Kultur, krig och aritmetik

Vaknar på spa, utvilad. Hotellfrukost. Ute regnar det. En hel dag att fylla med kravlöst innehåll. Bara vara. Efter en lång och intensiv arbetsperiod behöver jag detta. Efter veckor av förkylningskänningar och sömnlöshet är känslan av att vara helt frisk enormt befriande. Tar in tacksamheten över det, över livet i sig självt. Det behövs inget mer, egentligen. Har en massa saker att fira, men detta att få vara frisk är värt mer än allt annat tillsammans. En tung period av arbete är passerad. Våren är här på allvar. Och boken jag arbetat med i några år är nu äntligen klar på riktigt. Kanske skriver mer senare idag, men just nu vill jag ta en bastu, simma lite och bara vara. Bjuder därför på ännu ett utdrag från manuset.

Fred, är det verkligen det vi vill ha: Till varje tänkbart pris? Den revolutionsromantiska frågan ställdes av Hoola Bandoola Band på 1970-talet. Och man kan verkligen fråga sig om det överallt, alltid är värt priset för att upprätthålla fred till varje tänkbart pris och utan hänsyntaget till rådande förutsättningar. Krig kan vara en bättre lösning, på vissa problem, i vissa kontexter. Är fred verkligen alltid viktigare än till exempel frihet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet? Att svara kategoriskt, antingen ja eller nej på frågan är omöjligt. Det beror på. Och samma sak gäller många frågor som rör kultur. Krig är en konsekvens av levt liv. Inte en oundviklig konsekvens, men ett möjligt utfall av ett kulturellt sammanhang där balansen rubbats och spänningarna närmar sig bristningsgränsen. Både krig och fred är tillstånd som man dels kan förhålla sig till på olika sätt, dels måste lära sig förstå och hantera. Inget är givet. Alla tillstånd är resultatet av kollektivt engagemang, eller brist på engagemang. Krig driver utveckling och tvingar fram innovationer, men är det värt priset som mänskligheten får betala? Här ser jag nyttan med kulturvetenskapen och humaniora, för utan kritiskt, analytiskt arbete med fokus på förutsättningar för och konsekvenser av förändring blir det omöjligt att ta kloka, välinformerade beslut. Forskningen kan aldrig avgöra vad som är bäst, det är beslut som måste tas tillsammans, demokratiskt eftersom alla får leva med konsekvenserna sedan.

Krig utgör normen. Varför talar man annars om civilingenjörer och civilekonomer? Kriget har kommit att bli normaltillstånd, även långt efter att man slutat kriga om territorier för territoriernas skull. Kriget är ett slags logik, och fred är en annan logik. Samhällen uppstår och förändras i dynamiken mellan och präglas av mer eller mindre av än det ena, än det andra. Kriget som dominerande tankemodell påverkar allt och alla och skapar förutsättningar för kulturens och samhällets organisering. Att Deleuze och Guattari ägnar en stor del av sitt centrala verk åt krig är med andra ord ingen slump. Vill man förstå samhället och principerna som driver förändring, samt förutsättningar och hinder för hållbarhet är krig en oundgänglig källa till kunskap.

Krigets historia innehåller kunskap om långt mer än vem som vann och vem som förlorade. Där finns även kunskap om hur man tänkt och vilka sätt att agera som utgjort norm. Något hände i mötet mellan bofasta och jägare/samlare, något som bland annat påverkade sättet att bedriva krig. Därför är just den brytpunkten i historien intressant att studera. Siffror har en hel del med saken att göra, om man ska tro Deleuze och Guattari (och det ska man, menar jag).

Det numrerande Numret, det vill säga den autonoma aritmetiska organisationen, implicerar varken en högre grad av abstraktion eller stora kvantiteter. Det relaterar bara till de möjlighetsbetingelser som skapats av nomadismen och till de betingelser för verkställande som utgörs av krigsmaskinen.

