Mätandets svarta, omänskliga hål

Läser vad Göran Rosenberg skriver i sin krönika från Godmorgon, världen! Det är tragisk läsning. Inga nyheter, men ändå drabbande. Vad håller vi på med, idag, i Sverige, i akademin, skolan och resten av samhället? Hur hamnade vi här, och med stöd i vilka argument? Hur kunde vi få för oss att allt kan mätas, vägas jämföras och konkurreras om?

Jag vill bara inledningsvis varna mina lyssnare om att några av er kan komma att bli uppringda efter den här krönikan som ett led i Sveriges Radios ständigt pågående kundundersökning i kvalitetssyfte. Det hela tar bara några minuter och det är till för ert eget bästa. Ju fler undersökningar, desto bättre kvalitet på programmen är det tänkt.

Det finns numera ingen verksamhet som inte sägs bli bättre av en kundundersökning i kvalitetssyfte eller utbildningssyfte eller vilket syfte som helst, där kunden på en skala från låt säga ett till fem, eller genom att svara ja eller nej eller vet inte på låt säga fem frågor, eller genom att trycka på knappar i fem olika färger vid utgången från matvaruaffären eller säkerhetskontrollen på flygplatsen, ska rejta sin kundupplevelse.

Ja, man säger så, rejta, vilket betyder gradera på en skala.

Knappt har jag hunnit hem från krogen eller resan eller hotellet som jag bokat på nätet, eller hämtat ut varan jag beställt, eller haft telefon- eller nätkontakt med ett företag eller en myndighet, förrän jag får en mejl eller ett mobilsamtal eller ett sms från något av alla de företag som lever på att rejta kundupplevelser. Exempelvis upplevelsen av att för sjuttioelfte gången ha hämtat ut Postnords paket i 41:ans tobaksaffär på S.t Eriksgatan.

OK, jag skojade om det där med samtalet från Sveriges Radio.

Inte så att Sveriges Radio struntar i kundupplevelsen, man undersöker nog den saken så gott det går, men såvitt jag vet går det inte att koppla lyssnande på radio till ett telefonnummer.

Inte ännu.

Nej, det där vara bara ett sätt att fånga er uppmärksamhet och fästa den på rejtandet, och mätandet och kontrollerandet som raskt håller på att ta över våra liv.

Bara ordet kundupplevelse får mig att må illa. Jag kommer tillbaka till affärerna jag lämnar med en känsla av tillfredställelse. Ibland måste jag återvända även till andra affärer, men bara om de har monopol eller ingen annan affär, kafé eller vad det nu är för inrättning vars varor och tjänster jag för tillfället behöver. Jag har inget som helst intresse av att rejta min upplevelse, svara på någon enkät eller dela med mig av min kundupplevelse, inte till den jag gör affärer med. Som konsument har jag makten över vilka val jag gör. När tjejen i kassan på Espresso House säger: "Då blir det 28:- för dig UTAN COFFE CARD", för att få mig att känna mig som en looser som inte väljer att binda upp mig till deras kedja, är jag allt annat än nöjd. Jag kommer hit ENBART för att det är öppet och för att man har internet. Jag går mycket hellre till Ritazza, lite längre bort och betalar 33 kronor för kaffet. Där slipper jag alla frågor och känner mig sedd som människa. Har jag bara lite mer tid går jag dit, alla dagar i veckan. Inget av detta vill jag tala om för ägarna till respektive företag. Jag går dit jag vill, när jag vill och för att jag väljer att gå dit. Den företagare som gör kundundersökningar gör det aldrig för mig skull, utan bara för sin egen lönsamhets skull. Espresso House mäter och granskar omsättningen minut för minut och vet att deras tjat på temat: Du får en stor kaffe för bara 5:- extra, går hem och höjer lönsamheten. Det är det enda företaget bryr sig något om. Att personalomsättningen är stor betyder ingenting. Varför skulle min kundupplevelse betyda något. Det handlar bara om att förvissa sig om att man trimmat in systemet optimalt, för mesta möjliga omsättning med minsta möjliga förlust. Kundbasen ska drivas precis till grönsen, men inte över den. Hur jag har det eller vad deras agerande gör med mig som MÄNNISKA bryr man sig så klart inte om. Samma sak på tåget till jobbet. Där görs det också kundundersökningar, men inte för att ge resenärerna vad resenärerna behöver, utan att att kunna visa upp siffror som visar, svart på vitt, att Västtrafik sköter sig och resenärerna är nöjda. Som kollektivresenär jagar jag ingen upplevelse, jag vill bara komma till jobbet så snabbt och smidigt som möjligt. Det är det ENDA som betyder något, för mig, som människa. Att Västtrafik ser mig som en kund som ska tillfredsställas eller fjäskas med stör min upplevelse och bekräftar bara det jag redan vet, att jag som människa inte betyder någonting, bara som KUND. Idag har detta sätt att tänka och agera spridit sig som en virusepidemi i samhället. Idag är alla kunder, även elever i skolan och sjuka i behov av vård. I den heliga tillväxtens namn, amen.

Och med det en helt ny samhällsklass vill jag påstå; den mätande klassen. 

När jag läser Rosenbergs text tänker jag osökt på boken Momo eller kampen om tiden. Mätandet och mätarna som blir allt fler liknar på många sätt de där grå männen som plötsligt dyker upp i Momos värld och sprider budskapet att man ska spara tid. Hittar ett citat på Bokus som beskriver vad som händer och vad det gör med människorna i boken:

Ingen människa tycktes inse att det i själva verket var något helt annat man sparade på, när man trodde att man sparade tid. Ingen ville erkänna att hans eller hennes liv hela iden bara blev fattigare och enformigare och tristare och kallare. 

Mätandet, jämförandet, konkurrerandet och ekonomiseringen av allt fler områden och aspekter av livet gör detta med oss. Vi reduceras från att vara komplext sammansatta MÄNNISKOR till att bli endimensionella KUNDER som agerar på olika marknader och som på nätet till och med ofta är varan det handlas med. Rosenberg sätter fingret på något väldigt viktigt: det ohållbara i att försöka kontrollera det okontrollerbara. Allt och alla drabbas. Vad är det som håller på att hända och varför stoppas inte utvecklingen. Inget gott och hållbart kan komma ut det som växer fram mellan oss människor idag.

En snabbt växande kategori av människor och företag som lever på att mäta, kontrollera, utvärdera, rapportera och kommunicera vad andra människor tänker, känner och presterar, alla de människor som upptäcker att allt mer av den tid som de nyss ägnade åt att efter förmåga sköta sitt jobb nu går åt till att producera de allt fler uppgifter som den mätande klassen kräver för att kunna sköta sitt.

Politik handlar idag om att fokusera på rådande opinionsläge, om att nå ut och attrahera nya väljargrupper, om att konkurrera om väljarnas gillande, om att lova människor vad de vill ha, säga vad människor vill höra och om att skylla misslyckandena med att få den omöjliga kalkylen att gå ihop på motståndarna. Telefonen som används till annat ringer bara när någon vill sälja på mig något, eller vill tala om mina räntor, mitt brandskydd, försäkringar, tidningsprenumerationer, elavtal. Jag säger nej, lägger på eller ignorerar. Den makten har jag, men de återkommer och varje gång jag ser min tvingad att avspisa någon som trakasserar mig gör det något med mig. Något dör inombords. En kyla sprider sig och det hjälper inte att konsumera sig varm, för det bygger inga mänskliga relationer. På jobbet vill jag arbeta med det man bör göra på en högskola: Kunskap, det vill säga undervisning, handledning, skrivande, samtal, kritisk granskning. Istället tvingas jag av företrädarna för den mätande, kontrollerande, utvärderande och kommunicerande klassen producera meningslös tomhet, för att tillgodose systemens krav på underlag. Jag administrerar poäng och delar ut examen. Söker pengar och konkurrerar med andra om citeringar och publiceringar. Allt fler gör allt mindre meningsfulla, hållbarhetsfrämjande uppgifter. Meningslösheten sprider sig och göder behovet av mer tomhet, mer mätning, utvärdering och kontroll.

