Jag drömde länge om att bli författare. Det är lite konstigt, för under åren i skolan klassades jag som ordblind. Det hette så på 1970-talet. Dyslexi talade man inte om. Den som hade problem uppfattades som lite trög. Jag fick gå i klinik, det vill säga separerades ut från klassen och gå iväg till en speciallärare som talade lugnt och metodiskt om mjuka och hårda vokaler. Det är det jag mins. Listorna på väggen och detta att pekas ut och uppmärksammas för något jag klarade sämre än andra men som ingen riktigt verkade förstå. Det var som om stavningen, vokalerna och grammatikens termer var viktigare än allt annat. För så är det. Fast så var det inte för mig. Just det intresserade mig inte. Jag ville lära mig mer och även om jag läste långsamt fascinerade språket, orden och alla berättelserna som omgav mig. Jag har alltid varit en intresserad och uppmärksam lyssnare. Det är formfrågorna jag haft problemen med, inte innehållet. Skapande verksamheter tyckte jag om och jag älskade att skriva. Ändå var det enda jag fick höra att jag stavade som en kratta. Skrivboken kom tillbaka full med rödmarkeringar. Och så den där kliniken. Ingen förväntade sig något av mig och skolsystemet hade ingen aning, upprepade bara sina gamla, inarbetade metoder. Det låter kanske inget vidare, men jag är tacksam för att jag fick gå i just den skolan. Kunskapen stod i centrum där, det var den som allt kretsade kring. Systemets handfallenhet gentemot en avvikare som jag var paradoxalt nog vad som räddare mig, tänker jag idag. Avsaknaden av förståelse och hjälp och det faktum att lärarna bara fortsatte göra som de alltid gjort skapade ett slags lugn. Det fanns tid för reflektion och eftertanke och jag fick vara ifred med mig själv. Skolan intervenerade och tog inget ansvar för min kunskapsutveckling, jag fick göra saker och ting på mitt sätt och det enda skolan gjorde vara att sätta betyg. Dåliga betyg blev det, för jag gjorde som sagt inte som man skulle. Resultatet blev dock att jag lämnade skolan med nyfikenheten och viljan att lära intakt. Mitt stukade självförtroende berodde inte så mycket på den där kliniken som på klasskamraternas behandling av avvikare. Jag minns skolan som en plats fylld av kunskap och skolgården som en plats där jag aldrig kunde känna mig trygg.
Hade jag gått i skolan idag hade jag och mina problem uppmärksammats mycket med. Hjälpen hade dock inte lett till något gott, det är jag övertygad om, för den hade fokuserat på och accentuerat det jag var dålig på och saknade intresse för. Jag hade inte fått vara jag. Jag hade blivit påmind hur annorlunda jag är och hur dålig jag är. Hjälpmedlen och stödet hade inte hjälp mig. Jag tror faktiskt inte det. Idag är jag lärare på högskolan och jag stöter ofta på studenter som talar om sig själva som dyslektiker på ett sätt som tydligt visar att de anser sig vara sämre, och vad värre är, de väntar sig att jag ska ta hänsyn till deras problem. Problemen står i fokus. Språket är inte så viktigt och kunskapen reduceras till en formfråga, en formalitet. Skolan fokuserar på helt fel saker och när alla ska tvingas in samma form finns varken tid eller utrymme för kunskap. Nyfikenhet och olika elevers lust att lära sig olika saker behandlas vårdslöst av skolan som fokuserar på nyckeltalen och prestationerna. Kunskapen har flyttats från lärarna till systemet, och eleverna följer efter och förväntas lydigt uppfylla kraven som systemet ställer på dem. Det gäller att prestera ett så bra resultat som möjligt. Därför står många handfallna när de blir studenter och själva förväntas ta ansvar för sin egen kunskapsutveckling. Och handfallenheten yttrar sig på så sätt att man ställer krav på oss lärare att vi ska tala om vad vi vill och och hur man ska göra. Fast jag vill inget och det finns lika många olika sätt att lära sig på som det finns studenter. Utan egen lust att lära och ett inre driv, utan självständighet, blir studierna på högskolan aldrig högre. Även om jag själv inte är en formmänniska utan mer en innehållsmänniska förstår jag så klart behovet av form, kontroll och regler. Jag driver ingen linje här, med stöd i anekdotisk bevisföring. Jag tänker högt om vem jag är och hur min skolgång var. Och jag värnar mångfald, för den enda vägen leder alltid fel.
