Nostalgikritik

Flödet av uppdateringar på sociala nätverk är en guldgruva av uppslag att tänka med, och även ett exempel på att fler tänker bättre och ser mer än en ensam expert. Långt ifrån allt är av intresse, men det är i alla fall ett sorterat flöde och jag följer människor som är kloka, så utbudet är till viss del rensat från ovidkommande inslag och uppslag. Risken finns klart att man låser in sig i en filterbubbla. Försöker vara medveten om det, och begränsar inte mitt sökande efter kunskap till sociala nätverk. För någon vecka sedan fångades jag av en rubrik: Bildning och nostalgikritik. Texten är skriven av Axel Andersson och den är publicerad på Kritiklabbets hemsida.

Bildning har helt klart en nostalgisk ton och inramning, eller begreppet tenderar i alla fall att förknippas med sådana konnotationer. Jag försöker värja mig från det sättet att se på kunskap, bildning och kultur. Det är bara i minnet av hur det en gång var som det var bättre förr. Nostalgi bör man vara kritisk mot, för tiden rör sig obönhörligt framåt. Det går inte att vrida klockan tillbaka. Fast å andra sidan är det lika illa att idealisera framtiden och allt som är nytt. Livet är här och nu, och för att bli hållbart behövs både visioner om sådant som kan bli och insikt om och och förståelse för det som varit. Både historien och framtiden förändras dessutom. Nu är ett slags prisma som ger skiftande perspektiv och belyser olika saker, både framåt och bakåt, beroende på dagens förhållanden. 

Kan det förflutna användas för att kritiskt förstå samtiden? Kanske, men då måste vi röra oss från ett samtalsklimat där vi antingen avskräcks inför hotet att upprepa svunna katastrofer eller servilt bugar oss inför det förgångnas auktoritet. Den svenska bildningsdebatten har under de senaste årtionden på många sätt lidit under det senare diktatet. Här blir samtiden till luften efter stupet vi fallit ut över och, likt en tecknad figur, uppmanas vi till att stanna upp i fallet och vända oss tillbaka. När vi räddat oss ska vi med tänjda fingrar sedan dra oss upp i Chesterfieldfåtöljen, borsta dammet av tweedkavajen och greppa efter första bästa halvfranska band.

Framtiden är öppen. Historien varken upprepar sig eller dikterar tillblivelsen. Vi står här mellan då och sedan, i det nu som jag vill se som ett möjligheternas föränderliga mellanrum, och självklart ska vi lära av historien. Särskilt viktigt är det att inse att människor ofta ingenting lär av historien. Jag vill se minnet av det som varit som en källa att ösa vatten ur, som kan användas för att tvätta linsen som står öppen mot framtiden med. Att leva i det förflutna eller längta tillbaka är olyckligt och meningslöst. Nu är det enda vi har. Det som en gång existerade och som var bra kan däremot återskapas, om tillräckligt många vill och gör vad man kan för att förverkliga drömmen spelar det ingen roll om den är helt ny eller bygger på minnen från förr. Att förändra samtiden kräver dock intresse, kunskap och engagemang. Det finns ingen trygg hamn som man kan dra sig tillbaka till när samtidens larmande kaos dundrar på och skrämmer.

SVTs nya satsning på den ”tänkande talkshowen” ”Idévärlden”, ledd av Eric Schüldt, ger oss ett destillat av bildningens bildvärld. Här finns, förutom läderfåtöljer och tweed, kristallkaraffer, dämpade borgliga interiörer och bokhyllor så perfekta, hyperverkliga, som den franske filosofen Jean Baudrillard skulle säga, att de nästan börjar se ut som bilden av en bild: nu farligt nära de anonyma caféernas boktapeter. Att tänka och att tala tänkandet sker således i en scenografi som försöker, med underdriven subtilitet, att frammana ett förgånget som flytt, något som gästen Lisa Folkmarson Käll också påpekade i det tredje programmet som handlade om just bildning.

Jag har aldrig varit nostalgisk inför bildningen, för jag upptäckte begreppet i vuxen ålder. När jag var liten var jag fascinerad av historien och några av de starkaste minnesbilderna är från somrarna på Öland, från stenborgarna och Borgholms slottsruin som vi besökte och som satte igång min fantasi. Resan till Rom sticker också ut. Jag ville bli arkeolog och historieämnet var ett av få som verkligen fångade mitt intresse i skolan. Jag ville dock bara veta mer om och längtade inte dit. Mina föräldrar arbetade båda på bibliotek, men det var läsandet som lyftes fram som viktigt, inte vad man läste. Jag växte upp i en familj vars kulturella kapital hämtades från en skötsam arbetarklass snarare än borgerlighetens bildningstradition. Förortsidyllen där vi bodde kände jag mig därför aldrig riktigt hemma i, även om jag först i vuxen ålder förstod vad det troligen handlade om. Jag var utanför på många olika sätt och kände mig mer hemma i Göteborgs förorter, upptäckte jag på gymnasiet när jag bytt skola och klasskamrater.

Scenografin i TV-programmet Idévärlden förknippar jag mer med Fanny och Alexander, Woody Allens filmer eller parodier på borgerliga hem, än med bildning och nostalgi. Jag har lärt mig se kopplingen, men den handlar mer om förvärvad kunskap om historien än om en längtan tillbaka. Jag uppskattar Idévärlden för dess innehåll och bryr mig inte särskilt mycket om formen.

Det är inte enbart scenografin som vittnar om dåtiden. ”Teoretikernas” teorier illustreras hantverksmässigt av animerade tecknade vinjetter. Samtalen skildras filmiskt med mjuka kameraåkningar och shot-reverse-shots där vi växelvis får se de två diskutanterna framifrån, över axeln på den andra. Lexikalt fiskas det även här i historiens tjärn. I första programmet betonades att de inbjudna var betitlade: ”doktor”, och de två bigästerna som skulle svara på ”teoretikerns” teori benämndes med det akademiskt klingande ”opponenter”. Anrättningen sedan tonsatt med Schubert. Det är nästan som om samtiden inte skett, förutom som ämne för gästernas inlägg. Nuet reduceras här till en märklig framtidsdröm, eller, i det flesta av fallen, en mardröm med humanioras kris spökande i bakgrunden.

Visst ser jag också det som Andersson skriver om, men jag är inte lika kritisk. Det jag framförallt fastnar för är långsamheten i upplägget och betoningen på samtal. Framförallt tänker jag på kontrasterna till andra program som också har bildande ambitioner, som till exempel Fråga Lund, som likt sossarna på 1960- och 70-talen rensat ut allt det gamla och ersatt det med det som är nytt, tillsynes utan tanke på vad eller varför. Idévärlden uppfattar jag som förvaltare av ett innehållsligt arv som få idag verkar bry sig om: Tänkandet, tystnaden, tiden och analysen. Fråga Lund tog sig med tiden och kritiken jag riktade mot det första programmet var inte riktigt giltig i senare program, men det liknade ändå mer ett ytligt lekprogram än ett där kunskapen stod i centrum. Idévärlden har valt en reaktionär yta, men formen fylls med högaktuellt innehåll. Det finns tid att tänka och det samtalas oftast, utom i programmet om kapitalismen som av någon outgrundlig anledning mer kom att handla om kommunism. Där ville Kajsa Ekis Ekman tala om problemen i samtiden och om det som skulle kunna bli i framtiden, medan försvararna och programledaren satt fast i det förflutna och upprepade mantrat om kommunismen som om det är det enda alternativet till en rovgirig kapitalism. Den typen av nostalgi är jag mycket kritisk till, för den hindrar utveckling. Idévärldens scenografi ser jag mer som en lekfull blinkning till föreställningen om bildning än som nostalgi.

Att ”Idévärlden” vill använda det förgångna i sitt uttryck för att kritisera samtiden är uppenbart. Reflektionen och koncentrationen, tänkandet, framstår att helt och hållet ske i en analog mediemiljö. Det hade förmodligen gått att göra på ett intressant sätt om upplägget tagit det förflutna på allvar istället för att behandla det som en på gränsen till parodisk kuliss. Diskussionerna i programmen är stundvis intressanta. Men interaktionen med det förflutna landar formmässigt i en fullt utslagen nostalgi. Tillbaks till historien med längtans blåa blomma som Wunderbaum i den murriga förarhytten. Är det bildat att försöka bebo en imaginär?

