Förändringens mekanismer

Söndag. Hotellfrukost igen. Efter tre dagar på spa infinner sig ron. Åter till jobb. Fast nu vänder det. Arbetspuckeln passerad. Det var inte planerat att vi skulle åka hit just den här helgen, men det passade synnerligen fint. Om någon månad drar vi till Köpenhamn och möter våren, eller kanske sommaren. Lättare att koppla av och börja om när man åker iväg. Att inte skriva nytt på några dagar är också inspirerande. Här kommer ett sista smakprov från boken. Nästa gång den dyker upp är det i sin helhet. Imorgon är jag tillbaka med nya tankar.

Denna bok handlar om att visa hur man med hjälp av tankeverktyg kan fördjupa förståelsen för kultur. Arbetet som krävs för att uppnå förståelse kan liknas vid ett slags dans, för att peka på ett alternativt exempel på samma sak som tidigare omtalats i termer av samtal. Texten, som växer fram under arbetet med att försöka hitta olika sätt att förstå och hantera komplexiteten som studeras, skapas liksom dansares rörelser i utrymmet som öppnas mellan paret. Jag intresserar mig för det som händer mellan olika tänkares tankar och mina, men även mellan min text och den som läser. Jag tänker när jag skriver, och skriver när jag tänker. Och när jag läser texten och får distans till tankarna kan jag acceptera, förkasta, utveckla eller modifiera. Det är så jag vill bli läst också. Skrivande är liksom kultur dynamiskt och följer sin egen inneboende, men gäckande, logik. Och syftet med att skriva och arbeta på detta sätt är att locka fram flyktlinjer som kanske kan komma till användning, någonstans, någon gång, till någonting. Det händer något i mötet mellan, och detta något vill jag försöka fånga, för det är först när man har det i sin hand som man kan avgöra om flyktlinjen är användbar eller inte.

Den numeriska kompositionen eller det numrerande numret implicerar alltså flera operationer: aritmetisering av de givna mängderna (släktled); återförening av de utvunna underavdelningarna (bildande av tiotal, hundratal, etc); bildande genom substitution av en annan mängd som korresponderar mot den återförenade mängden (specialkåren).

Citatet handlar om matematik och organisering av stridande trupper, om krigsmaskinen in action. Om det som händer när kultur sätts i verket, när liv levs. Mellan raderna i texten finns djupa insikter om förändringens mekanismer och konsekvenser på gruppnivå. Samhället är inte summan av delarna, det är mer än så. Samhället är emergent, det existerar på skalnivån ovanför människornas interaktion. Kultur lever sitt eget liv, och förändras både i relation till strukturella, överindividuella principer och genom vardaglig interaktion mellan människor. Därför kan man aldrig förstå eller förklara kultur genom att bryta ner problemet i delproblem som löses var för sig och fogas samman till en helhetsförklaring. Vill man förstå kultur måste problemet göras större, för bara med perspektiv och överblick kan tillvarons underliggande mönster framträda.

Det spelar roll hur man organiserar. Organiserandet påverkas av organisationen. Komplexitet uppstår genom att systemet återrapporterar till sig själv, och även små variationer kan ge upphov till genomgripande konsekvenser över tid. Kaosteori handlar om och försöker förstå principerna för detta, trots att processerna är allt för komplexa för att kunna räknas på. Kultur går inte att räkna på. Letar man efter svar i detaljerna missar man det man söker, för kulturen finns inte där, den finns mellan och går att se och förstå först när den studeras på håll. Kultur är helheten, både delarna och dynamiken och samverkan mellan. Detta är inget problem, det är utgångspunkten. När kartan inte stämmer med verkligheten är det alltid verkligheten som gäller, om man verkligen vill förstå vill säga.

Om man uteslutande väljer att studera kultur i laboratorier eller om man bara intresserar sig för statistiskt säkerställda samband, kan man förledas tro att kultur är en ekvation som går jämt upp. På pappret råder balans, och där går att göra förutsägelser. Men levt liv fungerar inte på det sättet. Oftast blir det som det brukar bli, som man är van vid, men det avgörande är aldrig normaltillståndet. Ifråga om kultur är det onormala regeln, inte undantaget. Även om det är ovanligt är det oväntat oväntade vad man måste räkna med, dock inte på. Det oväntat oväntade går bara att förbereda sig mentalt på, det går aldrig att ha färdiga handlingsplaner för allt som kan hända. Där och då, när det oväntat oväntade hänt, kommer nomadens kompetens till användning. Vill man förstå kultur måste man vara beredd på att mönster kan och kommer att brytas. När som helst, eller också inte. Ingen kan veta om, när eller var förändringens riktning byts. Plötsligt dyker något upp. Sedan är allt förändrat. Atombombens verkningar, till exempel, går långt utöver dess omedelbara effekter av död och förstörelse. Kalla kriget hade inte varit kallt om inte bomben funnits. Och rätt som det var upplöstes Sovjetunionen och allt förändrades igen. Det gick inte att räkna på något av detta. Kalkyler och Royal science var inte till någon hjälp för att förstå. Minor science, däremot, vetenskaper som följer med, iakttar och analyserar skeenden i realtid, har verktyg att förstå, i alla fall dynamiken och förutsättningarna för förändring.

Raden av betydelsefulla och berömda upptäckter och vetenskapliga genombrott är till stor del en uppräkning av misslyckanden, om de betraktas från projektens syften och ursprungliga plan. Viagra, till exempel, är resultatet av ett misslyckat försök att skapa en hjärtmedicin. Erektionerna som rapporterades från testerna var biverkningar, ända tills någon tänkte om och insåg potentialen i upptäckten. Och så ser det ut över hela linjen, för alla, överallt. Den mest värdefulla egenskapen är att kunna tänka om, tänka nytt och att inte låsa fast. Nomadologi är en rörlig vetenskap, skapad för att studera (kulturell) förändring.

Både och, inte antingen eller. Hur är det möjligt? Tänk på Wittgensteins berömda ankhare som han använder för att illustrera hur något kan vara två saker samtidigt, och hur mening bestäms av vilket perspektiv man betraktar saken från. Det är lätt att se att det är både en hare och en anka samtidigt, men det är svårt att lära sig omsätta insikten i förståelse av kultur. Vill man förstå förutsättningarna för förändring måste man acceptera att tillvaron är fylld av ankharar. Vill man förstå kultur måste inse att kung Kristian II av Oldeburg i Sverige uppfattades som en tyrann samtidigt som han i Danmark kallas den gode, och att svaret på frågan om vad han egentligen var beror på vem man frågar, eller vilket perspektiv han och hans gärningar studeras utifrån. Ankharar finns överallt och är en av orsakerna till kulturens komplexitet. Ankharar finns det också gott om i texterna av Deleuze och Guattari. Insikten om att detta är vad man möter och måste lära sig hantera om man vill ta sig genom deras texter är pedagogiskt tacksam. För vet man vad man ska leta efter är det lättare att finna det man söker. Instinktivt och initialt är det svårt för den som är ovan att hantera ankharar. Är man van vid att verkligheten är en och odelbar, om man har bestämt sig på förhand för att så är fallet blir ankharen obegriplig. Det är den dock inte, och detta vet alla som studerat kultur, som är beroende av perspektiv för att bli begriplig. Kultur får sin mening i mellanrummen som ser olika ut beroende på vilka aktörer som befinner sig på ömse sidor och vem som betraktar utrymmet. Det är meningslöst att tvista om vem som egentligen har rätt, för svaret är att båda kan ha rätt.