Kontrollera, eller hantera?

Livet går inte att kontrollera, bara hantera. Att vara människa är att vara levande och livet är inte en linjär process. Plötsligt drabbas man av en virusinfektion, eller halkar på en isfläck och bryter handleden. Tåget ställs in, taxin till flygplatsen krockar och man missar flyget till drömsemestern. Hjärtinfarkt drabbar ingen när det passar. Människor bestämmer sig för saker, sedan orkar man inte, eller inser att det krävde mer än man anade. Ett lockande erbjudande dyker plötsligt upp. Kärlek drabbar en. Det regnar när man vill ha sol och när grödorna behöver vatten lyser solen vecka efter vecka. Antibiotikaresistens, klimatförändringar, orkaner, och så vidare. Jag behöver inte fortsätta, alla förstår vad jag menar. Livet är det som händer medan människorna är fullt upptagna med att göra upp planer för framtiden och försöka kontrollera det okontrollerbara. Livet är som det är, inte som människor vill eller önskar. Till syvende og sidst kommer allas stund på jorden, liksom samhället som helhet, trots allt och i bästa fall, att handla om att hantera tillvarons komplexitet, inte om att kontrollera.

Med tanke på förutsättningarna ägnas både den individuella och den kollektiva förmågan att hantera livets slumpmässiga oförutsägbarhet förvånansvärt lite intresse och uppmärksamhet. Kontroller samt utveckling och implementering av kontrollsystem ägnas desto mer tid och intresse, trots att alla innerst inne vet och förstår att måluppfyllelse är omöjligt att garantera. New Public Management är ett slags religion som lovar effektivitet, låga priser och en budget i balans. Där pengar, vinst och tillväxt antas vara viktigare än allt annat finns inget skydd mot lockelsen som NPM innebär för alla. Där har kunskapen svårt att vinna gehör. Livets nyckfullhet trängs bort. Lednings- och kontrollideologin sveper som en vind genom landet, med löfte om bättre kvalitet till lägre pris. Vård, utbildning och offentlig förvaltning, som är verksamheter skapade av människor för människor, antas kunna effektiviseras på samma sätt som bilbyggande. Likt religionens löften om ett lyckligt liv efter detta lovar NPM guld och gröna skogar, sedan, om bara. Och när det uppstår problem skapas behov av mer av samma, snarare än eftertänksamhet och kritiskt analys, för all kritik som riktas mot ideologin och den (närmast) religiösa övertygelsen straffas lika hårt som kättare under inkvisitionen och systemkritiker i totalitära stater. Jakten på pengar förblindar och vänder människor mot varandra och leder till förakt för det mänskliga, för livet, kreativitet och tillvaron här och nu. 

Man får vad man betalar för, sägs det. Ändå förväntar man sig att den som tvingas hålla till godo med låg lön med liv och lust ska gå upp i sitt arbete och offra sig för effektivitetens och tillväxtens skull. Med hjälp av styrning, ledarskapstekniker och kontrollsystem tvingas det oförutsägbara livet och den komplexa tillvaron in i den på förväntningar skapade mallen, där man får mer för mindre, snabbare och till bättre kvalitet. Att livet och människor inte fungerar på det sättet betraktas som en detalj i sammanhanget, en obetydlig bugg i systemet som borde kunna lösas. Finns det pengar att tjäna tar känslorna över och intellektet viker sig. 10000 konsulter som lovar mer och bättre, för mindre pengar, snabbare, kan inte ha fel. Det är ju precis det vi drömmer om och vill ha. Kolla aldrig en bra historia, lite på den som lovar dig det du önskar. Alla vet att det är oklokt att göra och tänka så, men vad fan. Så länge börs- bostads- och tillväxtpilarna pekar uppåt och det finns pengar att tjäna kör man mot bättre vetande på. Jag klarar mig ju, jag har ju koll och är bättre än alla andra (tänker majoriteten, och därför kan galenskapen fortsätta). Sänkt skatt leder till ökade intäkter, sägs det. Och lägre löner leder till att fler får det bättre. Forskning visar ... Nej, forskning visar inget. Forskning ger underlag att med stöd i ta kloka beslut. Forskning kan inte avgöra vad som är bäst eller hur man ska göra. Forskning kan användas för att utvärdera effekter, och för att analysera graden av rimlighet och genomförbarhet. En sak vet vi, och det är en sak som vetenskapen inte har falsifierat så insikten måste tas på allvar: Livet går inte att kontrollera, bara hantera. 

