Postsanningens ursprung 1

Snubblar över en intressant artikel skriven av Jonas Elvander, publicerad i tidningen Arbetaren, som handlar om postmodernism och postsanning. Jag tänker mig att det ska bli en serie bloggposter där de första utgår från Elvanders försvar för postmodernismen, och de senare utgår från en annan, kritisk artikel om samma ämne som jag också hittat. Min mission är inte att försvara postmodernismen, den ska självklart granskas lika minutiöst som allt annat som sägs i namn av vetenskap och med anspråk på att vara kunskap. Jag vill dock försöka visa på relevansen och användbarheten med postmodernismen och dess olika varianter, vilket inte är samma sak som att säga att allt som sagts i namn av postmodernism är klokt och bra. Så är det inte, inte på långa vägar, men att dra alla forskare inom ett vetenskapligt fält över samma kam, och dessutom, vilket är vanligt, jämföra det sämsta hos det man kritiserar med det bästa hos det man själv företräder, är orättvist och ovetenskapligt. Många gånger tycker jag dessutom att kritiken är ovärdig, men det faller ju bara tillbaka på kritikerna. Elvander skriver.

På senare tid har det i vissa läger blivit populärt att hävda att det högerpopulistiska uppsvinget för ”alternativa fakta” skulle ha sina rötter i en postmodernistisk samhälls- och kunskapssyn. Men ett sådant resonemang är förvirrat och grunt, menar journalisten Jonas Elvander.

Sedan begreppet ”post-sanning” gjorde inträde i det officiella ordförrådet i slutet av förra året har det i medierna åter blivit populärt att tala om postmodernism. Flera skribenter har försökt göra fenomenet och dess påstådda relativism ansvarigt för den ”faktaresistenta” högerpopulismens uppsving i västvärlden.

Det är relatvismen som ställer till det, tror jag. Det som är relativt kan inte låsas fast och det går heller inte att nå säker kunskap om det. Människan eller snarare det mänskliga intellektet, verkar ha svårt med osäkerhet och ambivalens, öppenhet och relativsim, allt som hotar tryggheten upplevs hotfullt och undviks instinktivt. Fullt förståeligt, men olyckligt om det är vetenskap man sysslar med. Undersöker man världen och verkligheten vetenskapligt går det inte att hålla sig med några förutfattade meningar om svaren. Då är det inte vetenskap man sysslar med. Postmodernismen utmanade vetenskapen genom att visa att världen och vetandet kanske inte var så konsistens som man trodde. Genom att söka efter och granska tillvarons kontingenser, det vill säga allt som är möjligt, men inte NÖDVÄNDIGT, grep man sig an det vetenskapliga arbetet med lite andra utgångspunkter än den etablerade och traditionstyngda vetenskapen. Postmodernismen ställde andra typer av frågor, och som man frågar får man svar. Relativismen som postmodernismen talar om är inget man hittat på, relationen mellan makt och kunskap är inte fantasi, utan resultatet av vetenskaplig verksamhet. Allt är inte relativt, det kan ingen verklig forskare hävda och har ingen verklig forskare heller hävdat. Om någon uttryckt sig så har man gjort det slarvigt eller också är man en dålig forskare. Det betyder inte att det skulle vara ovetenskapligt att undersöka tillvarons kontingenser. Att granska makten är utmana även etablerade sanningar gör man dock inte ostraffat. Det finns massor av ömma tår att trampa på, vetenskapliga revir att försvara och framgångsrika karriärer och privilegier som mäktiga innehavare inte vill få ifrågasatta. Självklart mobiliseras det och rådande ordning försvaras mot upprorsmakarna som har fräckheten att granska makten.

