Meritokratiska utmaningar 2

Återvänder till Lars Strannegårds Understreckare som fångade mitt intresse, men som tappades bort i stöket, stressen och förkylningsdimman. Efter tre INTENSIVA dagar med läsning och examination är jag nu tillbaka. Känner mig frisk och har sovit gott och tillräckligt länge. Det är fredag, det är vår och idag ska jag bara läsa.  Här ska det handla om meritokrati och problemen med att skapa system som verkligen bygger på att de som vet mest och kan bäst får mest makt och inflytande. Meritokrati är en viktig princip i ett samhälle som sätter kunskapen i centrum. Lätt att säga dock, men ack så svårt att genomföra i praktiken.

Meritokrati, såsom den beskrevs av Max Weber, vilar på idén att rekrytering, befordran och hierarkier ska bestämmas av en individs kunskaper och färdigheter. Inte minst i Sverige finns en vitt spridd tro att demokrati och meritokrati hänger samman.

På pappret och i teorin är det hur enkelt som helst. Liksom med betyg och annat är PRINCIPERNA glasklara och lätta att komma överens om. Självklart ska makt och ansvarsfulla tjänster fördelas efter kunskap, kompetens och erfarenhet. Fast det räcker inte. Livet och samhället är ingen karta, det levs i praktiken. Det finns teorier om samhället, men samhället är ingen teori. Intrikata regleverk kan skapas och klibbas igenom, men fungerar det inte i praktiken spelar det ingen roll hur fina principer man utgår från. Tänker på betygsinflationen som allt fler inser är ett reellt problem, men som är ett komplext problem och som därför är svårt att lösa. Och det blir inte enklare av att den som fått ett högre betyg aldrig kommer att lämna ifrån sig det utan strid, särskilt inte som betygen idag betyder så oerhört mycket för chanserna att lyckas. Det handlar om vilka krafter som sätts i rörelse, tänker jag. Känslor är starkare än och övertrumfar intellektet hur lätt som helst. Tror man att det räcker med höga ideal och system som fungerar i teorin kommer meritokratin aldrig att bli något annat än en dröm och en läpparnas bekännelse.

Meritokrati och demokrati hänger samman, men utan adekvat kunskap om kausaliteten i sammanhanget kommer det aldrig att fungera i praktiken. Meritokratin är en förutsättning för att demokratin ska fungera, inte tvärtom. Demokrati blir vad vi gör den till och den i sig kan aldrig garantera något, den måste värnas och den står och faller med medborgarnas samlade engagemang. Utan en sant meritokratisk ordning som ser till att de kunnigaste, mest erfarna och kompetenta får ansvar kommer demokratin att bli lidande. Alla har ett ansvar för att bevaka att det faktiskt fungerar, och fungerar det kommer kunskapen att placeras i centrum. Det kräver dock att flertalet verkligen gör vad som krävs för att det ska vara och förbli så. Igen äger kunskapen och demokratin, det handlar om kvaliteter som blir vad vi tillsammans gör dem till.

Meritokratin är kort sagt basen för demokratin, det vill säga att den med mest adekvata meriter får folkets förtroende. I USA förefaller ett sammelsurium av plutokrati, aristokrati och demokrati ha varit för handen i det senaste presidentvalet. Donald Trump, rik som ett troll men med minst sagt bristande ­meriter avseende politiskt arbete, har en plutokratiskt grundad position. På andra sidan stod Hillary Clinton, med omfattande politiska meriter och med familjeband till en tidigare president. Hennes meriter föreföll dock ha överskuggats av hennes koppling till aristokratin i Washington. Hon föll under trycket av plutokratens löften om att städa upp bland ryggdunkningar och korrumperade vänskapsband i etablissemanget; det vill säga i den maktutövande politiska aristokratin. Demokrati frånkopplades meritokrati.