Jakten på kontroll drabbar alla, på ett eller annat sätt och förr eller senare. Livet och det som gör människor till människor offras för lönsamhetens och effektivitetens skull. Ju viktigare det är att saker och ting går enligt plan och att målen uppfylls, desto hårdare styrning mindre utrymme för liv och mänsklighet. Behovet av regler och manualer ökar och den som kan ikläda sig rollen som ledare idealiseras och upphöjs, om uppdraget är viktigt, närmast till något slags gud. Att vara LEDARE har blivit en profession, något man är och en position som alla förväntas se upp till och lyda. Samverkanskompetens blir mindre viktigt när fokus ligger på måluppfyllelse och behovet av duktiga medarbetare som är bra på att tänka själva minskar. När ledaren väl installerats är följsamhet och måluppfyllelse, effektivitet och prispress det enda som räknas. Förr eller senare går det ut över dig och mig. Det vi som kontrollerar oss själva och varandra. Varför, och till vilket pris? Livet och verkligheten går inte att kontrollera, bara hantera. Förstår man det inser man hur viktigt det är att förbereda sig och vara närvarande, vilket är kompetenser som betraktas med misstänksamhet i kontroll- och prestationssamhället. Kunskapssamhället talas det om. Världens bästa skola. Det går så där, och det kommer aldrig att kunna vara en realiserbar dröm så länge insikten om livets och framtidens fundamentala öppenhet bortträngs.

Skolan anses olyckligtvis vara så pass viktig att inget får lämnas till slumpen, allt måste kontrolleras och målsäkras, och kvaliteten i verksamheten måste utvärderas enligt rigida mallar och jämförbara mätetal. Att överlåta arbetet till lärarna och lita på att de gör vad de kan och förmår för att resultatet ska bli så bra som möjligt anses under rådande omständigheter vara ett tecken på slapphet. Standardisering, effektivisering och utvärdering anses vara vägen fram, mot bättre vetande och en skola i världsklass. Målen ska nås (så snabbt, effektivt och billigt som möjligt), det är viktigare än allt annat. Och mål som måste nås till varje pris tvingar fram en annan logik än den som ledde den svenska skolan till en topposition i världen. Logiken som New Public Management bygger på leder till att blicken riktas mot strategiska rekryteringar, likt dem man gjorde på Karolinska Institutet, med fruktansvärda följder. Utifrån ett kunskapsperspektiv var rekryteringen av Macciarini en katastrof, redan från början, men utifrån ett NPM-perspektiv ligger det helt i linje med den individ- och resultatfixerade ideologin som gett upphov till så många högt ställda förväntningar om vad alla dessa förmodade messiasfigurer, som hämtas utifrån för att frälsa organisationen, ska kunna uppnå. Trots att de gång på gång avslöjas som helt vanliga människor (fast med extraordinära löner). Kostnaderna som går att koppla till den helt grundlösa tron på experter är enorma, och då handlar det ändå enbart om strikt ekonomiska kostnader. Hur många skandaler måste vi genomlida och hur många höga chefer ska avskedas och tilldelas fallskärmar innan tanken om att göra om och göra rätt ska slå rot? Hur många guldkalvar och offerlamm behövs innan man förstår att felet ligger i systemet, inte hos individerna? Livet går inte att kontrollera, bara hantera.

När NPM-ideologin överförs till skolan och präglar organisationen av lärande och produktionen av kunskap får det konsekvenser. När fokus ligger på resultat och kontroll flyttas ansvaret för lärandet från elever och lärare till organisationen och dess administrativa styrsystem, och som en konsekvens av detta får vi en generation elever (och även lärare) som fokuserar mer på betyg och kriterier och som kräver stöd och hjälp av sina lärare, och vi får rektorer som bedöms efter skolans prestationsförmåga, det vill säga hur bra betyg man sätter på sina elever och hur väl man når målen. I kontrollsamhällen blir ekonomin och mätetalen viktigare än innehållet, kunskapen, människorna och livet. Dagens samhälle, allas vårt samhälle, bygger på det fundamentala tankefelet att det skulle gå att med hjälp av regler och incitament tvinga fram kunskap, kontroll, lönsamhet, kvalitet och effektivitet. I verkligheten är det precis tvärtom! Livet går inte att kontrollera, men med kunskap kan man locka fram hållbarhet och god ekonomi. För att detta ska bli möjligt krävs dock att grundantagandena och fokus ändras i samhället, och om det blir verklighet kan vi hoppas på en vändning, och det kan gå lika snabbt som det gick att riva Berlinmuren.