Samtalets (förlorade?) kraft 3

Fortsätter tänka om digitaliseringens konsekvenser med utgångspunkt i Merete Mazzarellas Under Strecket från förra veckan, som i sin tur skriver med utgångspunkt i den amerikanska psykologen och sociologen Sherry Turkles bok ”Tillbaka till samtalet. Samtalets kraft i en digital tid” (övers: Linus Kollberg; Daidalos). Detta blir den tredje och sista posten, men jag återkommer med fler tankar om samtalet för det är inget jag eller någon annan blir färdig med. Samtalet är unikt för människan, är djupt mänskligt. Datorer samtalar inte, de utbyter information. Att samtala är något helt annat och mycket mer komplext. Datorer är verktyg som kan understödja mellanmänsklig interaktion, men maskiner kan aldrig överta eller ersätta samtalet.

Modern kommunikation präglas av en intressant paradox: vi är mest frånvarande i förhållande till dem vi rent fysiskt har i vår närhet. Vänner som är tillsammans kan förhålla sig förstrött till varandra och försvinna in sina telefoner. När de är åtskilda är de däremot ständigt redo att rycka in i händelse av kris. En kvinnlig doktorand berättar att det i hennes kretsar anses sårande att inte svara på ett mess inom fem minuter och därför brukar hon lämna föreläsningar för att gå ut på toaletten och svara: ”Det är sånt man gör för sina vänner.” Allt fler föräldrar förhåller sig på samma sätt till sina barn. Så länge barnen är hemma ignorerar föräldrarna dem, när de är borta kollar föräldrarna kontinuerligt minutiöst upp var de finns och vad de gör.

Jag ser detta beteende som mänskliga försök att anpassa sig efter det nya inslaget i kulturen. Datorerna och de smarta telefonerna är långt ifrån integrerade i vardagen och samhället. Det finns fortfarande massor med människor som vägrar anamma det nya och många är ambivalenta. Vissa fokuserar på farorna och fastnar där, eller vill bara inte, ser inte behovet. Det är olyckligt, för tillräckligt många tar tekniken till sig och det är inget tillval, något man kan välja lite som man vill. När tillräckligt många flyttar över allt större delar av sina sociala liv på nätet kommer den som väljer att stå utanför att bli allt mer isolerad, utan att ha en aning om vad hen går miste om. Det finns ingen väg tillbaka, det är viktigt att påminna sig om. Andra människor fokuserar uteslutande på det positiva.

Mobilen ger också en känsla av oändliga möjligheter. När man har hundratals telefonnummer till hands kan man känna att det alltid finns någon att kontakta och man kan alltid hitta en fest att gå på genom att skicka ut en massa mess och höra sig för. När man väl befinner sig på en fest kan man fortsätta att skicka ut mess för att undersöka om det skulle finnas en bättre fest någon annanstans. Den ständiga rädslan att missa något kan ta sig extrema uttryck: en collegeflicka bekänner att hon till och med när hon ligger i sängen med sin pojkvän kan gå in och kolla på Tinder en stund.

Dygnet har fortfarande 24 timmar. Människan måste sova, äta och även om tekniken skapar möjligheter är och kommer människan även fortsättningsvis vara MÄNNISKA. Blir möjligheterna för många, om önskan att optimera sina chanser och viljan att hitta den bästa, mest spektakulära upplevelsen på alla områden, tar överhanden kommer tekniken att döma människan till olycka. Känslan av att inte hinna med eller att man går miste om något är överhängande, om man inte kan balansera användandet. Jämför man sig med datorerna på ett område i taget är människan underlägsen tekniken, men tekniken kommer alltid att kunna överträffa människan i konsten att vara människa. Det är lätt att glömma och det oroar mig att det inte uppmärksammas mer. Istället är det människan som ska anpassa sig. Idealiseringen av tekniken är ett slags avgudadyrkan, vilket människan har förfärande lätt att fastna i och som ständigt tar sig nya skepnader.

I december 2013 kontaktades Turkle av en skola där lärarna blivit bekymrade av en gradvis förändring i elevernas beteende. I sin inbjudan skrev rektorn: ”Eleverna verkar inte bli vänner med varandra på samma sätt som förr. De blir bekanta men deras relationer förefaller ytliga.” De var emotionellt omogna, tolvåringar kunde bete sig som åttaåringar och säga: ”Du får inte leka med oss.” Efter att ha iakttagit hur en flicka hade gjort så mot en klasskamrat kallade rektorn henne till sitt kontor och bad om en förklaring. Flickan hade närmast likgiltigt svarat att hon inte förstod vad det var fråga om. Som Turkle uppfattar situationen handlade den om en brist på empati – en brist som enligt hennes förmenande har med barnens användning av ny teknik att göra. Har man börjat uppfatta maskiner som mänskliga ligger det nära till hands att uppfatta människor som maskiner. (Och kanske tycka att maskiner är bättre: Turkle har träffat studenter som hellre skulle vilja ventilera personliga problem med en robot än med en medmänniska eftersom robotar har större databas.)

Jag ser liknade tendenser i mitt arbete på högskolan. Inställningen till lärare, studiekamrater och även till utbildningen som sådan har under tiden jag arbetat som lärare och allt snabbare på senare tid utvecklats i en instrumentell riktning. Kursvärderingar som är tänkta att vara ett kvalitetsutvecklingsinstrument, ett verktyg i arbetet med att förbättra kursen för att optimera möjligheterna till bästa möjliga lärande, har kommit att likna nätets kommentatorsfält och vi lärare har tvingats beväpna oss med hård hud och förmåga att stänga av känslorna, för allt som oftast får vi höra saker om oss som människor vilket ingen ska behöva höra. Det är som man tror att vi inte läser eller bryr oss, som man tror att vi är maskiner. Och lika okänsliga som många av dagens studenter är i sin kritik, lika känsliga är det för nyanser i omdömena som vi lärare ger på deras inlämningar och prestationer. Visst erbjuder tekniken enorma möjligheter, men förstår man inte eller låter bli att använda dem spelar det ingen som helst roll hur stora och fantastiska de är. Lärandet och kunskapsutvecklingen är fortfarande analog och bearbetningen av kunskapen måste fortfarande utföras av människor. Kan man inte läsa och skriva spelar det ingen roll att hela världens texter finns bara ett knapptryck bort. Förstår man inte enkla instruktioner kan man inte tillgodogöra sig möjligheterna som tekniken erbjuder. Förståelsen för detta är generellt låg, vilket gör att kunskapsutvecklingen blir lidande. Jag lutar allt tydligare åt att det behövs mer av bildning och klassisk skolning, mer av traditionell undervisning och kunskapsarbete, för att kunna tillgodogöra sig och dra nytta av den nya tekniken. Istället gör vi tvärt om; kastar ut barnet (kunskapen, samtalen, tiden att tänka och förmågan till reflektion) med badvattnet och utan eftertanke bara ersätter det mänskliga med maskiner, och hoppas på det bästa. I jakten på pengar och strävan efter effektivitet är den typen av beslut allt för lätta att ta, och eftersom det alltid är någon annan som får ta hand om konsekvenserna finns inga incitament att låta bli. Det är (minst sagt) olyckligt.

Men det finns alltså de som ser att något saknas. En doktorand säger: ”Om man messar ordet ’förlåt’ betyder det å ena sidan ’jag vill inte längre bråka med dig, jag vill att vi sluter fred’, men samtidigt säger man: ’Jag tänker inte vara närvarande medan du hanterar dina känslor, säg till mig när du har ältat klart.’” Det finns föräldrar som bestämt sagt ifrån åt barnen att om de tänker dra sig ur någon aktivitet som familjen planerat – till exempel en middag hos mormor och morfar – så ska de ringa och inte bara messa. På det sättet kan de åtminstone få klart för sig hur deras handlingar påverkar andra människor, de kan få klart för sig att mormor redan satt in kycklingen i ugnen och att morfar gått ut för att köpa chokladsås till glassen. En vd berättar att han inte drar sig för att säga ifrån också åt äldre anställda: ”Gå och tala med honom. Be honom om ursäkt. Personligen. Du hade fel. Säg att du är ledsen.” Enligt en annan är det lika illa att inte kunna be om ursäkt ansikte mot ansikte som att köra bil och inte kunna backa.

Människan är och kommer att fortsätta vara MÄNNISKA, oavsett hur många nya, fantastiska och för vardagens utmaningar revolutionerande, tekniska lösningar som kommer att uppfinnas i framtiden. Och att vara människa innebär att dela gener med stenåldersmänniskorna. Genetiskt har i princip ingenting förändrats, det är kulturen som förändrats. Människans möjligheter att anpassa sig efter maskinerna är begränsad, men det är inget PROBLEM, det är som det är och en förutsättning man bara kan acceptera. Annars lever man i drömmarnas värld jämför sig med datorer och teknologi som människan aldrig kan överträffa på datorernas och teknikens villkor och på deras "hemmaplan". Människan har ett val. Tekniken utvecklar sig inte av sig själv, i alla fall inte idag. Väljer vi bort mötet mellan människor, samtalet och den mänskliga interaktionen. Väljer vi att förkovra oss i och utveckla kompetensen att använda och interagera med tekniska hjälpmedel istället går något avgörande och viktigt förlorat. Jag oroas över nonchalansen som dessa insikter möts med och hur lätt invändningarna och farhågorna viftas bort av konsulterna och säljarna som med mördande reklam säljer in det nya genom att ENBART peka på teknikens möjligheter och med löften om hur mycket tid man kommer att kunna spara och hur enkelt livet kommer att bli. Inget av det där har hittills visat sig stämma, tvärtom! Människor är mer stressade idag än någonsin, eftersom konkurrensen samt effektivitets- och vinstkraven gör att människan i jämförelse med tekniken allt mer betraktas som ett problem. Vi har alltså med öppna armar, okritiskt anammat det nya, och kämpar nu förtvivlat för att visa oss lika dugliga. Det är en kamp som människan aldrig kan vinna. Spelreglerna behöver därför ändras, människan och kunskapen måste placeras i centrum. 