Det hade kunnat göras bättre, det håller jag med om, men Idévärlden är trots allt ett program som sticker ut i positiv bemärkelse. Formspråket må vara parodiskt, men kritiken mot samtiden tycker jag inte alls måste uppfattas som en längtan efter den tid som flytt bara för att det förpackats på det sättet. Kunskapen, eftertänksamheten och samtalet står i centrum, och det handlar, eller det är i alla fall så jag väljer att se på programmet, om en framtid som skulle kunna bli. Att man väljer en förpackning som är nostalgisk kan snarare ses som ett radikalt brott med samtidens ytliga jakt på bekräftelse, kickar, likes och snabb behovstillfredsställelse. Genom att ta den gamla analoga tekniken till heders visar man snarare den uppväxande, digital-native-generationen att det går alldeles utmärkt att tänka och tala genom att fokusera på ett ämne under längre tid och sitta i samma rum och använda papper och penna. Alldeles för många barn har kastats ut med badvattnet i jakten på det som är nytt, ljust, fräscht och framtidsinriktat. För mig signalerar inte Idévärlden nostalgi utan framtidstro genom att man bevarar det som var bra och fokuserar på det som kan bli bättre. Idévärlden stannar upp och är närvarande här och nu, mellan då och sedan. Kunskapen är i centrum på ett helt annat sätt än i Fråga Lund som också flörtar med det förflutna, men som trashar arvet från förr istället för att hedra det. Idévärlden har skapat en ny programform som fyllts med nostalgi, medan Fråga Lund valt en nostalgisk programform och  förändrat den till oigenkännlighet genom att fylla den med snabba svar, ytlighet och flams.

Nostalgikritik fungerar bäst när den är en kritik av nostalgin snarare än när nostalgin används som kritik av samtiden. Det är svårt för nostalgikern att använda sin inställning för att samtala med nuet, då inställningen som sådan aktivt motarbetar det som krävs för kritiskt tänkande: en förmåga att urskilja och att värdera. För nostalgikern blir den egenmålande bilden av dåtiden en dröm om det odelbara och det goda. Det tar fragmenten och brottstyckena i samtiden och formar ur dem en vision om något som var, något som var bättre än det som är. Nuet är sönder, brutet (i urskiljbara delar), dåtiden var en helhet (i organisk harmoni). En odialogisk inställning som vänder sig bort från den som kan reflektera blicken och hänvisar till intuitiva känslor bortom reflektionen.

Jag instämmer i vad Andersson säger här, men ser uppenbarligen på TV-programmet Idévärlden på ett annat sätt. Och kanske gör jag det för att jag är så svältfödd på bildning, allvar, tid att tänka och kritisk analys. Idévärlden kan absolut bli mycket bättre, men genom att kritisera dess goda ambitioner medan programmet fortfarande är i sin linda och håller på att utvecklas är kontraproduktivt. Det känns mycket viktigare att kritisera Fråga Lund och andra program för sin naiva önskan att vara samtida än att kritisera Idévärlden för att vara nostalgisk, särskilt som jag inte riktigt håller med om att det är detta man är, utom i formspråket då. Om det är så att samtal, analog teknik, långsamhet och tid att tänka betraktas som nostalgi manar det snarare till eftertanke och kritisk analys. Håller vi på att helt tappa kontakten med det som var (bra) en gång förvägrar vi oss själva en hel massa kunskap. Om varje generation ska uppfinna hjulet på nytt kommer vi aldrig framåt. Andersson menar inte det, och jag håller som sagt med honom i det mesta, men det kändes viktigt att påpeka det. 

Videoformat kommer förmodligen bli viktiga för att förmedla de framtida kritiska diskussionerna vilket gör det angeläget att betänka uttrycken inom detta medium. Att se på ”Idévärlden” på dataskärmen är dock lite som att försöka få ljud i ett kassettband genom en CD-spelare (med det ska understrykas att serien talande nog fungerar ganska bra som radio). Att nostalgi är en återvändsgränd vad gäller nya tekniska uttryck är kanske inte så konstigt, men det är viktigt att försöka motstå frestelsen. Hur kan vi med nya media värna om den ansats till allvarlig diskussion som ”Idévärlden” vill odla? Alla förväntansfulla reaktioner på serien vittnar om törsten efter ett planterande och omvårdande av intellektuella rötter.

Idévärlden är mer radio än TV, och kanske är det också så att kunskap och kritisk analys är mer analog än digital? Det nya upplevs ofta som bättre, men det finns aldrig några garantier för det. Kanske ska vi vända på Anderssons fråga: Hur kan nya medier anpassas till behovet av allvar, långsamhet, kritisk analys och intellektuell stimulans? Det är inte självklart att det alltid är det som var eller den som är äldre som ska anpassa sig, det kan ofta vara precis tvärt om. Inget är givet, allt bestäms här och nu med hänsyn tagen till rådande sammanhang. Fråga Lund fungerar inte alls som radio, men det är inte självklart ett problem, tycker jag. Bilder, snabba klipp och effekter tar fokus från kunskapen, den kritiska analysen och hindrar samtalet och möjligheten till eftertanke. Läser i dagens tidning om att det finns forskare som menar att digitaliseringen av skolan kan verka hämmande för kunskapsutvecklingen, vilket manar till eftertanke.

