Mikropolitik och segmenteringar 26

Vad handlar vetenskap om egentligen? Är det ett kollektivt projekt som successivt upptäcker eller avtäcker sanningen om världen, eller handlar det om ett slags evig mänsklig strävan efter att förstå livet och världen bättre? Varför håller vi på? Behövs det mer och bättre fakta? Utan förmågan att hantera kunskapen, om vetandet inte omsätts i handling för att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle, är kunskapen ingenting värd. Och här brister det betänkligt. Idag råder absolut ingen brist på information, men kunskapen och framförallt förmågan att använda allt vi vet lämnar en hel del övrigt att önska. Här behövs insatser. Det är som jag ser det skolans viktigaste uppgift, inte att överföra information och kontrollera att budskapet gått fram, utan att arbeta med förmågan att använda kunskapen, samt inte minst utveckla kunskap och tekniker för kritisk analys av det som sägs i vetenskapens namn (och så klart i andra sammanhang också). Är det sant är en meningslös fråga. Mycket viktigare är att ställa frågan: Fungerar det, och till vad?

We cannot say that one of these three lines is bad and another good, by nature and necessarily. The study of the dangers of each line is the object of pragmatics or schizoanalysis, to the extent that it undertakes not to represent, interpret, or symbolize, but only to make maps and draw lines, marking their mixtures as well as their distinctions.

Kan man inte använda kunskapen eller om man nöjer sig med att konstatera fakta utarmas samhällets skydd mot det oväntade och det oväntat oväntade. Kulturvetenskapen jag sysslar med handlar om att försöka förstå, samt om att studera farorna som hela tiden lurar överallt, särskilt där och när man tror sig veta säkert. Samhället kan aldrig bli hållbart om man vilar i övertygelsen om att vetenskapen visat att något är sant. Det finns utslag av mikropolitik och segmenteringar överallt som på kort tid kan förvandla fast till flytande och tvärtom. Det sociala är både stelt och flexibelt på samma gång. Vi vill ha kontroll och säkerhet, men sätten som används för att stilla oron över det skrämmande kaoset hotar hela tiden att slå över i sin motsats. Pragmatismen eller schizoanalysen som Deleuze och Guattari utvecklar är verktyg för att se, förstå och hantera hur olika sätt att organisera ett samhälle fungerar. För att öka hållbarheten behövs både bättre kartor och en väl utvecklad, kollektiv förmåga att orientera sig i den komplexa verkligheten. Representationer och tolkningar som strävar efter korrekta, sanna svar är meningslösa. Kulturen som uppstår mellan människor är föränderlig och blir hela tiden till. Ingen vet vart den/vi är på väg. Det är sant, men den kunskapen hjälper oss inte förstå. Det enda som spelar roll är ifall det man gör (på basis av och med utgångspunkt i kunskaperna som finns) fungerar och för samhället i riktning mot det som är bättre, det vill säga mer hållbart.

According to Nietzsche's Zarathustra and Castaneda's Indian Don Juan, there are three or even four dangers: first, Fear, then Clarity, then Power, and finally the great Disgust, the longing to kill and to die, the Passion for abolition.

Rädsla är en reaktion, ett passivt tillstånd som styr handlingar mot ett mål. Kanske ser det ut som man är aktiv och att handlingen är positiv, när man agerar för att hantera rädsla, men det är en illusion, ett självbedrägeri. Rädsla är inte en passion, inte en vilja till något, det är en vilja från. Ett samhälle byggt på rädsla är ett reaktivt samhälle vars utveckling drivs av en diffus brist på ... vadå? Ofta vet man inte. När rädslan en gång har slagit klorna i en, och när rädslan sprider sig i ett samhälle kan mycket förändras på kort tid och saker som under lång tid varit självklara förvandlas till sin motsats. Rädsla är en destruktiv kraft, och samma gäller för strävan efter klarhet, tydlighet och överblick som ofta används för att hantera rädslan. Vad vet vi? Vad säger forskningen? Jag vill veta, nu? Det är rädslan som talar, rädslan för kaos och livets inneboende, okontrollerbara avsaknad av logik. Rädslan för det okända kan få människor och samhällen som inte förstår och tar den på allvar, det vill säga lär sig HANTERA rädslan, att gå under i ett slags självdestruktiv strävan efter kontroll. Därför är makt också en fara; ett tveeggat vapen som när som helst kan vändas mot den som håller i det. Makt kan ge kontroll och klarhet kan tvingas fram, men om det görs av rädsla för kulturens ontologiska vaghet, om makten används för att tvinga fram trygghet kan det som nyss var fast, klart och kontrollerat förfärande snabbt vändas till sin motsats. Avskyn mot det okända, rädslan för främlingar (det vill säga oordning, kaos, det okontrollerbara), är samma andas barn. Ett slags destruktiv drivkraft, en dödsdrift. Liv och kultur är okontrollerbara, är något man bara kan lära sig leva med, inte något som kan kontrolleras. Därför är det paradoxalt nog så att strävan efter trygghet och klarhet liksom makten (som används för att kontrollera och avvärja hoten) och avskyn för det skrämmande, det hotfulla, är minst lika farligt som det väcker rädslan. Fast det ser man inte för man är så fixerad vid det som hotar och skrämmer.

We can guess what fear is. We are always afraid of losing. Our security, the great molar organization that sustains us, the arborescences we cling to, the binary machines that give us a well-defined status, the resonances we enter into, the system of overcoding that dominates us—we desire all that. "The values, morals, fatherlands, religions and private certitudes our vanity and self-complacency generously grant us are so many abodes the world furnishes for those who think on that account that they stand and rest amid stable things; they know nothing of the enormous rout they are heading for... in flight from flight."

Den som citeras är Maurice Blanchot, som intresserade sig för paradoxer och döden. Tron kan försätta berg, men är det så att verkligheten inte är fast, att sanningen bara är ett ord och att ordning och kontroll är drömmar och tillstånd som inte existerar i verkligheten så spelar det ingen roll hur stark ton är. Tvärtom finns en risk att makten som tron mobiliserar och strategerna som används för att kontrollera det okontrollerbara vänds mot den som vill kontrollera. Vill man nå kontroll måste man släppa på viljan att veta, överge strävan efter överblick och acceptera sakernas tillstånd. Som sagt livet, kulturen och samhället kan man bara lära sig leva i och med, man kan aldrig kontrollera dessa saker. Det enda man kan kontrollera är döden och det man väljer att inte göra. Det är kunskap som går på tvärs mot intuitionen och därför krävs en annan pedagogik är klarhetens och överblickens. Kunskap om dessa saker kan bara nås indirekt och via praktisk erfarenhet, genom att engagera sig i tillblivelseprocessen tillsammans med andra som är på väg i samma riktning.

We flee from flight, rigidify our segments, give ourselves over to binary logic; the harder they have been to us on one segment, the harder we will be on another; we reterritorialize on anything available; the only segmentarity we know is molar, at the level of the large-scale aggregates we belong to, as well as at the level of the little groups we get into, as well as at the level of what goes on in our most intimate and private recesses.

Den binära logiken segmenterar tanken och tillvaron genom att skapa och underblåsa illusionen av att det finns ett inne och ute. Ett tryggt vi och ett hotfullt dom. Och den cirkulära logiken får oss inte bara att tänka i centrum och periferi, utan leder också till en strävan efter att vara så nära det man högaktar och eftersträvar som möjligt. Den linjära logiken segmenterar tillvaron i ett före och ett efter. Tillsammans fungerar segmenteringarna som ett slags politisk maskin som påverkar tankar och handlingar och ger upphov till konsekvenser. Politiken kommer inte utifrån, den har inget centrum och saknar kausalitet. Det är illusioner och önskningar. Verkligheten fungerar inte så, och politik uppstår mellan och verkar på mikronivå. Det handlar om aktioner och passioner, ömsesidiga, slumpmässiga tillblivelser utan mål. Samhället kanaliserar flöden och krafter, men kontrollerar dem inte.

Everything is involved: modes of perception, kinds of actions, ways of moving, life-styles, semiotic regimes. A man comes home and says, "Is the grub ready?", and the wife answers, "What a scowl! Are you in a bad mood?": two rigid segments in confrontation. The more rigid the segmentarity, the more reassuring it is for us. That is what fear is, and how it makes us retreat into the first line.

Makt och motmankt. Reaktioner på reaktioner. Rädslan för det okända, för det som inte går att veta något om, för kaos, oordning, mobiliserar och förändrar. Känslan av behovet av ett tryggt vi stärks, men det gör även rädslan för de hotfulla, okända andra. Och den känslan är ömsesidig. Om jag inte kan möta dig på dina premisser, om jag inte är intresserad av att lyssna och förstå, fångas jag in av min rädsla och slutar tänka. Det leder till reaktioner på reaktioner, till rädsla för rädsla som hela tiden hotar att växa exponentiellt. Vi måste lära oss känna igen dessa mönster, måste lära oss förstå vilka risker vi utsätter oss för och inse vad vi kan förändra och vad vi måste acceptera. Fascismen lurar hela tiden under ytan. Det allvarligaste hotet kommer inte utifrån, det kommer inifrån och det är den som mest ihärdigt pekar på farorna som farligast. "Snart smäller det", sa Kent Ekeroth. Och det gjorde det ju, men det han och SD varnar för är inte ett hot som kommer utifrån. Lyssnar man noga och vet hur rädsla fungerar och vad den gör med människor ser man klart och tydligt att den enda verkliga faran kommer från dem som är räddast, från dem som ropar på kontroll och som är fixerade vid den binära logik som vänder människor mot varandra genom att peka på linjer och segmenteringar som bara existerar i fantasin.