Jag håller inte med om att meritokratin är BASEN för demokratin, jag ser den som en FÖRUTSÄTTNING, och situationen i USA visar med all önskvärd tydlighet vad som händer om meritokratin sätts ur spel eller tillåts vara en pappersprodukt. Problemet är komplext, för det var ingen som tvingade någon att rösta på Donald Trump (som nu är i full färd med att försöka avskaffa demokratin för att försäkra sig om att han ska få behålla makten). Valsystemet i USA fungerade. Men liksom demokratin blir inget system starkare än den stora massans samlade engagemang. Problemet är att så många inte orkar eller vill bry sig om att upprätthålla principerna om att den bäste och mest kunnige ska få makten. Därför kommer den som vill mest eller den som har mest kontakter, pengar och makt att kunna tillskansa sig makt. Donald Trump SÄGER att han är bäst, men det är aldrig upp till individen att uttala sig om den saken, inte i ett sant meritokratiskt system där kunskapen faktiskt står i centrum.

Låg representation av kvinnor och etniska minoriteter på alltför många maktpositioner i Sverige vittnar om att meritokratin inte är så självklar som vi förleds att tro. Homogenitet kan sägas vara en ­indikator på bristande meritokrati. I Sverige är ­betyg den förhärskande urvalsprincipen för att komma in på högskoleutbildningar. Detsamma ­gäller befordran och tjänstetilldelning inom akademin. Principerna är självklara manifestationer av meritokrati som urvalsprincip.

Meritokrati kan aldrig vara SJÄLVKLAR. Ingenting som rör kultur är självklart. I Sverige är betyg den viktigaste urvalsprincipen, och visst, i den bästa av världar är betyg ett mått på en människas kunskaper. Fast nu lever vi inte i idéernas värld, i principernas rike eller i teorin. Vi lever här och nu, i det samhälle vi skapar dagligen och stundligen genom att interagera med varandra i vardagen. I Sverige anser vi att valfrihet är viktigt, och vi tycker uppenbarligen att det är okej att skolor drivs som företag med möjlighet att plocka ut den vinst som aktieägarna anser vara rimlig. Därför har vi skapat ett system som gör det möjligt att förena dessa saker. Vi vet att skolor konkurrerar med betyg. Vi vet att skolors ekonomi bygger på att man kan locka till sig elever. Och vi vet att lärares löner står i direkt relation till skolornas ekonomi. Ändå väjer vi att tro att tydliga kriterier för betyg ska fungera. Ingen kan bli förvånad över att kunskapen blir lidande. Betygen är hårda, men människor, kunskap och verklig kvalitet är komplext och går inte att fånga i ett system. Allt fler verkar vara överens om att det svenska utbildningssystemet lider svårt av betygsinflation. I teorin ser allt ut att gå bra, men när resultatet jämförs med andra länders resultat framträder en annan bild. Betänk att inte ens idrotten är meritokratisk (tänker på problemet med doping). Hur kan man med insikt om förutsättningarna få för sig att skolan och politiken, som är väldigt mycket mer komplexa system, skulle kunna vara meritokratiska, av sig själva och bara för att många vill att det ska vara så?!

Ett av de stora problemen för meritokrati är, igen med Donald Trumps presidentskap som belysande exempel, att meriter inte är så lätta att specificera. Hans politiska meriter var skrala, men han uppfattades uppenbarligen av tillräckligt många amerikaner ha förmågan att kunna röra om i den gryta som de uppfattade som politiskt korrekt, elitistisk, korrumperad och verklighetsfrånvänd. Han vann valet kanske främst för att han förmedlade en känsla av potential att skapa förändring, inte för att han hade uppnått resultat i det politiska etablissemanget.

Exakt, meriter är svåra, både att specificera och att kontrollera. Betygssättning är ingen exakt vetenskap. Varför ge sken av det? Varför lägga så stor vikt vid något som är hopplöst svårt att kontrollera på ett transparent och objektivt sätt? Varför inte acceptera komplexiteten och människans tillkortakommanden och låta det vara utgångspunkten? Varför inte försöka lära sig förstå hur saker och ting fungerar i PRAKTIKEN, och anpassa systemen efter insikter om verkligheten? Det är för mig obegripligt naivt.