Att göra motstånd mot nostalgin är inte samma sak som att slå bakut och utropa historien som passé; ett ”junk space” av traumatiska händelser. Självklart finns det oändlig inspiration att hämta i det som varit och i olika traditioner, men då är det nödvändigt att se kritiskt och reflekterande på historien som något som innehåller delar, urskiljbarheter som kan värderas. När en sådan del används så sker det alltid i en samtidskontext som gör att det blir en upprepning med skillnad som vänder sig mot framtiden och mot den kritiska diskussionen. Kanske kunde ”bildning” till och med börja ses som förmågan att åstadkomma något liknande. En from förhoppning i en samtid som högljutt och förvirrat letar efter ”fakta” via auktoriteter snarare än sannolikheter genom den kritiskt demokratiska diskussionen.

Klockan går och jag känner mig stressad. Vill avsluta med att säga något klokt om bildning, om min syn på bildning, men det knyter sig. Jag gillar Anderssons avslutningsord väldigt mycket, så kanske behövs det inte sägas mer? Fast jag väljer ändå att leta i arkivet och hittar följande ord som klipps in  för att ro bloggposten i land: Bildning är förmågan att värdera det man möter i vardagen. En förvärvad egenskap som hjälper en att orientera sig i samhället och världen. Kritiskt, analyserande, värderande, vishet. Det är bildning för mig. Och det är en egenskap som individer och samhällen behöver för sin långsiktiga överlevnad. Bildning är den kunskap och de färdigheter som verkligen behövs och kommer till användning i ett givet sammanhang. Bildning går alltså inte att fuska sig till, för det är det man faktiskt har med sig och kan använda, av det man lärt sig. Innehållet är det det är, oavsett vad man vill ge sken av.

Därför är det olyckligt att bildning har kommit att bli ett marknadsföringsord. Bildning riskerar härigenom att bli till tomma ord som används för att signalera kvalitet och autenticitet. Idag krävs det att skolor, från förskolan ända upp till universiteten, marknadsför sig. Och då måste man hitta ord som signalerar det man vill signalera. Detta tvingar organisationerna att flytta fokus från innehåll till yta. För det spelar ingen roll vilken kvalitet man faktiskt har, om ingen vet om den eller kan värdera den. Och enligt samma logik spelar det mindre roll vad man faktiskt har och kan erbjuda, än vad man kan signalera utåt. Detta är en mycket olycklig utveckling. När universitet blir till företag, drivs som företag, blir bildningen det första som offras. För det är som synes ett diffust begrepp, och verklig bildning kostar pengar att producera, och det tar tid. Direktiven uppifrån är att en budget i balans och effektivitet är det viktigaste för högskolan att värna. Kunskapen har förvandlats till en formalitet. Innehållet har reducerats till det som gör att mäta: Poäng, betyg, prestationsgrad, antalet artiklar och citeringar, storleken på forskningsanslagen. Yta, utan nödvändig koppling till innehåll, till bildning.

När skolan allt mer förlorar kontakten med bildningen, som är en omätbar kvalitet, vilken därför faller utanför kvalitetssäkringsprogrammets kontrollramar blir det svårt för KUNSKAPEN att hävda sig i samhällsdebatten, särskilt som fokus ligger på rätt svar, snabbt. Den inkompetente får ett försprång i debatten, för hen fokuserar på att vinna, inte på vad som är rätt och riktigt. Och eftersom samtalet i princip avskaffats på grund av att det uppfattas som ett ineffektivt slöseri med tid och resurser blir det svårt att hävda kunskapens primat. Känslor övertrumfar intellektet. Det är en djupt mänsklig egenskap som tjänat släktet väl, för ställd mot en akut fara finns ingen tid att välja med hjälp av en djupgående, kritiskt intellektuell analys. Debatten är stressande och där vinner känslorna. Sedan kommer Mats Knutsson in och analyserar RESULTATET, vilket därigenom får legitimitet. Och den kompetente debattören drar sig tillbaka på sin kammare för att försöka förstå vad som gick fel och hur det kunde gå som det gick. När samhället rullar på i allt snabbare takt sprider sig denna farsot och grogrunden för populism (som ju väldigt och tydligt är nostalgisk) växer.