Liberalismens kris och skillnaden mellan sanning och fakta

Pengar är inte ett neutralt inslag i kulturen. Pengar påverkar alla sammanhang där pengar finns och är en faktor. Pengar finns nämligen bara i fantasin; pengar är en social överenskommelse. Papperslapparna, mynten eller dess digitala representationer som bollas mellan aktörer på nätet, är inte PENGAR. Pengar är möjligheterna som representationerna symboliserar. Alla ekonomiska system är beroende av tillit, för finns det ingen som står bakom pengarna och garanterar att överenskommelsen gäller förvandlas papperslapparna till just papperslapparna och siffrorna till nummer utan mening. Sanningen om pengar är därför relativ. 1000 kronor är inte ett absolut mått på någonting. Den enda som betyder något är vad jag kan göra med pengarna, och för att kunna göra något är jag beroende av mina medmänniskors solidaritet, ett samhälle som fungerar (det vill säga et samhälle utan allt för stora klyftor), som man kan lita på, och en kultur som främjar samverkan.

Dagens samhälle är genomkommersialiserat och ekonomin styr allt fler sektorer. Ekonomi används som styrmedel, som statusmarkör, kvalitetsindikator och som ett slags mätinstrument för välstånd. Så har det inte alltid varit. Pengar har varit en viktig del av alla samhällen genom alla tider. Missförstå mig inte, jag är inte mot pengar. Pengar är ett fantastiskt verktyg som representerar enorm makt och som bokstavligen har potential att förflytta berg. Men just därför är det viktigt, dels att föreställningen om vad pengar är rimmar med verkligheten, dels att kraften som pengar (det vill säga viljan att äga, viljan till makt) representerar tyglas. Pengar är som knark och riskerar hela tiden att bli sitt eget syfte. Jag ser pengar som ett medel, inte som ett mål. Pengar påverkar som sagt allt och alla, och pengar kan förvrida synen på människor. Det finns en anledning till att man talar om guldfeber, oljefrossa, spelberoende. TV-serien Narcos handlar om jakten på Pablo Escobar, men den handlar lika mycket om pengarnas destruktiva kraft. Escobar var lika beroende av pengar som knarkarna i USA var av drogen, och begäret höll så när på att föröda ett helt land.

Pengar är inte att leka med. USA har fått en företagsledare till president och nu kan alla i realtid uppleva skillnaden mellan demokratiska ledningsmodeller och ekonomiska. America First är Trumps slagord. För att göra America Great igen krävs att man tummar på sanningen. Företagstänkandet i politiken leder till att kartan -- det vill säga visionerna, målen och löftena man utfäster för att locka till sig väljare och anhängare -- ges företräde framför verkligheten. Långt innan vi började tala om faktaresistens och post-sanning talade använde sig politiker i Sverige av debattekniken: "Jag delar inte din bild". Det uttalandet är intressant för det representerar ett slags glidning i synen på sanningen. Kunskap och makt är två sidor av samma sak, hävdade Michel Foucault. Och när politiker ogenerat ger makten företräde framför verkligheten är sanningen det första offret. Faktaresistens är en konsekvens av ekonomiseringen, för pengar handlar som sagt om makt. Därför blir försvaret av marknaden och en absolut sanning också två sidor av samma sak. Och därför blir alla som riktar kritik mot kapitalismens konsekvenser och alla som granskar sanningsbegreppet kritiskt till fiender mot den enda vägens försvarare.

Det blev en lång inledning till det jag egentligen ville skriva om, men det kändes viktigt att tydligt visa hur jag tänker och varför jag kommer fram till det jag kommer fram till. Jag vill placera KUNSKAPEN i centrum. Kunskap är sant demokratiskt på det sättet att ingen äger den. Kunskapen är delad, den är allas gemensamma resurs. Kunskap är ett verktyg, och verktyg ska användas, inte bråkas om. Sanning däremot är något man kan strida för. Den som kan få andra att tro att man är i sanningen kommer att få makt och inflytande. Därför agerar Trump som han gör. Och därför är kapitalismens försvarare så fixerade vid fakta, liksom för övrigt rasisterna är. Fakta är det som kan bevisas. Förövaren var muslim, punkt. I rest my case. Den som är fixerad vid fakta är stängd för samtal och bryr sig inte om den större bilden, bortser från sammanhangen som all fakta är del av och måste förstår i relation till. Kunskap är något annat än fakta och skillnaden är avgörande. Kunskap är ett slags kvalitet och därför långt mer komplext än fakta. Det går inte att debattera kunskapsfrågor, bara fakta. Liberalismens kris valde jag som rubrik på bloggposten, för det är detta jag vill uppmärksamma. Det som beskrivits ovan är krisens orsak. För att se problemen krävs lite distans, vilket jag hoppas jag uppnått. Betrakta nu följande i ljuset av det jag skrivit.

Allt började med att Roland Paulsen skrev en kritisk krönika om den nyliberala Podcasten: The usual suspects. Paulsen skriver bland annat:

I det senaste avsnittet där ”Sverige och hoten på hemmaplan” avhandlas (27 februari), åker jag själv på en avhyvling tillsammans med andra ”hot” som Kent Ekeroth och Göran Greider. Enligt Norberg är jag en ”otrevlig människa”. Detta eftersom jag tydligen vill bestämma över hur mycket folk ska arbeta. Med Sven-Eric Liedman är det värre. Han är ”en akademiker som verkligen är en skurk”, enligt Norberg. Tack vare sin lärobok i idéhistoria har han ”förstört hjärnor på studenter”, och hur ”en person kan gå och lägga sig med någon slags självrespekt efter att ha skrivit en sån sak” är för Norberg obegripligt.

Värst är det förstås med kvinnorna. Till exempel får vi lära oss att Ebba Lindsö, tidigare vd på Svenskt Näringsliv, är en ”kärringjävel” som ”inte kan tänka”. Debattören Kajsa Ekis Ekman representerar å sin sida en ”bimbomarxism”, enligt Norberg. ”Hennes världsbild är lika falsk som hennes bröst!” utbryter Segerfeldt för att snabbt blir rättad av Norberg: ”hennes världsbild är lika förbättrad som hennes bröst”, föreslår han, ”för att inte lägga någon värdering i det” (infoga grabbflabb).

Det är helt enkelt avskyvärt. Att nyliberalerna trots sina stundvis utmärkta analyser av den trumpska jargongen så lätt själva glider in i den (och dessutom avstår från att klippa i ljudspåren) skickar en signal om hur djupt vreden går.

Marknadens och frihetens försvarare har problem, men eftersom de bestämt sig för att kapitalismen är svaret på alla frågor och pengarna är sanningen som aldrig får ifrågasättas lever de i en värld befolkad av fiender. Alla som inte skådat ljuset och anslutit sig till den enda rätta läran hatar man. Det som började som en (berättigad) kritik mot kommunismen så som den utvecklades i Sovjet och andra kommunistiska diktaturer har idag utvecklats till en självförbrännande rörelse som drivs av ett hat mot allt och alla som vågar kritisera kapitalismen.

Sven-Erik Liedman, som är en av Sveriges klokaste och mest belästa tänkare, svarar på kritiken genom att visa hur han tänker och genom att påpeka att han inte alls är en rabiat motståndare till allt som inte är socialism. Liedman försvarar sig genom att samtala och tar sin utgångspunkt i kunskapen.

När Norberg påstår att jag skulle varna för alla alternativ till socialismen far han med osanning. Han kan till exempel läsa sidorna om John Rawls, socialliberalen, i ”Från Platon till kriget mot terrorismen” (s. 288ff). Men kanske är Rawls också ett slags socialist för Norberg.

Norberg svarar med fakta, det vill säga ett enda påstående som han valt ut för att det "bevisar" tesen han driver i debatten. Norberg, liksom så många liberaler idag, vill inte samtala. Han och andra vet ju hur det är och försvarar sanningen mot allt och alla som hotar den enda vägen. Förblindad av drömmen om att bli rik och få makt svarar han:

Låt mig då påminna om det sammanhang han använde exemplet i (när jag tittar i två olika upplagor hittar jag det i båda):

”I januari månad 1985 inrättades i Storbritannien en ny lag om skolaga. Lagen innebär att det är föräldrarna som skall avgöra om deras barn skall få stryk av lärarna i skolan eller ej. Detta är ett gott exempel på en typisk nyliberal lag.”

Detta bara kungjort, utan belägg för att någon nyliberal tycker så. Som inledning till hela avsnittet om nyliberalism. I en lärobok. Jag klandrar inte Liedman för att han vill glömma det. 

Norberg fokuserar som sagt på fakta. Det står så i boken, ingen tvekan om det. Ordalydelsen är exakt den som Norberg återger i sitt svar. Men han väljer medvetet att bortse från att citatet ingår i ett sammanhang. Boken som refereras till är en resonerande helhet, ett samtal om ideologier och politikens historia, från Platon fram till idag. Norbergs resonemang slår dessutom tillbaka på honom själv. Han kallar Liedman skurk och skriver som svar till Bo Rothstein: "Sug min kuk". Det är också fakta, och med utgångspunkt i Norbergs egen logik undrar jag vad han anser att uttalandena säger om honom själv? Det citerade citatet har dessutom en fortsättning, som jag förstår att Norberg väljer att inte citera. Liedman skriver, på sidan 280, i boken Från Platon till kommunismens fall, följande:

Detta är ett gott exempel på en typisk nyliberal lag. Nyliberalismen hävdar att varje vuxen individ själv kan och bör avgöra vad som gynnar henne själv eller, i detta fall, hennes omyndiga avkomma. Lagstiftningen bör alltså i ett fall som detta inte vara generell utan överlämna avgörandet åt individen.

Nyliberalismen är på flera sätt en ovanligt enkel, lättbegriplig ideologi. En av dess absoluta utgångspunkter är tesen om den s.k. ekonomiska människan (homo eoconomicus). Det är en tes med ett långt förflutet -- den är således central redan i den tidigaste liberalismen. Inte sällan förvanskas och förgrovas dess innebörd. Man tror att den innebär att det endast skulle vara krasst ekonomiska intressen som skulle driva människan. Detta är varken gamla eller nya liberalers uppfattning. Vad de hävdar är, kort uttryckt, att varje vuxen, normalt utvecklad människa, som varken tvingas av yttre lagliga eller andra hinder eller av fördomar, är fullständigt kompetent att i alla angelägenheter själv bestämma vad som är bäst för henne. Människan är alltså i grunden rationell, och hennes förmåga att överblicka sammanhangen i sitt eget liv är egentligen obegränsad.

Liedman tar lagen som ett exempel på en typiskt nyliberal tankegång. Han hävdar inte att alla liberaler tycker så. Varför skulle han det? Boken handlar om ideologier? Vad i fortsättningen av texten i boken är det Norberg INTE håller med om? Vad är det i Liedmans beskrivning av den ideologi Norberg och andra försvarar som inte stämmer? Det lämnas vi i ovisshet om. Norberg visar på fakta och anser sig därför ha bevisat att Liedman far med osanning. Varför han skulle vara en skurk förstår jag dock inte, men jag antar med ledning av andra texter av Norberg att Liedman, Paulsen och alla andra som har mage att kritisera "sanningen" att kapitalismen är ofelbar och representerar det högsta goda, betraktas som skurkar just för att de inte anslutit sig till den (enda) rätta läran. Var det inte så Stalin tänkte och agerade?

I veckan skrev även Anders Johansson i Aftonbladet en intressant artikel som också handlade om liberalismen och dess havererade syn på kunskap: Ur spår, liberaler, var titeln på artikeln. Här handlar det om liberala skribenters syn på postmodernismen. Försvaret för liberalismen bygger på det det finns en sanning och alla som kritiserar den enda vägen och som vågar ifrågasätta Sanningen utgör ett hot mot kartan som liberalerna förtvivlat håller fast vid, trots att de naturligtvis vet att verkligheten aldrig anpassar sig efter människors önskan om hur det borde vara. Min förklaring till det bygger på vetskapen om var pengar gör med förnuftet. Den som drabbats av guldfeber tror att gruvan man köpt innehåller guld även om förnuftet säger något annat. Jag ser tydliga tendenser till detta sätt att tänka och agera bland dagens liberaler. Anders Andersson skriver.

För ett par veckor sedan publicerade Dagens Nyheter en kolumn där Lena Andersson beskyllde ”postmodernismen” för skidsportens urartning. (DN 17 februari) Eller också var skidåkningens utveckling ett exempel på den eviga postmodernismens landvinningar – orsakssambandet blev aldrig riktigt klart för mig.

Om den kolumnen slog något slags rekord i underlig anklagelse så är utfallen mot postmodern filosofi ett stående tema i Anderssons kolumner. Senast gjorde hon ”den postkoloniala vänstern” medskyldig till dagens ryska nationalism (DN 4 mars).

Och faktum är att den sortens associationer verkar ligga i tiden. I helgen drog Godmorgon världens krönikör Johan Norberg en linje från Jacques Derridas tänkande till dagens nyfascism. Orsaken? ”Postmodernismens filosofer förnekade att våra antaganden har någon relation till verkligheten. Det finns bara olika berättelser som slåss om dominans.” (SR, Godmorgon världen, 5 mars)

Här har vi alltså förklaringen till Donald Trumps narcissistiska hitte-på-politik, rysk fejk-nyhetsspridning och alla högerextrema nättroll: allihop har förläst sig på Jacques Derrida och postkolonial teori. Vår historiska belägenhet (inklusive skidsportens urartning) är egentligen orkestrerad från École normale supérieure i efterkrigs-tidens Paris!

Nej, även om det är svårt att ta Anderssons och Norbergs filosoferande på allvar bör man kanske göra det för ett ögonblick. Inte för att de har något tänkvärt att säga om Derrida eller någon annan ”postmodernistisk” filosof, utan för att deras utfall säger något intressant om liberalismens handfallenhet inför den aktuella historiska situationen, närmare bestämt det som har kallats ”postsanning”.

Med hjälp av ett strategiskt urval av fakta leder Lena Anderson och Johan Norberg sina teser i bevis, om de nu inte går vilse bland sina egna känslor. Rationalitet är en mänsklig förmåga, men det finns gott om psykologisk och sociologisk forskning som visar att känslorna har förfärande lätt att ta överhanden. Påminner till exempel om Milgrams forskning. Nyliberalernas kritik mot postmodernismen bygger på ett beklagligt missförstånd av vad det handlar om egentligen. Sanningens försvarare stirrar sig likt Norberg ovan blind på en strimma av verkligheten. Man väljer att debattera med fakta istället för samtala om kunskap. Granskar man vad de postmoderna tänkarna som kritiseras egentligen sa och vilka övertygelser de försvarade,

kommer man att upptäcka att dessa tänkare givetvis inte alls är emot vare sig upplysning, förnuft eller frihet; däremot står de för en kritisk medvetenhet om att dessa kategorier inte är så entydiga som de framstår för det liberala medvetandet.

I det perspektivet blir dagens provocerande faktaresistens både mer begriplig och mindre viktig. Varför skulle amerikanska väljare – alla de som tillhört den medelklass som nu förvandlas till prekariat – instämma i Anderssons och Norbergs snusförnuft? Eller ta Anderssons påstående att de mänskliga rättigheterna ”finns där som en garanti den dag någon behöver dem” – vad skulle Medelhavets alla drunknade ha svarat på det? 

Den världsbild som ligger till grund för den liberala föreställningen om att fakta och sanning är samma sak, och frihet och förnuft likaså, blir bara alltmer verklighetsfrämmande. Om liberalismen inte förmår se det, om krönikörer som Norberg och Andersson inte ser det ideologiska i sina egna begrepp, kommer den inte att ha någon chans att intressera någon utanför den egna skyddade intressesfären. Och det är tyvärr ett problem för fler än liberalerna själva.

Det är naturligtvis djupt bekymmersamt att USA:s president väljer de fakta som passar hans självbild bäst, men ju mer vi fastnar i det problemet, desto mindre belysta blir både de faktorer som gör hans lögner verksamma (mediala förändringar, växande klassklyftor, sänkta utbildningsnivåer, journalisters oförmåga att ställa kritiska frågor, etc) och de politiska intressen som faktaförvrängandet tjänar. Är inte redan slagordet ”America first” långt mer problematiskt än all faktaförvanskning?

 Skolans viktigaste uppgift är att lära elever förstå skillnaden mellan fakta och kunskap. Sanning är ett ord, och liksom pengar en föreställning, en social konstruktion. Verkligheten är dock inte alternativ eller relativ, den är som den är och det är den vi lever i och har att hantera. Utan kritisk analys och samtal med målet att lära sig mer om och förstå verkligheten bättre kommer vi aldrig att kunna skapa ett hållbart samhälle. Låt därför liberalismens kris, som utspelar sig mitt framför ögonen på oss alla bli en lärdom om vilka risker som en allt för långt driven marknadisering hotar att leda till. Vi måste lära oss förstå skillnaden mellan fakta och kunskap, och jag tror att en skola vars mål är bildning är bättre skickad att klara det uppdraget än en vinstfokuserad skola. Jag vet inte och är inte intresserad av att debattera frågan, men jag tror och vill gärna samtala.