Att förknippa förekomsten av populism, alternativa sanningar och faktaresistens på postmodernismen ser jag som ännu ett försök från makten och den etablerade, kungliga vetenskapen att försvara sina privilegier. Jag kom in i akademin mitt under det som idag omtalas i termer av vetenskapskriget under 1990-talet, utan att ha en aning om det. Jag var doktorand under en väldigt spännande och omvälvande tid; ett slags akademins hippiera när det var högt i tak och debatterna var levande. Visst fanns det doktorander som sa märkliga saker på seminarierna, och en del av uttalandena handhade bara om att provocera professorn och etnologins kanon. Jag är oerhört tacksam för att jag fick vara med och fick känna på hur det kan vara i en miljö där KUNSKAPEN står i centrum och där det akademiska samtalet och viljan att veta var den viktigaste drivkraften. Utan att veta om det skolades jag in i postmodernismen. Det betyder dock inte att jag är den eller någon annan vetenskaplig skolbildning trogen. Jag är i akademin för kunskapens och lärandets skull, i inte för att skaffa mig makt, pengar eller privilegier. Jag försvarar ingenting, jag söker kunskap. Verktygen från den postmoderna verktygslådan är oundgängliga och kritiken mot postmodernismen som nu blossar upp igen är ovärdig en vetenskaplig akademi och leder inte till att ett kunskapssamhälle utvecklas. Jag håller med Elvander om följande.

Men kunskapen om vad postmodernismen egentligen är tycks inte vara särskilt djup, vilket gör att diskussionerna snarare bidrar till den förvirring som många skribenter i sanningens namn säger sig vilja bekämpa.

Här avslöjar sig kritikerna. Vetenskaplig kritik som inte bygger på evidens och grundlig analys av det man kritiserar är inte VETENSKAPLIG utan politisk eller populistisk beroende på hur välgrundad och argumentationen är och om den håller ihop eller inte. Den som utan att anföra några belägg för sin sak anklagar postmodernismen (som på inget sätt är en sammanhållen skolbildning eller ett konsistens begrepp) för problemen som idag poppar upp i samhället i form av relativism och talet om alternativa sanningar skjuter på budbäraren. Postmodernismen upptäckte förekomsten av relativsim och undersökte tillvarons kontingenser, men hävdade aldrig att "anything goes", att din sanning är lika god som min. Paradoxalt nog är det precis detta som kritikerna av postmodernismen ofta gör sig skyldiga till när man säger att postmodernismen är ett hot mot kunskapen och att den vetenskap de själva företräder har hittat den enda, rätta vägen. Ska något kritiseras i namn av vetenskap finns det regler att följa och krav att leva upp till, att svepande avfärda något med hänvisning till sin egen auktoritet har inget med vetenskap att göra och bekräftar snarare relevansen i det man kritiserar. Kritikerna skjuter sig själva i foten när de utan kunskap om det man känner misstro mot och vill bekämpa skriver debattartiklar och driver populistisk opinion som inte bygger på något annat än anekdotisk "bevisföring".

Jag förstod motståndet som mobiliserades av den äldre generationen av etablerade forskare, professorerna som vi unga doktorander positionerade oss mot. Då var det bristen på öppenhet och uttrycken för tvärsäkerhet från de nyfrälsta postmodernistiskt influerade doktorandkollegorna som fick mig att skämmas. Jag har svårt att byta ståndpunkt radikalt och känner obehag inför alla tvärsäkra uttalanden, oavsett vem det är som uttalar dem eller vad de handlar om. Verkligheten, och särskilt människornas värld, kulturen, är allt för komplex för att det ska gå att uttrycka sig tvärsäkert om den. Det var en process och tog många år för mig att landa i en ståndpunkt jag kände mig bekväm i, och den utmanar jag ständigt. Det är vad postmodernism handlar om för mig, om att aldrig slå sig till ro med något, om att hela tiden befinna sin i rörelse och opposition. Nomadologi handlar om att studera förändring samtidigt som man befinner sig i rörelse.

Postmodernism (som här är en generalisering) handlar inte om att ifrågasätta för ifrågasättandets skull. Det handlar om att undersöka både världen och kunskapen om den kritiskt. Forskning om forskning handlar det om, och inte för att försvaga vetenskapen, utan om att försöka bidra till att göra den bättre, mer användbar. Sanning är lätt i teorin men enormt svårt i praktiken. Egentligen är det om detta som postmodernism handlar, om att lära sig förstå och hantera begreppet sanning på ett sätt som fungerar och leder till bättre kunskap. Det är så långt från relativism, postsanning och alternativa fakta man kan komma.