Den mätande klassen behöver inte nödvändigtvis ha den kunskap som krävs för att sköta verksamheterna den mäter, den anser sig bara veta allt som krävs för att värdera och utvärdera snart sagt vilka verksamheter som helst.

Liksom den moderna pedagogiken alltså, som handlar om att lära eleverna lära. Det går så där, men så länge betygen inte sjunker, så länge siffrorna inte dalar, så länge maskineriet mullrar och låter kan ägarna i godan ro plocka ut vinst och varna för sovjetstyre om deras "rätt" att dränera det allmänna på medel ifrågasätts. Mätandet förutsätter ingen kunskap, det enda som kravs är lojalitet med systemet. Allt och alla kan utvärderas, och därför ska allt och alla vägas, mätas, kontrolleras och utvärderas. Livet kan dock inte kontrolleras, och vi är alla MÄNNISKOR. Kunskap är komplext och lärande en omväg. Kravet på effektivisering som byggts in i alla budgetar idag tvingar alla att pressa sig till det yttersta bara för att få gjort lika mycket som förra året. Idag är det inte ökningar av effektivitet som tvingar människor att arbeta hårdare, utan upprätthållandet av lägsta godtagbara standard.

Finns det saker i verksamheterna som är svåra eller omöjliga att mäta så får verksamheterna anpassa sig till vad som går att mäta. Alla människor vars jobb är att ta ansvar för andra människor – fostra, lära, vårda, skydda – vet nog vad jag talar om. Och att anpassningen allt som oftast betyder att jobbet inte längre blir gjort som de tycker att det borde göras.

Verksamheter som tidigare byggde på att vi litade på att folk skötte sina jobb efter bästa förmåga och kunskap, bygger nu på att folk ständigt måste få sina insatser mätta, kontrollerade och utvärderade, eller rejtade om ni så vill.

Jag är docent, vilket innebär att jag under 12 års tid, utan att någon tvingat mig till något eller kontrollerat att jag gör det man måste, ägnat huvuddelen av tiden åt att utbilda mig. Docenttiteln är mer än något annat beviset på att jag är någon att lita på. Fast idag är jag mer kontrollerad och känner mig mindre litad på än någonsin. Jag kan idag inte göra jobbet på det sätt jag är utbildad för. Den mätande klassen bestämmer och tvingar mig följa manualer istället. Docenttiteln använda bara i rejtingen, i utvärderingen, mätandet och konkurrensen med andra högskolor som tvingas agera på samma sätt för att inte förlora studenter och ekonomiska medel för att fortsätta producera meningslöshet. Det var länge sedan jag kände tillfredsställelse med vad jag tvingas göra på jobbet. Den känslan får jag skaffa mig på annat håll. Bristen på tillit och all administration som systemet genererar för att garantera mätbarheten och för att kunna visa upp SIFFROR på att allt är som det ska dränerar mig på kraft och jag (tvingas) allt mer agera som en maskin. Snart kanske en maskin kan göra det jag gör, billigare, snabbare, mer effektivt och med mer större precision. Vem som helst kan producera tomhet och siffror, så varför vänta med att ersätta lärare med datorer?

Ju mindre tillit desto mer kontroll, och ju mer kontroll desto mindre tillit, så ser logiken och dynamiken ut.

Det är utifrån den logiken och dynamiken som den mätande klassen på kort tid invaderat sagt varje offentlig verksamhet i samhället och tagit tid och resurser från de människor som ansvarar för det som brukar kallas kärnverksamheten, dvs de som kan och gör det jobb som verksamheten är till för.

Sjuksköterskor, undersköterskor och lärare, det vill säga människor som arbetar med uppgifter som handlar om djupt mänskliga aspekter får se sin lön sjuka, tilliten försvinna och tvingas allt mer underordna sig allt mer förfinade system för kontroll av det okontrollerbara. Allt i den heliga lönsamhetens namn. Idag är det bara tillväxten och effektiviteten som ägnas verklig omsorg, allt och alla andra måste underordna sig. Därför tas Nordeas "dödsallvarliga" hot om att flytta verksamheten utomlands på stötte allvar än de senaste, alarmerande höga sjukskrivningstalen. Själlösa men kontrollerbara penningflöden prioriteras framför levande människors väl och ve. Finansbranschen som tjänar pengar på att hantera pengar (dock inte kontanter som kräver att man betalar ut lön till anställda) har blivit normen som alla andra företag jämförs med. Dumheten känner inga gränser, och avakademiseringen av forskningen och den högre utbildningen kan fortsätta, i alla fall så länge betygen inte sjunker och genomströmningen hålls uppe eller helst ökar.