”Tillbaka till samtalet” är tankeväckande men också på tok för lång och full av upprepningar. Den känns – och just i det här sammanhanget är det förstås sorglustigt – som en typisk datorprodukt: Turkle har samlat en enorm mängd material, framför allt exempel, och sedan helt enkelt skrivit på. En del exempel känns dessutom extrema: jag vägrar tro att det är många som bläddrar på Tinder när de är i säng med en partner. Framför allt är titeln missvisande såtillvida att det framför allt är vägen bort från samtalet som behandlas, om vägen tillbaka får man inte veta stort mer än det självklara och därmed triviala, nämligen att det gäller att begränsa skärmtiden.

Enda sättet att ta sig tillbaka till samtalet är att SAMTALA. Det finns inga genvägar. Utvecklingen av det mänskliga kräver tålamod, förståelse och ömsesidigt engagemang. Min bok om samtal, ger inga svar, den väcker frågor och bjuder in till samtal. Utan att samtala går det inte att utveckla samtalskompetens. Det går inte att googla sig till den typen av djupt mänskliga kunskaper och kompetenser, det är färdigheter och insikter man bara kan förvärva genom att leva sitt liv, som människa. Tekniken är en genväg, men livet och lärandet är en omväg. Utan förståelse för det finns ingen möjlighet att hitta sätt att leva med tekniken. Det är tekniken som måste lära sig hur människor fungerar, inte tvärt om. Tekniken kan förändras, men det kan inte människan.

Vad ska jag då hoppas på när det gäller min dödsbädd? Kanske att mina närmaste har telefonerna på tyst. Om de nu inte har skaffat Nokias nostalgibetonade retrotelefon med ett begränsat antal funktioner. Den lär ska ha riktigt bra hörbarhet.

Avslutar med ett kortare utdrag ur min bok om samtal: Samtal mellan, utbyte av tankar över gränser, inom discipliner och mellan vetenskaper är vad som leder mänsklighetens vetande framåt. Det viktiga är inte vem som har rätt, utan vad som händer i mötet mellan olika kompetenser, när det jag kan stöts och blöts med dina kunskaper. Det är i utbytet mellan olika discipliner, kompetenser och vetenskapliga intressen och temperament som bättre vetande uppstår. Vill vi verkligen förstå vad det innebär att vara och leva som människa behövs också vetenskapliga insatser som gör världen begriplig och som kan användas för att omforma den. Vetenskap handlar om att förstå världen och om att lära sig leva i och med den, inte om att ta makten över livet, kulturen och naturen, för alla sådana försök har visat sig vara förenade med enorma risker. Världen är därtill allt för komplex och oöverskådlig. Naturvetenskapen är exakt till sin natur och dess verktyg är skapade för att hantera det som är exakt i världen. Kulturvetenskapen däremot har verktyg som kan hantera allt det som är anexakt, vilket alltså inte ska förväxlas med inexakthet eller oklarhet. Det anexakta är till sin natur vagt och det är inget problem, för det är ett faktum, det är helt enkelt så det är. Hur mycket vi människor önskar att det vore på ett annat sätt är kulturens anexakta karaktär bara något vi måste acceptera. Livet uppvisar både exakthet och vaghet. Och då blir vetenskapen missvisande om den på förhand bestämmer att det exakta är bättre än det anexakta. Det är olyckligt om vetenskap blir en kamp på förhand om vem som har den bästa kunskapen och de bästa verktygen, för det tar kraft och fokus från uppdraget att hantera samhället och den gemensamma tillvaron. Vilken kunskap som är den bästa är en fråga som liksom frågan om framtiden bara kan avgöras i efterhand, med facit i hand. Kulturvetenskapen är anexakt och nomadologisk, den följer med sitt studieobjekt och lär sig förstå och hantera det istället för att försöka bestämma och kontrollera vetande om det på distans.