Etiken i praktiken

Utan förståelse för människan och det mänskliga, och utan hänsyn tagen till dessa aspekter kan forskningsetiken aldrig bli etisk. Den tanken kommer jag ständigt tillbaka till, särskilt under en utbildningsdag som denna. Är i Stockholm, på Sheraton och lyssnar på olika aspekter av etikprövning. Vi går igenom lagen och olika regler som finns och som etikprövningsnämnderna har att ta hänsyn till. Bilden av ett växande, allt mer förfinat system växer fram. Talarna på podiet kan ses som ett slags överstepräster och publiken som systemadministratörer vars uppgift är att värna systemet. Tron på systemet är närmast religiös, och jag ser det som min uppgift att påpeka det jag ser, samtidigt som jag i min roll som ledamot självklart följer reglerna. Jag är samtidigt både medborgare, forskare och del av systemet. Och jag är intresserad av och vill efter bästa förmåga värna etiken.

System har en tendens att växa. När det väl skapats ger det ena det andra och det som kan regleras vill man så klart reglera. Och reglera gör man för att i möjligaste mån försöka skapa överblick och trygghet och för att minimera osäkerheten som den mänskliga faktorn utgör i alla system. Ju mer omfattande systemet blir desto mindre utrymme för tolkning finns, och ju mer överblickbart blir SYSTEMET. Fast verkligheten som ska pressas in i det rigida systemet anpassar sig inte, inte självklart i alla fall. Verkligheten bjuder motstånd, annars vore den inte verklig. Det är en paradox detta att människor bygger system för att skydda sig själva mot sina inneboende mänskliga egenskaper, som i jämförelse med ett prefekt system framstår som undermåliga. Viljan att flytta kunskap och ansvar från människor till system innebär att det mänskliga på sikt allt mer undertrycks. Vad ska vi då ha etiken till? Etiken är skapad av människor, för människor och den ser ut som den gör just för att människor är oförutsägbara och INTE fungerar som maskiner. Etik handlar inte om att följa regler, för regler är något annat än etik. Går det att skapa regler och se till att dess följa behövs ingen etik. Lagen om etikprövning är oproblematisk, det är regelverket jag vänder mig mot och paradoxerna jag vill uppmärksamma. Viljan att veta och kontrollera är mänsklig, men när människor ger efter för viljan och anpassar sig efter system som skapats för att eliminera riskerna som det mänskliga är förknippat med, (eftersom det mänskliga är oförutsägbart) avhumaniseras samhället.

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner, brukar man säga, och den känslan växer sig på under dagen. Det finns en uppenbar risk att forskningsetiken utvecklas i en människoförnekande riktning. Andra hänsyn än de mänskliga avgör vad som är klokt och önskvärt. Människans dröm om det perfekta systemet som garanterar att inga problem eller risker uppstår är stark och påverkar besluten som tas på etikens område. Och behovet av etik ökar när forskning allt mer handlar om pengar och prestige. Om forskning handlade endast om kunskap för kunskapens skull behövdes inga system för etik, så skulle etiken vara en integrerad del av forskningen.

Även forskning bygger allt mer på system, för bedömning av kvalitet och meriter. Mellanmänsklig tillit betraktas allt mer som ett problem och allt mindre som en förutsättning ju mer förfinat systemet blir. I all välmening minskas människans inflytande i ena änden av systemet för att tillgodose mänskliga hänsyn i den andra. Utrymmet för kreativitet och nytänkande minskar när kunskapsutvecklingen ska styras mot mål och när slumpens utrymme minimeras eftersom alla avvikelser från planen ses som ett misslyckande. Vi riskerar därför få ett system som ger oss det vi vill ha, men inte det vi behöver. Och vi får det vi vill ha till priset av att människor börjar misstro varandra. När allt fler litar mer på systemet än på det som händer i mötet mellan människor finns snart ingen som tar eget ansvar. Alla följer regler och litar till att det allomfattande systemet garanterar att utfallet blir det önskade. Är det då ett samhälle? Är det forskning? Eller är det en maskin som tillsammans med andra maskiner kostnadseffektivt producerar ... vad då? Tillväxt, nytta, överblick, kontroll? Det mänskliga, vad händer med det mänskliga? Jag är humanist och forskar om det som händer mellan människor. Kultur är mitt forskningsområde, och kulturen går inte att kontrollera. Kulturen är samhällets motsvarighet till slumpens roll i evolutionen. Utan människor och kultur finns inget liv. Etik är liksom kultur en fråga utan givet svar. Det handlar om frågor som kräver mellanmänskligt engagemang, intresse och omsorg för att kunna besvaras på ett humanistiskt godtagbart sätt.

När jag tackade ja till frågan om jag ville sitta med i etikprövningsnämnden trodde jag att vi skulle mötas för att diskutera vad som kännetecknar god etik i forskningsprojekten som ansökte om prövning i rådet. Jag trodde arbetet skulle gå ut på att väga olika aspekter mot varandra och att man som granskare arbetade med frågor utan givna svar. Det visade sig inte vara fallet. Tvärtom handlar granskningen om att kontrollera att lagen följts, vilket i praktiken gör att vi diskuterar ordval i ansökningarna och ibland landar det i ren korrekturläsning. Nämndens uppgift är att ge forskarna grönt ljus och ta ansvar för etiken, inte om att ge råd och förbättra. Har man fått ett godkännande i rådet kan det inte tas tillbaka. Forskare kan hänvisa till beslutet när forskningen ska publiceras, och både tidskrifterna som publicerar och forskarna som publiceras friskrivs delvis från ansvar. Tilltron till systemet är osunt stark, menar jag. Synen på ansvar och säkerhet rimmar mer med människans drömmar och föreställningar än med verkligheten. Ingen har det övergripande ansvaret och överblicken går förlorad när allt fler subsystem införs och hakar i varandra. Varje del av systemet fungerar klanderfritt, men effekterna på kulturell nivå förskjuts utanför blickfånget och först i efterhand, när katastrofen är ett faktum inser man misstaget, men då är det för sent att göra något och alla inblandade gör allt som står i deras makt för att rädda ansiktet och undgå ansvar. Människor fungerar så, det borde inte komma som en chock. Det borde betrakta som en förutsättning och en av systemets viktigaste utgångspunkter, annars kan det aldrig bli ETISKT, det kan bara bli korrekt.

Risken är uppenbar att vi får ett system som fungerar i normalfallet, när alla gör vad man ska, det vill säga när systemet inte behövs, men som fallerar när det tänkta systemet skulle träda in och rädda människorna från varandra och sin egen ofullkomlighet. Den mänskliga faktorn är inte ett problem, utan en FÖRUTSÄTTNING eller möjligen en utmaning. Ska forskningen verkligen kunna bli etisk ser jag den insikten, det perspektivskiftet som en absolut förutsättning. Tron på och tilliten till perfekta system ser på pappret ut som ett sätt att värna det mänskliga, men om priset man får betala är att det mänskliga utplånas och förståelsen för det unikt mänskliga går förlorad behövs paradoxalt nog ingen etik. Det människan vill ha är som sagt inte alltid vad människan behöver.

Hur skulle ett etiskt system kunna se ut då, det vill säga ett system som bygger på tanken att människan och det mänskliga är en förutsättning att förhålla sig till, istället för ett problem som i möjligaste mån måste elimineras? Hur kan man tänka? Jag vill se ett system som inte kontrollerar utan som reglerar, ett system som ingen kan överlåta några beslut till. Ett slags checklista, kanske? Lagen utgör stommen även i detta system, men alla beslut som tas är preliminära och forskarens ansvar går aldrig att friskriva sig från. Ingen ska kunna stå i TV och säga att forskningen etikgranskats. Jag vill se ett system som ingen kan luta sig tillbaka i, ett system som saknar en högste ansvarige. Ansvaret i systemet ska placeras så nära den som forskningen rör. Reglerna måste vara öppna för tolkning, och tolkningen ska vara transparent och möjlig att ifrågasätta och ta upp till diskussion så fort minsta misstanke om att det finns problem identifierats. Problemet med nuvarande system är att det finns så mycket att vinna på att ta lätt på forskningsetiken. Det är väldigt mycket pengar i omlopp i dagens forskning, i hög grad beroende på de många transfereringssystemen. Akademiska hus ska ta ut marknadsmässiga hyror och over-head-kostnaderna rusar i taket. Både forskarna och lärosätena tvingas ta ekonomiska hänsyn på ett olyckligt sätt som tar fokus från kunskapen och etiken. Det gäller att komma först med det senaste och kan man ta patent finns pengar att tjäna. I takt med att ekonomiseringen ökat har det vuxit fram ett system där risktagande premieras, vilket gör att behovet av kvalitetssäkringssystem och etikgranskning ökat. Jag vill se ett system som saknar sådana incitament, ett system där kunskapen är i centrum och som bygger på mellanmänsklig tillit, där det inte är att misslyckande när allt inte går enligt planen, tvärtom ses det som ett tillfälle att lära och utveckla systemet. Jag vill se ett system där den mänskliga faktorn inte betraktas som ett problem, utan som en lika naturlig förutsättning för arbetet som problemen som befolkas.

Det går inte kanske någon säger. Det är ett önsketänkande som skulle kräva en enorm omorganisation. På det svarar jag: Vill man inte så går det inte. Och vilket system är bäst, det som bygger på verkliga förutsättningar och som tar hänsyn till problemen, eller det system som blundar för problemen och bygger på drömmar om hur det borde vara snarare än hur det faktiskt är? Vad är mest etiskt; ett imperfekt system som fungerar så bra det går i praktiken och med hänsyn tagen till givna förutsättningar, eller ett perfekt system som fungerar i teorin men som tvingar människor att bli maskiner för att fungera i praktiken?