Aritmetik är räknande i vardagen. Mer avancerad matematik än så krävs inte för att hantera grupper av individer, i strid och i vardagen. Nomadernas sätt att organisera krigföring utgår från mindre, relativt autonoma enheter bestående av individer med egenskaper som kompletterar varandra. Beroende på hur individerna organiserar sig och relaterar till omgivningen samt hur man förhåller sig till problemen gruppen ställs inför, det vill säga vad som är den dominerande tankemodellen (fred eller krig), kommer konsekvenserna att skilja sig åt. Det går inte att veta något säkert om utfallet på förhand, men med fördjupad förståelse för förändringsprocessers (avsaknad av) logik kan ett mer hållbart samhälle byggas. Poängen här är att peka på olika sätt att räkna och för nomader som rör sig i terrängen behövs ingen speciellt avancerad matematik för att få samhället att fungera. För att klara av att hantera livets olika utmaningar behövs oftast erfarenheter och praktiska kunskaper, mer än teoretiskt abstrakta modeller. Det är ar lätt att glömma det och därför bortser man ofta, både från att teori är ett slags praktik och att praktik utan teori är omöjligt. Kunskap uppstår i dynamiken mellan teori och praktik. Vetande handlar om samspel och är en relation.

Det är i Statens arméer som problemet med att behandla stora kvantiteter uppstår i relation till andra materier, under det att krigsmaskinen opererar med små kvantiteter som den behandlar med numrerande nummer. Dessa nummer uppträder så snart man distribuerar något i rummet i stället för att dela upp rummet och distribuera rummet självt. Numret blir ett subjekt.

När staten skall försvaras krävs fler soldater och en annan organisering av trupperna. Andra redskap och en annan matematik. Även detta ger upphov till konsekvenser. Inga verktyg är neutrala, allt som ingår i helheten påverkar allt annat. Staten ger siffrorna andra innebörder, använder matematiken på andra sätt och laddar numren med mer agens än nomaderna (som mer litar på kraften i mellanmänskliga relationer), vilket ger upphov till andra konsekvenser.

Numrets oberoende i förhållande till rummet är inte resultat av en abstraktion, utan av det släta rummets natur, vilket ockuperas utan att själv räknas. Numret är inte längre ett sätt att räkna eller att mäta, utan ett sätt att röra sig: det är numret själv som rör sig genom det släta rummet.

Matematiken som skapas av statsapparaten bryter sig loss från territoriet och börjar leva sitt eget liv. Det är en effekt av statens behov, en konsekvens av att människor organiserar sina liv på andra sätt och i andra dimensioner. Liksom kultur som är ett fenomen som uppstår på en annan skalnivå än enskilda individer uppstår en ny matematik när stater krigar med varandra, som skiljer sig från matematiken som används av nomader, vilket i sin tur ömsesidigt påverkar både helheten och delarna.

Otvivelaktigt har det släta rummet sin geometri: men som vi sett är det en mindre, operativ geometri, en dragets geometri. Ju mer oberoende rummet är av en metrik, desto mer oberoende är numret av rummet. Geometri såsom kunglig vetenskap har föga användning av krigsmaskinen (dess enda användning är i Statsarméer och för sedentär fortifikation, men den driver generalerna in i allvarliga nederlag).

Konsekvenser, som sagt. Det går inte att välja och vraka mellan konsekvenser man önskar och sådana man inte vill ha. Världen kommer i paket och är en medicin som måste sväljas i sin helhet. På gott och ont, allt eller inget. Det glöms konsekvent bort i både politiken och när vardagen organiseras. Allt för oftast ser man bara till de positiva konsekvenserna och bortser från de negativa eller försöker eliminera oönskade inslag från sammanhanget. Tankens makt och viljans kraft är stor. Vaksamhet och kritiskt tänkande, i kombination med insikter om att det är kontexten som bestämmer innebörder och reglerar horisonten av möjligheter och begränsningar, är samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande, mellanmänskliga egenskaper.

Numret blir en princip närhelst det ockuperar ett slätt rum och träder in i det som ett subjekt i stället för att mäta ett räfflat rum.

När en uppsättning verktyg överförs till en annan miljö än den de skapats i och för händer något, med både verktygen och miljön. Skiftet av perspektiv gör att saker och ting kan betraktas utifrån nya perspektiv, och det är just det som är poängen. Kunskap uppstår mellan och är liksom kultur resultatet av samproduktion. Inget är isolerat från något annat. Ingen människa eller annan aktör är en ö och inget territorium är någonsin autonomt. Siffrorna är de samma, men olika sätt att räkna ger upphov till olika möjligheter, hinder och konsekvenser.

Numret är den rörliga ockuperande kroppen, det rörliga i det släta rummet, i motsats till det orörligas geometri i det räfflade rummet. Den nomadiska numeriska enheten är den ambulerande elden och inte tältet, vilket fortfarande är alltför orörligt: ”Elden vinner över jurtan”. Det numrerande numret är inte längre underkastat metriska bestämningar eller geometriska dimensioner, utan har bara en dynamisk relation till geografiska riktningar: det är ett riktningsnummer, inte eller dimensionalt eller metriskt nummer. Den nomadiska organisationen är oupplösligen aritmetisk och riktningsbaserad; det finns kvantiteter överallt, tiotal, hundratal, riktningar överallt, vänster, höger: den numeriske hövdingen är också hövding över höger och vänster.

Nomaden lever i och av rörelse. Staten är stationär men inte statisk. Dynamiken är konstant, men den har olika intensitet i olika sammanhang. Två sätt att leva som skapar olika behov och skilda problem. Två olika sätt att förstå och ordna världen. Anpassa tankar och liv efter terrängen, eller anpassa terrängen efter liv och tanke? Upplösande eller fasthållande? Nomadologisk, uppbrytande och medföljande, minor science, eller strikt hierarkiskt kontrollerande Royal science? Begreppen är verktyg för att lära sig se och förstå dynamiken i olika kombinationer av sätt att tänka och agera. Det handlar om både och, inte om antingen eller. Det måste man förstå och bygga kompetens att hantera. Chansen att lyckas, det vill säga uppnå hållbarhet, ökar om man samtalar, det vill säga utbyter tankar och erfarenheter i en anda av samförstånd och med fokus på sökandet efter konstruktiva lösningar. Jag och min strävan efter att vinna bör ersättas med tydligare fokus på oss och våra olika förutsättningar att samverka, inte för att segra utan för att lära sig hantera mångfald. Hållbarhet kräver ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet och insikt om det oväntat oväntades betydelse.

Det numrerande numret är rytmiskt och inte harmoniskt. Det är inte relaterat till takt eller mått: det är bara i Statens arméer, av skäl som har att göra med disciplin och uppvisning, som man går i takt; den autonoma numeriska organisationen finner sin mening annorstädes, varhelst det blir nödvändigt att etablera en förflyttningsordning på stäppen eller i öknen – där skogsfolkets släktskap och Statens figurer förlorar sin relevans. 

Ute i terrängen, det sammanhang där krig utkämpas, tvingas de stridande enheterna anpassa sig. Soldaterna blir nomader, för överlevnadens skull. Generalerna under första världskriget tänkte sig att man skulle kunna bedriva ett matematiskt krig. Därför växte skyttegravarna på västfronten och soldaterna stod i ordnade led och besköt varandra. Där och då skulle man kunna tänka sig att man drog erfarenheter, att man lärde sig. Men icke. Kanske kriget inte kan vara en plats för eftertanke? Men hur är det då med klimathotet, är det ett slags krigssituation, eller ett kollektivt problem som rör alla? Är det en fråga att strida om eller en utmaning som kräver gemensamma ansträngningar? Det spelar roll hur man ställer frågor och ser på problem, för det påverkar vad man ser som lämpliga och önskvärda lösningar. Klimathotet kan inte lösas med hjälp av lösningar skapade av Royal science, för hotet är en utmaning som kräver både ingenjörer och naturvetare samt nomadologisk filosofi och kulturvetenskap. Utan en ordentlig problemanalys är risken stor att lösningarna på sikt skapar fler problem än de löser. Och utan engagemang från allmänheten i jordens alla länder kommer ingenting att förändras. Anpassning av liv och tanke, i kombination med lyssnade samtal och ödmjukhet. Jag vet inte att det är så, men tror det och tycker mig se en massa tecken på rimligheten i den slutsatsen. Låt oss göra ett försök. Tänk om vi skapade en bättre och mer hållbar värld, helt i ”onödan”. Vill se mer av försiktigt, ogarderat tänkande och mindre av kontroll, målsäkring och krav på tvärsäkerhet. Samtalar gör man för att lära sig mer tillsammans. Debattera gör man för att vinna. Jag hävdar inte att jag har svaret, eller att mina tankar är bättre än andras. Jag skriver för att tankarna ska kunna spridas och för att locka till samtal och dialog. Om någon vill kommentera och dela med sig av egna tankar, kritisera eller bygga vidare på min text, mina tankar, är det tillåtet, välkommet och en uttrycklig önskan från min sida. Låt oss samtala och lyssna på varandra. Är det krig vill ha, eller fred, till varje tänkbart pris?