Vad jag börjar undra över är varför den uppmätta eller utmätta klassen, som man väl får kalla den, inte gör uppror? Varför den inte kräver tilliten och ansvaret tillbaka? För att inte tala om tiden och resurserna och självkänslan?

Varför den inte går till storms mot den ”överbyggnad av inkompetens vad gäller kärnverksamheten” som gör att ”kärnverksamheten gradvis förtvinar”, som en luttrad universitetsprofessor, Göran Arnqvist, nyligen formulerade saken i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Läser vad Arnqvist skriver. Känner igen mig. Skakar på huvudet och kämpar med känslan av uppgivenhet. Välkommen till vår nya sköna värld:

Då människor i ledande ställning saknar erfaren­het och kompetens vad gäller kärnverksamheten inträder alltför ofta ett mycket olyckligt, men fullt begripligt, fenomen. För att bevara sin auktoritet som ­ledare styrs verksamheten mot sådant som de bättre begriper och därmed kan utveckla, vilket i allmänhet utgörs av olika så kallade stödfunktioner.

I brist på egen erfarenhet och fackkunskap om hjärttransplantationer, polisutredningar, utbildning, transportfrågor, geologi, forskning eller asiatisk historia stärker i stället ledningen informationsverksam­heten, kommunikation, upphandlingsrutiner, it-frågor, ledarskapsutbildningar, besluts­vägar, juridiska funktioner eller cirkulär ekonomi, ofta med stor entusiasm och kraft. I ­denna sin strävan efter att vara kompetenta och kraftfulla ledare inverterar så ledningen sakta men säkert själva syftet med verksamheten till den grad att stödverksamheten, i stället för kärnverksamheten, till slut kommer att ses som organets egentliga ­syfte. Spetskompetens vad gäller kärnverksam­heten värderas lågt och kan ibland till och med upplevas som ett hot mot ledningens legitimitet: lojalitet mot kärnverksamheten ses som illojalitet mot ledningen och dess strävanden.

Åter till Rosenberg, som avslutar sin krönika med följande ord.

Eller också kan vi vänta tills den mätande klassen har sugit den sista musten ur den sista kärnverksamheten och kundundersökningar i kvalitetssyfte blivit vår sista födkrok och exportnäring.

OK, jag skojade lite nu också.

Eller kanske inte.

Det hjälper inte att skratta åt eländet som sprider sig, men det är förlösande. Ibland behöver man det, att bara skratta. Eftersom det inte på något sätt att är hållbart kommer korthuset förr eller senare att falla samman under den administrativa tyngden av sin egen tomhet. Det går inte att leva endast på siffror. Livet och det mänskliga kräver mer än så. Alla vet att det inte är hållbart, och vi vet att vi vet. Ändå gör vi som handlarna gjorde i Amsterdam på 1600-talet och fortsätter köpa och sälja tulpanlökar trots att priset för länge sedan sprängt alla gränser och tappat kontakten med verkligheten. Människan kommer att vara MÄNNISKA så länge hon lever, på gott och på ont. Avslutar med ett citat från boken om Momo, eller boken om kampen om tiden, som påminner om vad som är viktigt i LIVET, egentligen.

Det finns här i världen en stor men ändå mycket vardaglig hemlighet. Alla människor har del i den, alla känner till den, men mycket få tänker någonsin på den. De flesta accepterar den bara och undrar aldrig över den. Denna hemlighet är tiden.

Vi har almanackor och klockor att mäta den med, men det säger inte särskilt mycket, för varenda människa vet ju att en enda timme ibland kan kännas som en evighet, men tvärtom också kan rusa iväg som bara ett ögonblick allt efter vad man upplever under den där timmen.  

Ty tid är liv. Och livet bor i hjärtat.