Meritokrati är med nödvändighet baserad på individens tidigare uppnådda resultat. Individer vinner tillträde till positioner ­eller platser på grundval av vad de gjort, inte vad de förväntas göra. Meritokratier måste sträva efter objektivitet och jämförbarhet. Ett vedertaget sätt för att skapa rättssäker jämförbarhet är att kvantifiera meriter och prestationer. Det är så vi kan förstå vurmen för räknande, viktande och mätande: en vetenskaplig artikel har högre impact factor än en annan, ­citeringar kan enkelt räknas, och ett betygssnitt är högre än ett annat, punkt slut. Meritokratiska system kräver helt enkelt möjligheten att kvantifiera prestationer. Men kvantifiering leder inte bara till jämförbarhet utan också till strömlinjeformning och homogenitet.

Och, vilket alldeles för ofta glöms bort, kvantifiering fungerar utmärkt i teorin och på pappret, men aldrig självklart i praktiken. Varje sak eller aspekt som kvantifieras är en källa till osäkerhet och när MÄTANDET, BETGEN och SIFFRORNA, det vill säga formen blir viktigare än det komplexa innehållet, är det som upplagt för korruption. Man får det man vill ha och är det betyg, publikationer, pengar eller citeringar man önskar sig och bryr man sig inte om hur det går till när resultaten produceras, bara att de går att mäta, kommer det oundvikligen att gå ut över innehållet och kvaliteten. Bara om det VERKLIGEN är kunskaper och kvaliteter som kvantifieras kommer det att fungera meritokratiskt, men det är inte så det fungerar i praktiken. Du och jag kan komma överens om att vi citerat varandra, till exempel. Om det är CITERINGAR som räknas och det enda som betyder något finns inget som hindrar någon från att agera på det sättet. Som sagt, det enda som verkligen räknas är hur det fungerar och vad som faktiskt görs i praktiken.

Meritokratiska, kvantitativt baserade urvals­system uppfattas av de flesta vara de mest rättvisa vi har. Att komma in på högskoleutbildningar som leder till maktpositioner i samhälls- och närings­livet kräver högsta betyg i nästan alla ämnen. Meritokrati i sin prydno. Principen är enkel: ju bättre det går för studenter med examen från en viss utbildning, desto högre betyg krävs för att komma in på utbildningen. Men vad som också krävs för att ­komma in på sådana utbildningar är föräldrar med högskoleutbildning. Det står givetvis inte utskrivet i antagningskraven, men statistiken visar att så är fallet. De ungdomar som får högsta betyg har ofta sporrats och guidats av föräldrar som vet vad som krävs. En sådan social snedrekrytering gör att ambitiösa och studiebegåvade studenter från andra bakgrunder inte kommer fram.

Exakt, och problemen som Strannegård pekar på här har ändå INGENTING att göra med problemen med att betygssättning inte är en exakt vetenskap. Det gör att problemen som här pekas på förvärras än mer. Högutbildade och resursstarka föräldrar har mer makt och större inflytande över lärarna på grundskolan och har lättare att välja skolor som ökar barnens chanser. Om det finns problem med nuvarande system, även om det faktisk fungerar meritokratiskt, hur stora blir då problemen inte om systemen faktiskt inte alls fungerar? Och vem tjänar på att problemen inte beses och tas på allvar? Jag menar att om vi verkligen tar meritokratin på allvar och gör vad vi kan för att skapa ett system som VERKLIGEN placerar kunskapen i centrum, löses även problemen som Strannegård här pekar på. Betygsinflationen är ett allvarligt problem, som får konsekvenser både för demokratin och kunskapssamhället. Allt och alla hänger ihop.

Universitetsutbildning är ingen självklarhet för ungdomar från studieovana miljöer, och vissa utbildningar eller lärosäten finns inte utritade på deras mentala möjlighetskartor. Effekten blir att ungdomar från sådana bakgrunder i mindre utsträckning träder in på vägen mot den privilegierade framtid som vissa utbildningar möjliggör.
Här börjar vi skönja meritokratins akilleshäl: att meriter alltför ofta korrelerar med plutokrati och aristokrati. Prestigeutbildningar har helt enkelt en överrepresentation av studenter vars föräldrar är välbeställda, välutbildade eller har tongivande positioner i samhället. Meritokrati som den är utformad i samhället generellt, och i antagningsprinciperna till universitet och högskolor specifikt, är helt enkelt inget effektivt verktyg för att skapa mångfald bland beslutfattare i samhället.

Jag tror snarare det handlar om bristande förståelse för just de saker jag pekat på ovan. Meritokratin är ingen garanti för något, den blir aldrig bättre än samhällets samlade omsorg om den i praktiken. Att elever från studieovana hem inte söker sig till högskolan kan vara ett slags sundhetstecken. Det kan vara så att man intuitivt har insett och agerar i enlighet med känslan av att framgång inte handlar om kunskap, att kunskap inte är makt. Makt är liksom känslor något som förfärande lätt övertrumfar kunskapen. Då spelar det ingen roll vad eller hur mycket man kan, kommer man från "fel" miljö och saknar de "rätta" kontakterna kommer man inte att lyckas. Inte i ett system som inte är meritokratiskt i PRAKTIKEN, inte i ett samhälle som inte sätter kunskapen i centrum.

Den som tror på meritokrati som ett samhälles mest rättvisa urvalsmekanism bör komma till slutsatsen att bestämningen av meriter måste kunna variera mer än vad som är fallet idag. Vi måste acceptera att varje urvalsmekanism, hur den än är beskaffad, innebär att en typ av individ erbjuds tillträde och en annan inte. Varje princip för inkludering innebär samtidigt en princip för exkludering. En sann meritokrati måste därför kunna värdera olika typer av meriter. Det måste finnas fler vägar in till de institutioner och miljöer som fungerar som språngbrädor vidare i livet. Vägen till en äkta meritokrati går via mångfald i inträdesvägar.

Jag tror på meritokrati, men förstår hur fruktansvärt svårt det är att genomföra idealet i praktiken. Och utan förståelse för det kommer det aldrig att fungera. Det är inte meritokratin som är rättvis, det är tvärtom rättvisan som måste vara meritokratisk. Och det är den ytterst sällan, i praktiken just eftersom den är komplex och svår att hantera. Jag håller däremot med om att en väg till meritokrati kan vara att erbjuda en mångfald av inträdesvägar till prestigefulla utbildningar. Hindren för att komma in på en utbildning bör vara så få och små som möjligt, annars kommer annat än kunskap att i praktiken spela större roll. Betyg är ett intyg, ett papper där någon går i god för en annan. Kunskapen är förkroppsligad och den är som den är. Därför tror jag inte på betyg, men på kunskap. För att skapa ett sant meritokratiskt system krävs en helt annan syn på misslyckande. För att placera kunskapen i centrum och för att garantera att bara den med de rätta kunskaperna och kvalifikationerna tar sig genom en utbildning måste så många som möjligt ges chansen att försöka, men bara de som har vad som krävs ska tillåtas passera genom och ut ur systemet. Ett system där genomströmning är en faktor man tar hänsyn till, eller ännu värre låter den påverka verksamhetens ekonomiska resultat tror jag aldrig någonsin kan bli meritokratiskt.

Den maktelit som den sociologiska forskningen beskrivit formas ofta redan genom födseln, och akademisk utbildning är en av de säkraste inträdesbiljetterna till privilegierade positioner. Lärosäten som utbildar sådana individer har en viktig roll att fylla eftersom de ­utövar inflytande över dessa individer under en ytterst formativ period av deras liv. En av de viktigaste åtgärderna för att skapa ett mer jämlikt samhälle är att öka heterogeniteten i antagningsprinciperna.

Om man nu ändrar antagningsreglerna för Handelshögskolan i Stockholm och låter fler, eller i alla fall ger en mer heterogen grupp studenter chansen att försöka komma in, är det ett steg i rätt riktning. Ingen vet dock vad det kommer att få för konsekvenser. Kanske kommer prestigen som högskolan idag otvetydigt har att påverkas. Exklusiva skolor är ofta exklusiva för att exklusiva människor går där. Kanske flyttar eliten sina barn till andra skolor, kanske utomlands, där de kan använda sin makt och sitt inflytande för att placera dem där? Idag är det prestigefyllt att komma in på Handels, och en examen därifrån är värdefull. Frågan är dock var som är hönan och vad som är ägget?

På mitt eget lärosäte startar vi i samband med höstens antagning en alternativ väg in till kandidatutbildningen. Den ordinarie betygskvoten finns kvar och med stor sannolikhet kommer det att krävas upp till 19,9 (av maximalt 20) för att komma in. Men alla som har minst 17,0 i betygssnitt välkomnas nu att söka i den nya urvalskvoten, samt eventuellt bli kallad till ett analytiskt test och intervjuer. Det kombineras med ambassadörsprogram riktade till skolor i upptagningsområden där högskoleutbildning inte är ett självklart nästa steg, öppna hus ­riktade till unga kvinnor och en bredare kommunikation. Dessa är försök till att öppna de dörrar som många uppfattat som stängda eller peka på de ­dörrar som finns. Samma motiv ligger till grund för det utbildningsprogram för nyanlända som nu finns. Den som har asylstatus och en grundläggande universitetsutbildning kan söka till en ettårig ­utbildning med tillhörande praktikplats. Syftet är just att öka mångfalden i inträdesvägar.

Det låter väldigt bra detta. Jag är en varm anhängare av inträdesprov, för jag tror det är enda sättet att skapa ett meritokratiskt system som faktiskt fungerar i praktiken. Fler måste få chansen att försöka och det kan och får aldrig vara prestigefyllt att bli ANTAGEN till en utbildning. För att placera kunskapen i centrum måste systemet bygga på att det är först när man är färdig och har klarat sig som man får ta emot folkets jubel. Handels är idag en skola där (förhoppningsvis) de bästa tas in, men det är aldrig en garanti för att det är de bästa som går ut. Först när vi har ett system som bygger på den principen kan man säga att systemet är meritokratiskt. Det är svårt, men betyder inte att det är omöjligt. Det är ett mål värt att sträva efter. Det är ingen annan än oss själva vi lurar om vi ger sken av något annat.

Mångfald i inträdesvägar är basen för ett mer ­heterogent samhälle och plutokrati och aristokrati är meritokratins farligaste fiender. Ett samhälle som fastnar i en tro att en meritokrati skapas genom homogena, kvantifierade och standardiserade principer accepterar därmed också bristande mångfald. Utan heterogena antagningsprinciper urholkas meritokratin och lämnar fältet öppet för plutokratin och aristokratin att stärka sina positioner. En sann meritokrati förutsätter urvalsprinciper som är mindre homogena, men baserade på omdömen och välgrundade och artikulerade argument. Utan en vidgad syn på meriter kommer den populism och det elitförakt vi nu ser runt om i världen att växa sig än starkare.

Tack Lars Strannegård för de orden! Jag håller med. Mångfald och meritokrati är inte målen, det är förutsättningarna för en sann demokrati. Bara genom att placera kunskapen i centrum av samhället, på alla plan, i alla sammanhang och i praktiken kan man hoppas att en meritokrati växer fram och där den gör det kommer demokratin att fungera. Allt hänger på hur vi ser på och agerar i relation till kunskap, i praktiken.