Trots den dåliga starten kom skrivande att bli mitt liv. Fast det var först runt 1995 som jag började skriva på allvar, i efterdyningen av besvikelsen över att inte ha lyckats komma in på forskarutbildningen i Etnologi vid Göteborgs universitet. När slutet på studierna nalkades var det skrivandet jag insåg att jag skulle sakna mest, och för att inte stå utan projekt tog jag tag i drömmen om att bli författare och startade ett skönlitterärt projekt. Jag började skissa på en delvis självbiografisk, utvecklingsroman, delvis eftersom jag börjat fundera allt mer på vad som hände egentligen i skolan, åren efter, i bagerivärlden, på KomVux och sedan på universitetet. Hur kom det sig att min bildningsresa såg ut som den gjorde? När jag sökte igen ett tag senare blev jag emellertid antagen, tiden gick och behovet att skriva kanaliserades till avhandlingen. Men manuset låg ändå där och pockade allt som oftast på uppmärksamhet. Ibland filade jag på innehållet eller lade till en episod. Sedan separerade jag och då kom det gamla manuset till heders igen. Skrivandet blev ett sätt att bearbeta sorgen. Idag är jag författare, avhandlingen är utgiven på ett förlag och finns till försäljning. På biblioteket har jag sett att den också läses av icke-akademiker. Aldrig glömmer jag känslan av lycka när jag tillsammans med min handledare öppnade den första kartongen från tryckeriet. Där låg den, boken med mitt namn på framsidan. Underbart! Den känslan är jag enormt tacksam för att jag fått uppleva, inte bara en gång utan två (eller fler om man räknar antologierna jag varit redaktör för). Idag är det hopplöst svårt att få ett manus antaget, om man inte är kändis vill säga. Innehållet är inte det viktiga. Idag handlar det om möjligheten att sälja, eller om formen. Den där formen som verkar förfölja mig. Jag accepterar fortfarande spelreglerna och gör det jag tror på även om det inte räknas. Jag skriver dagligen. På fredag blir bok nummer två klar för redigering. Det blir inte heller denna gång en pappersbok, även del två i serien: Förlag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle blir en E-bok, som kommer att publiceras open access senare i vår. Det känns bra och chansen att nå ut ökar. Den första boken har blivit läst, kanske av fler än någon av mina andra böcker. Det är jag enormt tacksam för.
Jag gick med i Författarförbundet för några år sedan, för att jag kunde och för att det kändes ärorikt på något sätt. Fast det känns ändå inte riktigt som man är författare om man inte gett ut ett skönlitterärt verk. Boken jag påbörjade innan jag blev doktorand ligger där i byrålådan. För typ tio år sedan gjorde jag en fokuserad insats och fick till ett manus som jag tyckte fungerade. Och de som läst det har sagt att historien är allmängiltig och att de fångats av Larrys (huvudpersonen) berättelse. Det är dock bara mina vänner som läst. Jag sände manuset till några bokförlag, men det refuserades utan kommentar. Sådär är det och även om jag hoppades var jag beredd på avslag. Det viktiga för mig var och är att får skriva.
Handlingen i boken byggs kring ett slags ramberättelse, en tågresa. Larry som sitter på tåget befinner sig i en brytpunkt i livet. Det står och väger. Vad ska hända, vad har hänt, vem är han och vad vill han göra av sitt liv? Resan går från Göteborg, via Umeå till Ammarnäs, och tillbaka igen. Berättelsen som är skriven i första person börjar och slutar på Göteborgs centralstation. När Larry åker regnar det och när han kommer åter lyser solen. Göteborg lämnas i en känsla av utanförskap, under resan befinner han sig i ett slags limbo och slutligen återvänder Larry som en hel människa tryggt förvissad om att han från och med nu inte är en betraktare av världen, han är en integrerad del av sammanhanget han lever i. Allt är sig likt, ändå har det förändrats. Det är min berättelse, fast ändå inte. Skönlitterärt skapande innebär att historien kan ändras och sådant jag inte gjorde kunde Larry göra. Arbetet med boken blev ett slags bearbetning av mitt liv och jag är enormt tacksam för att jag tog mig den tiden och lade ner mödan som krävdes. När jag var klar var det som jag kunde blicka framåt och stänga dörren till det gamla. Att bli refuserad tog jag inte personligt, för med distans till innehållet och så här i backspegeln förstår jag ju att texten inte har särskilt många skönlitterära kvaliteter. Hade jag inte sänt iväg manuset till förlagen för påseende hade jag dock ångrat mig. Så här skrev jag i följebrevet.
I korthet går handlingen ut på att Larry bestämmer sig för att ta sig tid att under en sista resa mot norr rekapitulera sitt liv. Han återkallar, bearbetar och sorterar minnena av mobbingen i skolan, de hårda åren i bagerivärlden, uppbrottet därifrån, KomVux och studierna på universitetet. Boken beskriver erfarenheter som förändrat och fått Larry att växa. Roliga minnen och episoder varvas med jobbiga. Avgörande händelser i livet skildras och problematiska saker bearbetas. Ambitionen är att Larrys berättelse ska vara allmängiltig, det är ingen självbiografi jag har skrivit. Läsaren får via Larry bland annat ta del av vardagen i ett bageri. Hultsfredsfestivalen 1998 skildras relativt ingående. Ett utdraget uppbrott från det gamla kompisgänget skildras genom ett antal avgörande händelser (bland annat en herrmiddag). Omöjlig bitterljuv kärlek på universitetet skildras med innerlighet och värme. Insikten om att ingen väg tillbaka finns från en nyss anträdd klassresa blixtbelyses i en kort passage. Och en magisk eftermiddag och kväll i Ammarnäs, längst in i Västerbottens inland, vid Vindelälvens källa, beskrivs på ett sätt som jag hoppas kan få fler att vilja upptäcka denna underbara plats på jorden. Berättelsens klimax och vändpunkt inträffar också på morgonen i Ammarnäs, strax innan avfärd, när Larry utför den katharsiskt renande symbolhandling som antyds i inledningen.
Boken handlar helt enkelt om sådant jag själv lärt mig genom liknande upplevelser, framförallt att alla kan förändra sitt liv om de bara vill, även om det tar tid och inte på något sätt är enkelt. Jag vill visa att ett grundmurat självförtroende är ovärderligt och väl värt att kämpa för. En viktig ambition i berättelsen är vidare att skildra en annorlunda manlighet. Larry har till exempel en kvinnosyn som skiljer sig från genren och han dricker inte på det sätt som många romanfigurer (efter Lundells bok Jack) har kommit att göra. Att resa några anspråk på att ha skrivit en generationsroman vore förmätet, men jag är övertygad om att många som är födda på 1960-talet kan känna igen sig. Som lektor på högskolan kommer jag dessutom dagligen i kontakt med studenter som brottas med samma problem som jag gjorde när jag först kom till universitetet. Högskolan tvingar oundvikligen studenterna att göra en klassresa och det ställer krav på ungdomar från studieovana miljöer. Eftersom Larry sätter ord på sådant som det kan vara svårt att prata om tror jag att boken, med rätt marknadsföring, kan hitta en publik (inte bara) bland den ganska stora grupp människor som nyblivna studenter på högskolan utgör.
Delar av det där manuset finns publicerat här på Flyktlinjer. Kanske vågar jag lägga ut fler passager, men det gränsar till det privata. Det var det svåraste, att hitta en ton och en linje som fungerar. Att skriva allmängiltigt och gestaltande, inte privat och beskrivande. Vi får se om jag gör ett nytt försök i genren. Idag behöver jag dock inte oroa mig över skrivandet. Jag har hittat det inre driv som krävs och jag har en plattform. Flyktlinjer är mitt livsprojekt. Här publicerar jag det mesta av det jag skriver. Jag blir läst och jag når ut. Det kunde jag inte i min vildaste fantasi tro när jag gick i grundskolan, och det kunde nog ingen annan heller. Jag hoppades dock, och känslan av tacksamhet för att jag fått chansen håller inspirationen och skrivandet igång. Det bär så länge det bär. Ingen dag är den andra lik. Varje dag är en ny utmaning. Jag skriver om mitt liv och mitt liv är att skriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar