Inom sina egna gränser erkänner varje disciplin sanna och falska satser men skjuter en hel teratologi av vetande utanför marginalen. Området utanför en vetenskap är såväl mer som mindre befolkat än man tror. Där finns naturligtvis den omedelbara erfarenheten och alla imaginära teman som bär och ständigt förnyar uråldriga trosföreställningar, men kanske finns där i egentlig mening inga misstag, eftersom ett misstag endast kan uppstå och avgöras inom en bestämd praktik. Där strövar i stället monster omkring, monster vilkas form ändras med kunskapshistorien. En sats måste alltså uppfylla komplicerade och tunga fordringar för att kunna räkna som del av en disciplin. Innan den kan sägas vara sann eller falsk måste den, som Monsieur Canguilhem skulle ha sagt, vara "i det sanna".Det räcker inte att vara klok eller producera kunskap, och ibland kan även det som inte är sant passera som vetande. Allt handlar om ifall man befinner sig på insidan eller utsidan av disciplinen som hävdar äganderätt över kunskapen som produceras. Först måste man vara i det sanna, sedan får man se hur det som sägs tas emot och vilket stöd förlagen som läggs fram får. Sedan kan det räknas som kunskap, alternativs förkastas. Yttranden från den som verkar utanför en disciplin kommer inte ens ifråga för bedömning. Det viktiga är inte vad som sägs, utan vem som säger det, hur det sägs och i vilket sammanhang orden uttalas. Ingen människa är en ö, och ingen kunskap är ren. Allt vetande är medierat, redigerat och sanktionerat. Man kan vara i eller utanför den, men ingen kommer undan diskursens ordning. Diskursen är ingens, och samtidigt är den allt och allas. Foucault använder botanisten och ärftlighetsforskaren Gregor Mendel som exempel på hur diskursens ordning fungerar. Hur kom det sig att rönen som publicerades strax efter 1800-talets mitt först på 1900-talet rönte uppmärksamhet och accepterades som giltig kunskap?
Man har ofta undrat över hur 1800-talets botanister och biologer egentligen bar sig åt för att undgå att se att det som Mendel sade var sant. Men det berodde på att Mendel talade om objekt, använde sig av metoder och placerade sig inom en teoretisk horisont som alla var okända för biologin på hans tid. Visst hade Naudin före honom lagt fram tesen om att arvsanlagen var diskreta; men hur ny eller märklig denna princip än framstod kunde den införlivas med den biologiska diskursen, åtminstone som en gåta. Mendel däremot konstituerade arvsanlagen som ett helt nytt biologiskt objekt, tack vare en filtrering som ditintills aldrig använts. Han skilde det från arten, liksom från det kön som överför det, och den domän inom vilken han observerade det var generationernas oändliga öppna serie, där det dök upp och försvann med statistisk regelbundenhet. Ett nytt objekt som kräver nya begreppsliga verktyg och nya teoretiska fundament. Mendel talade sanning men befann sig inte inom det "sanna" i sin tids biologiska diskurs. Man formade helt enkelt inte biologiska objekt eller begrepp enligt sådana regler. Det krävdes en totalt förändrad referensram, att en helt ny plan för objekt inom biologin utvecklades, för att Mendel skulle komma in i det sanna och hans satser (till stor del) framstå som exakta. Mendel var ett sant missfoster, vilket gjorde att vetenskapen inte kunde tala om honom, medan t ex Schlieden som ett trettiotal år tidigare -- mitt under 1800-talet -- förnekade växternas sexualitet men gjorde det enligt den biologiska diskursens regler, endast formulerade ett disciplinerat misstag.Kanske skulle man kunna säga att Mendel tänkte utanför boxen, vilket är enkelt att göra men enormt svårt att få gehör för. Att tänka utanför boxen eller vara kreativ är ord och uttryck som ofta används, och det är en förmåga som idealiseras, men i praktiken finns alltid gränser för hur långt utanför diskursens givna ramar man kan tänka. Och det spelar ingen som helst roll om det som sägs är sant eller ej, för det enda som betyder något är hur väl uttalandena passar in i de givna ramarna. Alternativt hur mycket makt man har. Den som har makt kan alltid få gehör för sina uttalanden, vilket Donald Trump och talet om postsanning är tydliga tecken på. Kunskap och makt är två sidor av samma sak, och diskursen är en ordning som reglerar makt. Därför räcker det inte att säga sanningen, uttalandet får inte avvika allt för mycket från gängse syn på vad som hålls för sant.
Det är alltid möjligt att man råkar säga det sanna i utanförskapets vildmark, men i det sanna är man endast om man lyder "diskurspolisens" regler, vilka man måste aktivera på nytt i varje diskurs.Ofta märker man inte av diskursen förrän man byter fält eller inriktning. Jag märkte redan som student att man tänkte, talade och höll olika saker för sant inom olika ämnen på högskolan. Jag tycke det var spännande och lärorikt att byta ämnen och lärde mig massor. Sedan var jag tvungen att sätta ner foten för att kunna bli forskare, jag var tvungen att välja disciplin och bygga upp allianser. Jag valde etnologi, riktade in mig på genus och specialiserade mig på maskulinitet. Som forskare/författare var jag del av ett kollektiv. Vi kommenterade varandras texter och hänvisade till varandra. Gränser bevakades både inom och utanför området som mutats in. Hierarkier skapades och underblåstes. Det viktiga var inte vad som sades, utan hur orden och tankarna togs emot av auktoriteterna inom disciplinen. Som genusforskare får man finna sig i att betraktas som suspekt utanför de edsvurnas skara, men inom gruppen gäller det att skapa sig en plats och bevaka den. Vad som helt är inte tillåtet. Jag minns hur jag på ett seminarium uttryckte mig gillande om Bourdieus habitusbegrepp, efter att jag läst hans bok Den manliga dominansen. Jag överraskades av den negativa reaktionen. "För inte in kroppen i diskursen" sa man inte, men det var detta diskurspoliserna menade. Genus handlar om språk; punkt! Det var första gången jag stötte på diskursen, och på den vägen har det fortsatt. Att byta inriktning, lämna genus och forska om alkohol och droger gynnar inte karriären. Och att arbeta över gränser eller tvärvetenskapligt är hopplöst svårt, trots att det efterfrågas. Diskursen tar sig många olika uttryck. Ingen äger den, man alla måste anpassa sig efter den, oavsett vad man tycker om den.
Disciplinen är en kontrollprincip för diskursproduktionen. Den fixerar gränserna för diskursen genom spelet med en identitet vars form är en ständig reaktualisering av reglerna.Reglerna finns inte nedskrivna och ibland ändras det utan att man märker det. Diskursen är gäckande, diffus och svårt att se om man inte vill se den. Kritikerna mot Foucault och poststrukturalismen är många och de anser sig ha på fötterna när de ondgör sig över resultatet av hans kritiska granskning av kunskapsproduktionens dolda, underliggande regler. Kritikerna vägrar inse att deras agerande bekräftar kunskapen som de inte accepterar som kunskap.
Man brukar ofta se outtömliga källor till skapandet av diskurser i en författares produktivitet, i kommentarernas mångfald och i utvecklandet av en disciplin. Må så vara, men icke desto mindre är de tvångsprinciper. Antagligen kan man inte förklara den positiva och mångfaldigande roll de spelar om man inte ger akt på deras begränsande och tvingande funktion.Om det som hävdas stämmer överens med verkligheten är det sant, men sanningen kan bara uttalas av den som befinner sig inom en disciplin och som följer dess regler. Jag erkänner villigt att jag många gånger, för att bilda mig en uppfattning om relevansen i en bok jag vill läsa, kollat referenserna längst bak. Och om de författare som jag anser bör finnas med inte finns där, läser jag inte boken. Tror inte jag är ensam om att agera på det sättet. Det går som sagt inte att ställa sig utanför diskursen, men man kan trots allt försöka göra sig medveten om vilka mekanismer man själv är med om att underblåsa och vilka man skulle kunna försöka att undvika. Och detta är viktiga lärdomar för alla som vill förstå vilka logiker som ligger bakom ett kulturellt skeende och vad som styr produktionen av kunskap.
Det leder tanken fel att uppfatta Foucaults arbete som sanningen om hur det är, min läsning av texten utgår istället från att det skall behandlas som ett verktyg för eget arbete, som uppslag till egna undersökningar. Och som manual till analyser av kultur passar det synnerligen väl, men det gäller att parera alla de grund och blindskär som lurar på färden. Läser man Foucault på hans egna premisser, kritiskt och med fokus på det som går att använda, blir det dock enklare att förstå innehållet än om man i texten letar efter vad som står där egentligen och om det är sant eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar