de talande individerna måste ha (och vilka som i dialog-, fråge- eller recitationsspelet skall inta vilka positioner och formulera vilka typer av yttranden), den bestämmer gesterna, beteendena, omständigheterna och alla de tecken som måste beledsaga diskursen. Den bestämmer också ordens förmodade eller påtvingade effektivitet, vilka effekter de skall ha på dem som de riktas till och gränserna för deras tvingande värde. De religiösa, juridiska, terapeutiska och delvis också de politiska diskurserna kan knappast skiljas från denna ritualisering som samtidigt bestämmer både enstaka egenskaper hos och passande roller för de talande subjekten.

Ritualerna handlar om vem och vad som bjuds in i diskursen, in i det ständigt pågående samtal som utgör och samtidigt skapar kultur. En bärande tanke för Foucault är att inget kan sägas stå utanför diskursen, allt av betydelse finns så att säga på insidan, är immanent. Därmed kommer regleringarna egentligen att handla om på vilken nivå i diskursens hierarki ett specifikt fenomen hamnar, och inte om vad som tillhör och vad som inte tillhör diskursen. Ritualer lyfter Foucault fram som den mest synliga och påtagliga formen för reglering av diskursens deltagare. Ritualen bestämmer så att säga reglerna för hur den som vill skaffa sig inflytande över diskursen kan/får agera. Det handlar vidare om vilka möjliga positioner som finns att tillgå inom diskursen samt hur dessa skall organiseras i förhållande till varandra och vem som hamnar var. Ritualerna som finns inom, till exempel, akademin är många, gamla och strikt formaliserade, men samtidigt högst levande och bestämmande för hur vardagen och verksamheten organiseras för alla som vill vara en del av en specifik gemenskap. Vad talar man om i vilket sammanhang? Hur bör man vara klädd? Vilka är de anmodade referenserna och vem bjuds in i gemenskapen som fullvärdig medlem, och på vilka premisser?