En annan effekt eller följd av samhällets långt drivna ekonomisering är att synen på kunskap och utbildning förändras, från att vara något man gör, till något man har eller presterar. Rätten att äga är en viktig princip, men liksom alla andra principer kan och får inställningen aldrig bli fundamentalistisk. Den enda vägen leder fel, och olika intressen måste alltid balanseras mot varandra för att samhället ska kunna hållas ihop och bli hållbart. Ingen kan äga kunskap, och bara för att man presenterat bra en gång säger inget om vad man kan egentligen.
På kort tid har den svenska skolan reformerats och den är idag väsensskild från hur det såg ut när Sverige låg i topp i internationella mätningar. Trots att det även då fanns betyg lades inte på långa vägar lika stor vikt vid dem som idag. Bedömningen av kunskap var mer balanserad mot andra aspekter av utbildning. Idag handlar snart sagt allt om BEDÖMNING, och betygen betyder i princip allt. Skolorna tävlar i att leverera RESULTAT och eleverna konkurrerar om att komma in på eftertraktade skolor och utbildningar. Genomströmning anses vara en kvalitetsfaktor och den som presterar bäst betraktas som en vinnare; det gäller både elever och skolor. Konkurrens anses driva kvalitet och det handlar om att nå ett bättre resultat än motståndarna.
Detta sätt att tänka gynnar inte samverkan och det påverkar också synen på kunskap. När lärande primärt handlar om att nå ett resultat och när allt och alla jämförs med varandra hamnar resultatet i fokus. Ett A är bättre än ett B och det är viktigt att få det högsta BETYGET. Allt mer av min tid på högskolan handlar om att bedöma resultat och om att förhandla om betyg. När resultatet, betyget, det mätbara och jämförelsen blir viktigare än kunskapen som aldrig går att mäta förändras synen på vad utbildning är och vad lärande handlar om på ett olyckligt sätt.
Jag vill se utbildning som en investering i och en strävan efter det goda livet och ett långsiktigt hållbart samhälle. Inte som ett mål, utan som en resa. Därför återkommer jag till samtalet och kritiserar jag debatten. Mellanrummen och samverkan blir viktigare om det är kunskap man strävar efter, än om det är ett betyg eller resultat. Resultat kan man nå på många olika sätt. Titta på idrotten. Där har man talat om problemen med doping åtminstone sedan 1970-talet. Ändå händer inget. Kanske får att resultatet är allt, detta att vinna. Kunskap är väsensskild från idrotten på det sättet, för alla kan bli vinnare i ett samtal och genom att lära av varandra kan man hjälpa varandra att bli bättre. Fokuseringen på resultat och mätbarhet placerar jag i centrum, allt kommer att handla om min prestation, mina val och vilket betyg jag kan få. Det finns inget som säger att man inte kan samverka, men fokus ligger på individen, konkurrensen och resultatet, det man kan visa upp. Det är samma i vetenskapen, där antalet artiklar och var man publicerar sig är viktigare än vad man skriver. Och det anses mer meriterande att ens ansökningar klarar sig bra i konkurrensen än att man faktiskt bidrar med kunskap till samhällsbygget. Jag ser det som en konsekvens av utbildningssystemets allt tydligare fokus på prestationer och nyckeltal.
Utbildning är en investering för framtiden. Kunskapens värde är inte huvudsakligen här och nu, utan sedan, längre fram i en okänd framtid. Vad är då den bästa drivkraften för att uppnå detta, för att bygga ett verkligt kunskapssamhälle? Jag tror på bildning som mål, istället för mätbara prestationer, konkurrens och vinst. Debatten för eller mot vinster i skolan missar målet och handlar mer om formen än om innehållet. Om bildning var målet, om det var skolans uppdrag att främja bildning, tror jag det blir svårt för friskolor som sätter aktieägarnas krav på avkastning före kunskapsutvecklingen att överleva. Skolan kan bara ha ett mål. Det som gör det möjligt för friskolorna att dränera samhället på skattemedel genom att plocka ut vinst, som dessutom i många fall hamnar i utlandet, är synen på utbildning som produktion av resultat. New Public Management är en ledningsideologi hämtad från produktionsindustrin. Om bildning vore målet och om utbildning betraktades som en investering skulle det aldrig gå att plocka ut någon vinst ur verksamheten. Vinsten visar sig först långt senare och alltid någon annanstans. Liksom med klimatet. Vi som lever idag, och än mer våra barn och barnbarn får betala för skadorna som tidigare generationer utsatte jorden och mänskligheten för. Om oljebolagen fick betala för kostnaderna för att åtgärda skadorna som klimatförändringarna ger upphov till hade vinsterna aldrig blivit så stora som de varit. Kanske hade det inte ens varit lönsamt att pumpa upp så mycket olja. Nu är det inte så vi ser på saker och ting. Vi är fixerade vid mätbarhet, resultat och jämförbara prestationer.
Bildning är inget man tävlar i eller blir färdig med, det är något man ägnar sig åt med liv och lust, så länge man lever. Ju fler som gör det desto värdefullare blir det och desto längre kan man komma. Bildning för människor samman och gynnar solidaritet och gemenskap. Bildning är något man gör, något som blir; inte ett mål eller en prestation. Tänk om det var så vi såg på skolan och utbildning, istället för som en prestation, en tävling. Då skulle pengar vara ett medel istället för ett mål och samtalet skulle vara vägen fram, istället för debatten. Det viktiga är inte att få rätt, utan att bli bättre. Utbildning är en tillblivelseprocess, inte ett mål eller resultat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar