Mina år i akademin 14

Från det att jag tackat ja till erbjudandet att arbeta med förstudien om lastbilsförare gick allt i rasande fart. Det var med spänning jag kastade mig ut, för det skulle kunna leda till mer arbete längre fram, om Volvo var nöjda. Två månader var bara början, sedan skulle resultatet utvärderas. Några dagar efter att jag talat med Bosse kom inbjudan på posten (detta var innan internet slagit igenom på allvar) om mötet på Volvo. Först då insåg jag att det var på allvar, att jag nog faktiskt skulle kunna bli doktorand. Jag meddelade lärarna på Idéhistoriska institutionen att jag beslutat mig för att hoppa av B-kursen som just skulle börja. Jag brände mina skepp och satsade allt. Det fick bära eller brista.

Dagen innan mötet på Volvo möttes jag och Magnus på Valhallabadets café. Det var en solig dag. Jag kom dit tidigt. Satt och läste i väntan på att klockan skulle bli 11, då vi skulle ses. Jag var nervös, men det kändes ändå bra. Nervositet kan och bör man göra till sin vän, det är en oundviklig känsla, en biologisk reaktion på en kulturell situation. Som hunger, inget farligt. Känslan går över när man gjort det man är nervös för och efteråt känns det bättre än innan. Det är en av livets alla lärdomar, som jag lärt genom att inte låta rädsla, osäkerhet, bristande självförtroende eller något liknande hindra mig att göra det jag vill. När jag säger till mina studenter att, fake it till you make it, säger jag det med stöd i just sådana erfarenheter som jag skaffade mig under de där danande och livsdefinierande dagarna runt årsskiftet 1996/97.

När Magnus kom talade vi om mötet, vad jag skulle säga och erbjuda. Och så talade vi om klädsel, om vad vi skulle ha på oss. Det är ju ändå höga tjänstemän och chefer vi ska träffa, sa vi. "Kavaj är det längsta jag kan sträcka mig till", sa Magnus. Och jag höll med. Vi enades att vi som etnologer och humanister nog trots allt förväntades klä oss lite bohemiskt, så kavaj var ändå ett stort steg. Så fick det bli. Sedan skildes vi åt.

På vägen hem från mötet, i bilen på väg hem till Lerum, var det som världen förändrats. Varifrån kom alla lastbilar? Där jag tidigare sett bilar såg jag nu lastbilar, i massor dessutom. Samma känsla eller upplevelse, perspektivskifte som drabbat mig när jag blev föräldrar och plötsligt såg barnvagnar till höger och vänster. Och så där är det ju, när man väl får upp ögonen för något, när ens intresse väckts och blicken riktas mot något nytt ser man det "överallt". Väl hemma ringde jag omgående till min frus fasters man. Han ägde en lastbil och hade kontakter. Jag frågade om jag fick åka med honom en dag, och om han kände någon som körde fjärrbil som jag möjligen skulle kunna fråga om jag fick åka med några dagar. Jag fick positivt besked på båda frågorna. Och därmed var projektet i rullning. Äntligen!

Innan mötet med folket på Volvo hann jag med att åka lastbil en dag med fruns släkting, som arbetade med transporter i Skaraborg. Han sov aldrig i bilen. Jag mötte upp i Sollebrunn tidigt en morgon. Sedan hjälpte jag honom, samtalade om arbetet, branschen, kollegor och lastbilar. Det kändes bra att börja i det lilla, tillsammans med en bekant. Sent på kvällen när jag släpptes av hade jag fått en inblick i livet på vägen, i spelet mellan distributör och godsmottagare och lastbilsförarnas vardag. Fylld av intryck åkte jag hem och satte mig sedan att skriva ner alla intryck i den nya fältdagboken som högtidligt införskaffats för ändamålet.

När dagen var inne och jag satt i foajén till Volvo Lastvagnars huvudkontor i Lundby på Hisingen kände jag mig redo, men mer nervös än på mången god dag. Ännu hade min ansökan till doktorandtjänst accepterats. Det bidrog till nervositeten, men Magnus lugnade mig och sa att jag skulle presentera mig som doktorand. "Klart det går vägen. Det blir bra det här!". Plötsligt kom det ett gäng, intill färgen på slipsen, identiska direktörer, som passerade oss. Två etnologer med stora ögon blinkade menande till varandra. Detta var en annan värld än akademin. Här var vi utbölingar och på besök. Hur skulle det gå? Hur skulle vi tas emot? Hur skulle det bli?

Efter en stund kom folket från Umeå, med Tapio Alakörkkö från Designhögskolan i spetsen. Och representanter för några andra akademiska parter som jag nu bara har vaga minnesbilder av. När vi presenterat oss för varandra hörde vi någon ropa. Och jag log inom mig när jag vände mig om och fick se en kille bara lite äldre än mig, i stickad kofta, jeans och grova skor, som hälsade oss välkomna. Här hade vi klätt upp oss, och därmed avslöjat våra fördomar om näringslivet. Nåväl, det tog udden av nervositeten och blev en bra början på projektet.

Mina år i akademin 13

Det står och väger, mitt akademiska liv. Igår var en högtidsdag, men en nervös sådan, för jag talade inför en publik med företrädare för regionens folkhögskolor, och jag gjorde det HELT utan skyddsnät. Jag talade hudlöst, om det som ligger mig allra närmast hjärtat/hjärnan. Jag lade mig medvetet på en hög abstraktionsnivå och utmanade, och jag gav dem inga svar. Jag satsade allt på att skaka om, förbrylla och väcka tankar. Kultur handlar om framtiden, om det som ännu inte är. Dit styrde jag blicken, och det jag presenterade var tankeverktyg, inte fakta. En utmaning för mig, för jag satte allt på spel och det hade kunnat gå åt skogen. Men för att inte tappa tron på akademin valde jag att vara helt ärlig och sann mot det jag lärt mig genom åren och det jag verkligen tror på. Som det verkar gick det hem, i alla fall hos några av deltagarna. Glad och tacksam för den, men fullkomligt utmattad vände jag hem igen.

Jag lärde mig massor igår. Framförallt fick jag upp ögonen för folkhögskolevärlden, som fram till nu varit en diffus fläck på min karta. Och lite är det nog så, att det som händer där det händer lite i skymundan, lite i skuggan av det övriga Utbildningssverige. Det är styrkan och däri ligger värdet, för det gör att regleringarna, måltänkandet och effektiviseringshetsen inte slår lika hårt mot deras verksamhet, och maktens klåfingrighet når inte dit, för man är inte så intresserad. Inget Nobelpris kommer därifrån, eliten, framtidshoppen kommer enligt den logik som styr dagens utbildningspolitik inte från folkhögskolorna. Därför får det hållas. Det gör mig glad och fyller mig med hopp. På folkhögskolorna kan bildningen växa åtminstone lite friare än på många andra håll, även om folkhögskolorna också drabbas av det som händer i resten av systemet. Bildning och kunskap är en utmaning, en kvalitet som alltid är hotad och som alltid måste försvaras.

För mig handlar tillvaron just nu om att överleva från en dag till en annan. Livskvaliteten påverkas av en vacklande tro på det jag gör och på den plats där jag gör det. Men gårdagen sticker ut och skänker tro på framtiden igen, inspirerar mig och visar att jag inte är ensam i kampen för bildning och kunskap. Det finns saker värda att kämpa för! Därför hänger jag i och orkar jag ett tag till. Därför orkar jag också återvända till tiden innan allt började, till året då jag tog steget in i den akademiska världen på riktigt. Det har känts jobbigt att tänka på det när jag ansatts av tvivel på det jag gör, men idag går det bra.

Allt gick fruktansvärt snabbt, när bollen väl satts i rullning. Runt jul 1996 blev jag klar med min avhandlingsplan. Jag postade den till Magnus. Vi sågs några dagar senare, på restaurang Wojarski. Det var mörkt och vi talade om framtiden. "Alkohol och maskulinitet" var titeln på planen som nu lämnat mina händer och som välsignats av Magnus som öppnat dörren till den akademiska världen. Han betonade dock att om jag blir antagen så är det helt på egna meriter, för han hade inte på något sätt försökt tala upp eller påverka ansvariga uppe i Umeå. Det kändes bra. Jag ville inte ha det på något annat sätt. Och även om jag var nervös och inte alls kände mig redo släppte jag taget och lät det ske. Det nu eller aldrig. Må det bära eller brista! Vi skildes åt. Jag tog tåget hem till Lerum och pluggade till tentan, det som skulle komma att bli den sista tentan, på grundnivå för mig. Den handlade om Upplysningen. Och även om jag nu hade fokus på annat än idéernas historia vad det ändå med stort intresse jag kastade mig in i skrivandet.


Någon vecka senare, fram i januari ringde jag ett telefonsamtal. Jag minns inte varför eller vem som uppmanade mig att göra det, men jag mins själva samtalet tydligt. Det tog en bra stund innan luren i andra änden lyftes. Och den som talade var en norrlänning. Han bad om ursäkt, han hade varit i andra änden av huset. Han hade en en fråga till mig. Han undrade om jag var intresserad av delta i ett projekt. Saken var den att man, det vill säga institutionen för etnologi vid Umeå universitet, fått en förfrågan från Designhögskolan, också i Umeå, om att delta i en förstudie om lastbilsförares vardag. Initiativet kom från Volvo Lastvagnar i Göteborg, som hade avsatt ett antal miljoner som skulle användas på helt nya sätt och väldigt förutsättningslöst. Det handlade om två månaders försörjning/arbete. Bosse, som han jag talade med hette, sa att alla doktoranderna på institutionen hade försörjning, och att ingen av D-studenterna var intresserade. Men jag hade ju visat intresse för maskulinitet, och det om något är ju ett perspektiv som går att anlägga på åkerinäringen och fjärrförarna. Kunde jag tänkas vara intresserad av att representera etnologen vid Umeå universitet på det möte som skulle hållas på Volvos huvudkontor i slutet av januari ... Om jag kunde tänka mig? Om jag?! En sådan chans får man inte många gånger. Självklart, svarade jag. Och jublande inombords lade jag på luren. Även om inga löften om något utfästs kände jag ändå: Äntligen! Detta var det mest hoppfulla jag hört på väldigt länge. Kanske att det trots allt skulle gå vägen. Återkommer om det och med fler tankar om mötet på Volvo och det som hände sedan, men denna post avslutas här, med den där tentan, om upplysningen, som alltså blev det sista jag skrev som student på grundnivå.

Min korta sammanfattning av upplysningen lyder som följer: Upplysningen är den första perioden, eller äldsta i historien som det finns förespråkare för, än idag. Det finns de som menar att vi fortfarande lever i upplysningens tidevarv. Själv är jag skeptisk. Jag menar nog bestämt att så inte är fallet. De som fortfarande hävdar att vi lever i en tid präglad av upplysningen, för fram argument som: Newtons metod gäller i stora drag än idag och naturvetenskapen är fortfarande idealvetenskapen. Som jag har förstått det hela är naturvetenskapen idag, på många sätt inne i en period av kris. Vidare hävdar förespråkarna att: Avskaffandet av Gud och den accelererande sekulariseringen är en realitet. Jag säger New Age. Det finns ett inneboende behov av andlighet hos människan, det sade man redan under romantiken. Möjligen kan jag gå med på att vår tid präglas av romantiska strömningar istället och jag tänker då på det stora intresset för andlighet, i allmänhet, utan en fast koppling till Gud och kyrkan. New Age, rollspel och miljömystik - dit jag hänför allt intresse för naturen och värnandet av denna. Intresset för historien är också ett tecken på romantiska influenser. Men nu var det upplysningen som skulle karakteriseras.

Den optimism som jag ser som ett av de mest framträdande kännetecknen på upplysningen, finns det idag mycket lite av. En sak som jag dock, kanske lite orättvist, skulle vilja karakterisera stora delar av upplysningen med, är dess hyllande av egoismen och den lever i högönsklig välmåga. Jag anser att det är möjligt att karakterisera upplysningen som egoismens tidevarv, eftersom vissa under perioden försöker avskaffa den mänskliga själen, som dock redan under romantiken pockade på rättmätig uppmärksamhet. Egoismen upphöjdes av tex. Adam Smith, till allmän lag och teoretiskt verktyg. Det blir, för honom, den enda sanna vägen till lycka för alla. Här håller jag inte med. Jag gillar upplysningen i övrigt som historisk period. Tron på människan är kanske det som jag mest lägger märke till och uppskattar. Andra positiva saker som uppstår, växer fram eller bryter igenom på allvar under upplysningen är: Avskaffandet av adelns självklara och hävdvunna makt och rättigheter, som påbörjas under den ärorika revolutionen i England och intensifierades i och med den franska revolutionen. Vidsyntheten och toleransen är utmärkande drag för upplysningen och personliga favoriter är tänkare som, Voltaire, Locke, Lessing och encyklopedisterna. Den hänsynslösa hållningen gentemot gamla auktoriteter är uppfriskande och positiv. Det är ett arv som förvaltas dåligt idag. Intresset för historien är ett sympatiskt drag, inte minst för dess koppling till humanismen och i förlängningen det moderna universitetet som vi nu är en del av. Herder är en nyckelfigur här, tillsammans med bröderna Schlegel och inte minst Wilhelm von Humboldt, som jag förmodligen har mycket att tacka för att jag sitter här idag och ägnar mig åt humaniora på ett universitet. Naturrätten och tron på allmänna generella rättigheter för alla människor är ljuv musik i mina öron och även om Amnesty idag på ett föredömligt sätt förvaltar detta arv, så är det sorgligt förbisett på många områden i dagens samhälle. Idag är det marknaden, uppfattad som en slags metafysisk determinant som dikterar villkoren för oss alla. Jag skulle vilja se mer av respektlöshet gentemot auktoriteter och det tillsammans med en ökad tro på människans möjligheter borde kunna ge en förändring. Diderot är idag mer saknad än någonsin. Inte minst om vi med hedern i behåll ska kunna säga att vi förvaltar arvet efter Linné, J H Kellgren och Nils von Rosenstein, som i sitt tal 1789, i vetenskapsakademin, om upplysningen, försvarade förnuftet och empirin som kunskapsideal. (Om sådana ideal hölls levande idag skulle till och med en ytlig undersökning av dagens ekonomi kunna peka på att medborgarna kategoriskt förs bakom ljuset av makten och marknaden, tror jag och efterlyser det sällskap som instiftades av Kjellgren: Pro sensu communi, vart tog ni vägen.).

Avslutningsvis vill jag säga något om filosofin under upplysningen. Lite elakt frestas jag citera ett gammalt ordspråk: Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket!? Jag tycker att upplysningsfilosoferna, med all sin djupa kunskap och skicklighet borde kunna inse att det blir svårt för allmänheten att förstå deras stora och komplicerade system. Eftersom systembyggandet dör ut i och med 1800- talet, tycker jag mig kunna kritisera dem för detta. Teorierna känns meningsfulla, intressanta, viktiga och kompetenta, men jag knäcker mig nästan i arbetet med att överblicka och förstå dem. Kants kategoriska imperativ är lysande, men det är också det enda som jag med säkerhet kan säga att jag förstår. Leibniz monadlära har jag vid några tidpunkter känt att jag förstått, men känslan försvinner så fort som koncentrationen bryts. Avslutande kommentarer säger med säkerhet mer om mig än om Kant och övriga upplysningsfilosofer.

Det var en karakteristik av upplysningen i min tappning. Jag har försökt lyfta fram det som jag ser som viktigast och dra ut linjerna till nutiden. Jag vill visa vad jag ser som mest positivt och negativt i upplysningen. Det andra ledet i uppgiften var att jämföra Flöjstad och Helldéns framställningar av upplysningen.

Det är två mycket olika upplysningar som beskrivs, skulle jag vilja säga. Helldén har för det första ett språk och en berättarstil som fångar och intresserar mig. Flöjstad är noggrann och beskriver sina "gubbar" och deras teorier på ett lite invecklat och torrt sätt, tycker jag. När det gäller val av förgrundsgestalt i upplysningen så märker man direkt att det är två olika ideologier som ligger bakom beskrivningarna. Flöjstad lyfter fram Newton och Helldén väljer Hobbes. Här möts två synsätt, om vad som för utvecklingen framåt. Helldén hävdar att folket är historiens subjekt, medan Flöjstad hävdar filosoferna och de "stora männen" som historiens subjekt. Detta vill jag belysa ytterligare med följande lista på de båda författarnas huvudfigurer i upplysningen. Först Hellden som lyfter fram

Hobbes, La Mettrie, Helvétius, d´Holbach, Diderot, och Rousseau. Encyklopedin har hos Helldén fått ett eget kapitel.

Flöjstads förgrundsfigurer i upplysningen: Leibniz, Rousseau, Hume och Kant, en fysiker och fyra filosofer. Kant är, hos Flöjstad den i särklass viktigaste figuren. Det är då ännu mer talande att Hellén lyfter fram Diderot och encyklopedin som de viktigaste inslagen i upplysningen. Behöver jag nämna vem som vinner mitt hjärta och vem jag läser med störst behållning - Helldén, naturligtvis. Jag är medveten om att Helldéns text inte gör anspråk på att vara en heltäckande redogörelse för hela upplysningen, men detta utdrag är ändå talande för hans inställning, tror jag. Flera av Helldéns tänkare spelade en underordnad roll, jämförelsevis, i sin samtid - tänker jag mig - men är idag de som verkar mest aktuella. Helldéns figurer har mycket att säga till oss idag. Deras texter skulle i många fall, tom. kunna varit skrivna idag. Flöjstad däremot verkar koncentrera sig på de, för sin samtid, viktigaste namnen i historien. Det kan vara en orsak till skillnaden dem emellan. Jag tror nu inte att det är det viktigaste, utan håller mer på teorin om deras olika syn på historiens subjekt. Helldén talar hela tiden om folket och han menar tom. att upplysningens viktigste "uppfinning" är just folket. Den franska revolutionen, som överhuvud taget inte nämns av Flöjstad, (vilket jag tycker är konstigt, men kanske förklarligt, eftersom han koncentrerar sig på filosofi och vetenskap), är för Helldén själva den handling då folket först visar sig i historien. Ideologiskt och kulturellt finner Helldén en motsvarighet till den franska revolutionen, i encyklopedin och dess förgrundsman Diderot. Flöjstad lyfter inte fram något liknande som gränsmarkör eller startskott för det nya. Hans historiesyn verkar mer präglas av kontinuitet och kumulation.

En intressant jämförelse att göra är att titta närmare på hur Flöjstad och Helldén beskriver Rousseau och vad dom lyfter fram hos honom, båda ser honom som viktig. Helldén, som främst intresserat sig för den materialistiska strömningen under upplysningen, lyfter fram Rousseau som en betydelsefull tänkare trots hans syn på gud och förhållande till bibeln. Rousseau är en man av folket, säger Helldén och det kvalificerar honom till hans lista över betydelsefulla tänkare i upplysningen.

"För Rousseau är folket inte en grå massa eller skugglika varelser, som rör sig långt nere i samhällsdjupet", denna uppfattning gör Rousseau till en, för Helldén, viktig föregångsman. Helldén beundrar Rousseaus tanke om att vetenskapen och moralen måste gå hand i hand, att vetenskapen inte får frigöras från moraliska överväganden. Helldén lyfter också fram Rousseaus fråga: Vad hjälper mänsklighetens framsteg, om det inte kommer folket tillgodo?, (Här finner jag en tidig kollega till Georg Henrik von Wright). Helldén menar att Rousseau i Contrat social, skriver om något som inte fanns i hans samtid - Den moderna demokratin - och att det skulle vara orsaken till att denna text, av många uppfattats som motsägelsefull. Detta motiverar Helldén genom att lyfta fram en not i Rousseaus text: "Uppmärksamme läsare, ansträng dig inte för att anklaga mig för motsägelser här. Jag har inte kunnat undvika att motsäga mig i min terminologi, jag har sett språkets torftighet; men vänta bara!". Förhållandet och inställningen till folket är det som Helldén särskilt uppskattar och lyfter fram hos Rousseau.

Flöjstad koncentrerar sig istället på Rousseaus, "tillbaka till naturen" tes. Följaktligen inleder han med detta citat: Allsmäktige Gud, befria oss från kunskaperna och våra fäders ödesdigra konster, och återge oss ovissheten, oskulden och fattigdomen.". Det som Helldén menar, är en missuppfattning av Voltaire, lyfter Flöjstad fram som en bra karakteristik på Rousseaus författargärning, visserligen en provokativ karakteristik, men ändå tydlig som markör för hans annorlunda, gentemot Helldén, syn på Rousseau. Flöjstad menar tvärtemot Helldén att Rousseau lyckas upplösa den skenbara paradox, som Helldén hävdar talar för Rousseaus genialitet. För Flöjstad är Rousseau en tänkare som främst inspirerat andra, som Kant och Marx, och därigenom har han, enligt Flöjstad blivit en viktig tänkare i historien. Helldén menar istället att Rousseau är en man som föddes för tidigt och att hans samtid inte kunde tillgodogöra sig hans idéer och heller inte uppskatta honom efter förtjänst.

Flöjstads beskrivning av upplysningen känns genomarbetad, noggrann, upplysande och full av kunskap, men också väldigt konventionell och inte särskilt utmanande. Det är den gamla vanliga historien. Helldén däremot är utmanande och elegant. Han kanske inte är lika noggrann som Flöjstad, men han har en tydlig tanke med sin framställning och jag hyser mycken sympati för honom. Helldéns tes kan jag inte bedöma på annat sätt än att jag gillar den och ställer upp på den. Den är ärligt redovisad i texten och även om det är en kontroversiell historiesyn, (jag vet inte om så är fallet, men det känns inte som en omöjlig tanke) så har han övertygat mig. Det hänger samman med min egen inställning till folket och min tro på den vanliga vardagsmänniskans kraft i skapandet av historia, kultur och samhällen. Flöjstad är på ett sätt lika ideologisk när han lyfter fram sina figurer på det sätt som han gör. Olika tänkare får olika stort utrymme och beskrivningarna lyfter fram det som Flöjstad ser som viktigt.

Alltså, Helldén ser folket som historiens subjekt och jag skulle inte bli förvånad om han med stor behållning läser min favoritfilosof: Tjecken Karel Kosik, som också lyfter fram folket. Kosik menar att historien skapas i "Praxis" - som är hela folkets samlade handlingar, tankar och uppfattningar om vad som är möjligt och den enda begränsningen för mänskligt handlande och kulturell / historisk förändring. Kanske Fichte kan hänföras till denna tradition också...? Jag ser åtminstone Helldén som en utmärkt företrädare för den materialistiska historieskolan.

Flöjstad är däremot i mina ögon idealist. Han lyfter fram de stora tänkarna, mer för dess briljans, än för dess reella historiska betydelse - skulle jag lite tillspetsat vilja säga och bifogar följande brasklapp - Jag är dåligt bevandrad i filosofin och min vana att läsa filosofer är inte så utvecklad som jag skulle vilja att den var. Min ambition i jämförelsen är också att lyfta fram skillnaderna, som jag uppfattat mellan de båda författarna.

Jag känner mig härmed färdig med min uppgift, men eftersom vi i grupp Ett fick några restuppgifter på Rousseaus och Wollstonecrafts kvinnosyn, samt fråga 7 och 8 på gruppövning 3, kommer min redogörelse för detta här:

Jag börjar med kvinnosynen hos Rosseau och Wollstonecraft. Rousseau är för många en riktig kvinnohatare, men jag vill försöka nyansera denna bild. Kanske jag kan luta mig lite mot Helldéns tanke på att Rousseau blivit missförstådd. Jag har läst boken "Kön, makt, medborgarskap...." för att fördjupa Flöjstads och Cooles framställningar. Coole menar att Rousseau är inkonsekvent i sin inställning till kvinnan när han, å ena sidan i Contrat social hävdar att alla människor är lika och har lika rättigheter, och samtidigt förnekar kvinnorna dessa rättigheter. För att den allmänna viljan ska råda följer det naturligt att även kvinnor tas på allvar och ges ansvar, menar Coole. Med Helldén skulle jag kuna säga att det är detta som är kännetecknet på Rousseau, hans tvetydighet och svårighet att välja sida. Kanske Rousseaus uppfattning, i kvinnofrågan skulle kunna ses på samma sätt som hans inställning till demokratin - Historien kommer att visa hur sann jämlikhet ska praktiseras. I Rousseaus samtid är det omöjligt att diskutera denna fråga på ett riktigt fruktbart sätt. Det skulle kunna vara en orsak till att vi läser Rousseau som vi gör. Jag vill nu peka på några rader ur Emile, som jag hittade i boken "Kön, makt....", som jag tycker skulle kunna tala för min, högst osäkra tolkning. Det handlar först om hur Emile ska uppfostras utan påverkan från kulturen. Han ska själv få välja fritt och låta sin naturliga intuition styra uppfostran in på den rätta vägen, han ska lära sig att leva på egen hand i samklang med naturen. Rousseau menar att detta är den enda vägen att bli en naturlig människa, ty vi blir det vi blir av vana och under påverkan av kulturen. Rousseau har alltså aldrig träffat någon naturlig människa. Det är ett begrepp som i högsta grad är abstrakt för honom, (min tolkning nedan bygger på lösa grunder och antaganden, men jag vill visa att den är möjlig att göra, med hänvisning till Helldéns karakteristik av Rousseau) och det skulle tillsammans med en förmodad vurm för mannen kunna leda honom till följande uppfostringsideologi: Emile handlar om ett tänkt framtidsideal, som Rousseau tror skulle kunna leda till något gott. Sofieavsnittet i samma bok, handlar i min tolkning om dåtiden. Flickan måste, för att klara sig vänja sig vid att vara underordnad mannen. Vid Rousseaus tid var detta säkert hemskt, men när den nya generationens män växer upp efter Emiles program, då infinner sig en annan värld med andra hierarkier och då kanske inte kvinnans underordning får samma negativa klang, hon kanske tom. upphöjs till mannens like. Jag vill inte offra något för ett försvar av min tolkning utan nöjer mig med att citera den passage som gav mig tanken: "Bestämd att lyda en så ofullkomlig, ofta med laster och alltid med fel i så hög grad utrustad varelse som mannen, bör hon tidigt lära sig fördra till och med orättvisor och utan att klaga finna sig i en makes obillighet." (Emile II s 165, se "Kön, makt, medborgarskap. Kvinnan i politiskt tänkande från Platon till Engels" Eduards (red) 1983. Liber Stockholm). Kanske, men tyvärr högst osäkert, skulle detta kunna vara ett tecken på att Rousseau visserligen hyllar mannen, men också värnar kvinnan, på ett för den tiden ovanligt sätt, genom att han beskriver en diffust tänkt framtid. Denna tanke motiverar jag med att Rousseau ser mannen som det handlingskraftigaste könet och det är bara han som kan få tillstånd en förändring, genom det uppfostringsideal som beskrivs i Emile. När den nye mannen sedan växer upp kan samhället förändras mot större jämlikhet för alla, även kvinnorna. Det är mitt sätt att förstå Rousseaus inställning till kvinnan, jag tycker ju i övrigt att han är en sympatisk kille, även om hans kvinnosyn av alla (även jag) uppfattas som negativ, nedlåtande och förkastlig.

Mary Wollstonecraft är en kvinna som ger Rousseau svar på tal. Hon är motståndare till hans idylliserade särartstänkande och hävdar kvinnans intellektuella kapacitet. Kultur och fostran verkar negativt på kvinnans ställning och gör henne underordnad, det håller nog Rousseau med om, men hon vill att kvinnorna själva ska inse att de spelar med i männens spel och att det placerar dem i en underordnad position. Likheten, könen emellan är viktig för Wollstonecraft och värdighet är en förutsättning för jämlikhet, säger hon. Först när kvinnorna inser att de är fullvärdiga människor, kan jämlikhet uppnås - "Det är rättvisa, inte välgörenhet, vi behöver i världen" sa hon (med tydlig? adress till Rousseau), enligt Lena Eskilsson och Åsa Bergenheim. Coole ser Rousseau och Woolstonecraft som efterföljare till Aristoteles och Platon, vad gäller synen på kvinnan. Coole hävdar vidare att Woolstoenecraft hämtat sin tanke om naturlig likhet mellan könen från Locke. Jag förstår inte hur dåtidens män resonerade när de kunde hävda naturliga mänskliga rättigheter i ena andetaget för att i nästa nedvärdera och underordna kvinnan på samma naturliga grund. Det är ofattbart och jag blir glad att det inte gäller alla män, en av mina favoriter i historien J S Mill, sägs till exempel av Coole ha köpt Woolstonecrafts argument rakt av och även Saint- Simon är positivt inställd till jämlikhet mellan könen. Det går inte att ha olika uppfostran för kvinnor och män, om man vill uppnå ett samhälle där alla individer är goda medborgare, som känner del i och ansvar för dess fortlevnad. Woollstonecrafts program för kvinnans frigörelse går ut på att kvinnor i allmänhet ska få tillträde till utbildning, myndighet och tillgång till arbeten i allmänhet och politiska sådana i synnerhet, på samma sätt som mannen. Utbildning är dock det viktigaste i detta och hon förespråkar samma utbildning för kvinnan, som Rousseau ville ge mannen. I likhet med så många andra under upplysningen och under 1800- talet, så talar Woolstonecraft uteslutande om den borgerliga kvinnan. Men en sanning som visat sig giltig i andra sammanhang visar sig även här nyttig: Ett litet steg i rätt riktning är bättre än inget alls, och definitivt bättre än ett stort steg som raserar det som hittills uppnåtts.

Därmed känner jag mig färdig med kvinnofrågan (här får jag väl tillägga, eftersom jag ämnar påbörja en profeministisk uppsats om maskulinitet, i etnologi, under våren) och går över till relationen mellan upplysning och romantik och den tyska idealismens betydelse för det nya vetenskapsbegreppet.

Om upplysningen kännetecknas av att den har blicken ständigt riktad framåt samtidigt som den är en hyllning av och tro på framsteget, så är romantiken en tillbakablick och maning till eftertanke - om man nu ska se på saken i starkt generaliserande ordalag. Flöjstad säger på sidan 109 om en fransk pedagog att han sagt: "Ge mig tio år och jag ska omforma hela det franska samhället" - det är upplysning för mig. Kirkegaard säger att vi lever livet framlänges, men vi förstår det baklänges, och det är på samma sätt romantik för mig. Naturromantik och Stagnelius dikter i allmänhet och Näcken i synnerhet är också romantik för mig, även om Eriksson, Toulmin-Goodfield och Nordenstam inte lyfter fram dessa aspekter. Jag tror dock det är viktigt att inte glömma bort detta. Jag är övertygad om att intresset för historien, hänger samman med intresset för naturen, det naturliga och allmogen, det ena gav det andra, även om det är oklart vad som är hönan och vad som är ägget. Herder, som tillsammans med Vico och Kant lyfts fram av Toulmin-Goodfield som föregångare för det nya, är intresserad av det Tyska och han vill ge Tyskland en plats i historien - samtidigt som han ser på andra kulturer och epoker med en relativism, och hermeneutiskt präglad inställning. Detta leder i förlängningen till ett allmänt intresse för folksagor. Bröderna Grim liksom Goethe och andra hämtar inspiration, legitimering och intresse från dessa uråldriga sagor, som antogs säga något om människan och samtidigt vara ett tecken på Tysklands långa historia (Så fick jag med lite etnologi i framställningen). Intresset för historien och tron på att vi kan lära oss något av den uppstår under romantiken, företrädesvis i Tyskland. Toulmin-Goodfield visar hur detta intresse skapar en helt ny syn på jorden och det rum som vi lever i. Det måste ha varit ett hissnande perspektiv som öppnat sig. Ödmjukheten inför naturen är, i ljuset av detta förklarligt, och den eftertänksamhet som följer på upplysningens ohämmade optimism är inte svår att förstå.

Nordenstam koncentrerar sig på romantikens konsekvenser för humaniora, som i Tyskland vid denna tid uppvärderas till något mycket fint. Wilhelm von Humboldt är, som sagt den vi ska tacka för att vi har vårt universitet. Han är enligt Nordenstam företrädare för en nyhumanistisk skola, som förespråkar en bred historiskt och vetenskapligt orienterad bildning, som i förlängningen skulle ge individen kraft att själv förändra sitt liv i den riktning han/hon själv ansåg bäst. Detta är ju en uppfattning med tydliga referenser till upplysningen, som såg det mänskliga förnuftet som allenarådande för individens emancipatoriska strävanden, även om förnuftet här är kopplat till individer. Hos Humboldt är vägen till lycka, för individen och samhället en lång och arbetskrävande väg, som dock är mödan värd. Den historiska skolan föddes i Tyskland under det tidiga 1800- talet och växte fram som en motståndare till den (mer upplysningspräglade) positivismen, som utgår från ett naturvetenskapligt ideal.

