Missförstånd rörande KUNSKAPEN i centrum

Jag återkommer ofta till tanken på eller uppmaningen om att placera kunskapen i centrum. Inser att det lätt uppstår missförstånd kring detta påstående och använder här en krönika från SvD, skriven av Andreas Bergh (som är docent och välfärdsforskare vid Institutet för Näringslivsforskning och Ekonomihögskolan i Lund), som utgångspunkt för ett förtydligande resonemang.

Kunskapen i centrum handlar inte om en strävan efter att låta människans inneboende förmåga till rationalitet styra, för det vore paradoxalt inte särskilt rationellt. Den tron och det sättet att tänka och agera har skapat fler problem än lösningar. Människan har utan tvekan rationell förmåga, men den förmågan är förkroppsligad och samsas därigenom med andra, mer automatiserade (primitiva) system som är starkare och som så att säga skymmer den intellektuella blicken. Därför krävs det först och främst insikt om detta sakernas tillstånd, och sedan även ödmjukhet och olika strategier för att hantera situationerna som uppstår som en konsekvens av att det är som det är. Bergh skriver

Med handen på hjärtat, hur många gånger har faktabaserade rationella argument fått dig att ändra åsikt i en viktig politisk eller ekonomisk fråga? Om man får tro socialpsykologen Jonathan Haidt har det förmodligen inte hänt särskilt ofta, i synnerhet inte i vuxen ålder. Enligt Haidt bygger våra åsikter till stor del på instinktiva, känslomässiga reaktioner. Argumenten konstruerar vi i efterhand, för att våra åsikter ska verka välgrundade och faktabaserade. Vår världsbild är emellertid given av vårt arv och vår uppväxt i mycket större utsträckning än vi själva vill medge. [Här finns en länk till några filmer där Haidt förklarar hur han tänker].

Haidt har både egen och andras forskning på sin sida, men han har många kritiker. Haidts vilja att förklara var obehagliga åsikter kommer ifrån kan lätt uppfattas som ett försvar för dessa åsikter. Följaktligen blev många upprörda när han förklarade – eller försvarade – varför många amerikaner firade Osama bin Ladins död för några år sedan. Vilken åsikt som är den obehagliga, beror dock helt på vem som tillfrågas.

Påpekandet att människan är komplex och i hög grad styrd av affekter och annat som inte har med intellekt och rationalitet att göra, att dessa irrationella inslag påverkar beslutsfattandet och våra åsikter i olika frågor är kontroversiellt, men varför är det det? För att det är ett påstående som går på tvärs mot människan självbild, som rationell och helt igenom logisk. Vad vi har att göra med här är med andra ord en reaktion som bekräftar relevansen i påståendet som kritiseras. Att acceptera detta, menar jag är att sätta kunskapen i centrum. Haidt uttalar sig inte om något annat än om resultatet av forskning som drivs framåt av viljan att veta och sökandet efter kunskap om hur vi människor fungerar.

Söker man kunskap är det inte självklart att man kommer att tycka om vad man hittar. Att sätta kunskapen i centrum kommer att tvinga en att överge tankar och insikter som man trott på länge, vilket kan vara plågsamt ibland. Att sätta kunskapen i centrum är jobbigt och det kan leda till att den som gör det försvagas, i relation till den som utan närmare reflektion låter sig styras av sina känslor. Att under en debatt erkänna att man av kritiken man får inser att man har fel i vissa bitar av sin argumentation är lika med självmord. Då förlorar man debatten. Detta visar att debatter, som idag anses vara det bästa sättet att nå fram till de bästa besluten, i själva verket främjar affekter mer än kunskap. Paradoxalt nog bygger mycket av det som idag uppfattas som rationellt på irrationell grund. Vill vi verkligen sätta kunskapen i centrum kommer mycket av det vi vant oss att ta för givet, många av sanningarna som idag styr vardagen, att tvingas överges och ersättas med andra och mer välunderbyggda sanningar som ibland går på tvärs mot det vi trott.

För alla som tror på idén om ett rationellt samtal där sakliga argument ställs mot varandra och de felaktiga argumenten avslöjas är det en nedslående tanke att sakliga argument sällan får någon att ändra åsikt. Samtidigt blir det lättare att förstå och fördra mycket av vad som förekommer i den offentliga debatten, där deltagarna utmanar andras åsikter mycket oftare än de utmanar sina egna.

Det samtal som jag ofta återkommer handlar inte om ett rationellt samtal, för det vore paradoxalt inte särskilt rationellt, det vore tvärt om ganska naivt. Samtalet jag skissar på och har skrivit en bok om är mer ett slags plats där tankar och idéer kan mötas och stötas och blötas mot varandra. Och den som träder in i den platsen och deltar i samtalet måste ständigt påminnas om och påminna sig själv om affekternas påverkan. Därför är det avgörande att alla är medvetna om att ingen äger någon av tankarna som kommer upp i samtalet. Resultatet av arbetet är allas, gemensamma resultat. Utgångspunkten är att ingen deltagare är klokare än någon annan, och samtalet handlar därför inte om att övertyga någon annan om att just min idé är den bästa, den som gruppen ska ställa sig bakom. Det samtal jag har i åtanke är mer en mötesplats där olika anonyma lösningar kan mätas mot varandra. Det handlar alltså om att acceptera människans inneboende affekter och dessas kraft och inflytande, samt om att arrangera för att skapa utrymme för intellektet. I korthet kan man säga att det handlar om att få ut mesta möjliga av intellektet genom att acceptera hur lite det styr egentligen.

Haidt har också intresserat sig för ekonomi, och funnit att samhällsvetare tycks reagera instinktivt i frågor som rör kapitalismen. För vissa är den ett system som frigör människors skapandekraft och ökar vårt välstånd. För andra är den ett system som skapar ojämlikhet när kapitalägare skor sig på andras arbete. Båda sidor kan hänvisa till fakta – men kapitalismens förespråkare och kritiker ter sig ofta fullständigt oförstående för varandra. I den politiska debatten är situationen ännu värre, och det är berättigat att fråga om det alls är möjligt för åsiktsmotståndare att lära av och berika varandra.

Här finns massor av kunskaper att hantera, och jag ställs mot väggen här och tvingas med rodnad på kinderna att acceptera pregnansen i uttalandet. Det är så jag fungerar, men insikt om det kan hjälpa mig att acceptera detta och det i kombination med en ständig påminnelse om att det är kunskapen som ska stå i centrum, inte känslorna gör att jag (oftast) kan låta intellektet styra. Men jag måste hela tiden vara medveten om att jag aldrig kan vara säker på vad som är vad.

Betygsdebatten som rasar just nu visar med all önskvärd tydlighet hur stort problemet är, och hur dålig insikten om att vi överhuvudtaget har ett problem är. Oerhört olyckligt så klart att just betygsdebatten ser ut som den gör, och att skolan styrs på det sättet. För att kasta forskningsrapporter i huvudet på varandra är INTE att sätta KUNSKAPEN i centrum, det är tvärtom att låta affekterna styra helt och hållet. Jan Björklund kan vara den minst intellektuellt styrde forsknings- och utbildningsminister vi någonsin haft. Han har en karta som han håller benhårt fast vid, och han använder den makt han nu har kvar, till att försöka ändra på verkligheten. Han hittar på rationella argument allt eftersom, men hela tiden i efterhand. Kunskap är aldrig enkelt eller självklart, först när den insikten verkligen sjunkit in kan man försöka sätta kunskapen i centrum, men det är då en annan kunskap än den som far runt i debatten om skolan idag!

Ska svaret på den frågan vara jakande, krävs nog att alla debattörer rannsakar sitt beteende. Sociala mediers entusiastiska hejarklackar, som urskiljningslöst sprider vidare argument för åsikter de redan har, lär inte få många att ändra åsikt. Däremot kan vi alla bidra till ett bättre debattklimat genom att visa ökad förståelse för att kloka människor kan komma till helt olika slutsatser.

Kunskapen i centrum handlar om det, om att ALLA måste rannsaka sitt beteende, om att ta hänsyn till och om att ständig hålla insikten om i hur hög grad affekterna styr oss aktuell. Det är vad kritiskt tänkande handlar om, att aldrig slå sig till ro med någon sanning, utan att ständig samtala om för och nackdelar och reflektera tillsammans kring konsekvenser och risker. Det handlar om att tänka mer kollektivt, om att inte förlita sig på några få experter, eller den som utsetts till geni.

Din politiska motståndare kan verka dum, oförmögen att läsa innantill och plågsamt omedveten om vad forskare har att säga i en viss fråga. I stället för att sucka uppgivet över detta, betänk den högst sannolika möjligheten att din åsiktsmotståndare tänker exakt samma sak om dig.

Som sagt, vi är alla mer eller mindre korkade, fast på olika sätt. Därför kan ingen enskild sägas vara bättre eller klokare än någon annan. Därför behövs det mer samverkan, mindre klyftor, mer jämställdhet och jämlikhet. För även om det är svårt är det enda sättet att förlösa den intellektuella förmåga och kraft som trots allt finns där inne i oss alla och mellan varandra.

Kunskapen i centrum handlar inte om vad jag eller någon annan vet, utan om vad vi kan åstadkomma tillsammans!