Jag ser en skillnad mellan upplysning och romantik i inställningen till kunskap och kunskapens subjekt. Upplysningen hyllar det mänskliga förnuftet i ganska allmänna ordalag. Vetenskapen ses som absolut objektiv och forskaren är endast kunskapens redskap. Romantiken och historicismen är mer medveten om att all kunskap är subjektiv och relativistisk och man tar hänsyn till detta i sin forskning och gör det till en ofrånkomlig förutsättning, inte ett problem.

Humanvetenskaperna eller det nya vetenskapsbegreppet är viktigt för mig, eftersom jag själv ägnat en stor del av mitt liv åt det. Dess förhållande till den tyska idealismen ska jag försöka redogöra för nedan. Den tyska idealismen utgår ytterst från, eller är en påverkan av Kant. Hegel, Fichte och Schelling är viktiga förgrundsgestalter. Man utgår från Kants tanke på subjektet som en skapande och produktiv enhet. Den frihet som individen bär på och förvaltar är det som skapar, eller ger henne hennes verklighet. Beskrivningen är, och skall vara problematisk. Den rymmer i sig många motsägelser och det är själva utgångspunkten i det nya vetenskapsbegreppet. Det finns en osäkerhet inbyggd i alla uttalanden om människan och en vetenskap om henne och hennes historia kan aldrig vara absolut objektiv och säker. Detta tycker jag mycket väl kan sägas vara själva romantikens bidrag till mänskligheten och eftersom jag själv känner att det är en sanning och hyllar detta ideal, kan jag inte annat än sorgmodigt konstatera att idealet idag är skamlöst undervärderat.

Jag är ingen dikttolkare men jag vill ändå avsluta min framställning med att göra ett försök med en av mina favoritdikter, eftersom den stämmer så bra in på och skrevs under den aktuella tidsperioden:

NÄCKEN

Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa, och den bladbekrönta Näcken Gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar I violens ånga vilar, Klangen hör från källans vatten, Ropar i den stilla natten:

"Arma gubbe! Varför spela? Kan det smärtorna fördela? Fritt du skog och mark må liva, Skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter, Edens blomsterkrönta slätter, Ljusets änglar i det höga - Aldrig skådar dem ditt öga."

Tårar gubbens anlet skölja, Ned han dykar i sin bölja. Gigan tystnar. Aldrig Näcken Spelar mer i silverbäcken.

Denna underbara dikt skulle mycket väl kunna tolkas som en längtansfull betraktelse över all den skönhet som gått förlorad i och med upplysningens mekanistiska naturuppfattning. När väl "sanningen" uppenbarats går mystiken och skönheten, i naturen, för alltid förlorad. Romantikens människor och förespråkare kan bara konstlat drömma sig bort till en tid då förundran inför och övertygelsen om naturens sanna mystik var en realitet. Eftersom Näcken är en figur med både goda och dåliga sidor skulle man kunna säga att vi trots allt får ta det onda med det goda. I samma stund som vi blir av med det onda som Näcken representerar får vi del av det goda som naturen ändå kan ge. Men nog får vi det tråkigare!

När passionen för kunskap blir ett problem

Kunskap är en kumulativ process, som växer i skov. Det tar tid och vägen mot insikt och klokskap är allt annat än rak. Processen är dessutom komplex, för i takt med att man lär sig mer om vissa saker måste annan, gammal kunskap överges. Vid sidan av lärandet, parallellt med insikterna, växer samtidigt förståelsen för hur lite man vet. Allt detta gör att lärande omöjligt kan standardiseras, måttbeställas och målstyras, och att försöka effektivisera processen är i bästa fall naivt, i värsta rent cyniskt. Debatten om betyg som rasar för fullt reducerar allt detta, tusentals år av mänsklighetens samlade insikter, erfarenheter och mödosamt tillkämpade erfarenheter, till några siffror på ett papper. Till trams och sandlådementalitet.

Man brukar säga att den romerska rätten är ett av mänsklighetens viktigaste och mest betydelsefulla innovationer, som banade väg för det moderna samhället. En prestationsinriktad, betygsfokuserande skola torde vara en av mänsklighetens mest destruktiva innovationer, helt i klass med atombomben, rasismen och maktens informerade okunskap om sina egna privilegier. Jag skräder inte orden, för jag är hjärtinnerligt trött på att lyssna på viktigpettrar, pellejönser och gapande ignoranta förståsigpåare. Och jag spyr på regleringarna, administrationen och allt annat som tar fokus i vardagen från det jag sökte mig till akademin för, det vill säga kunskapen och lärandet.

Håller jag på att bli en grinig gammal gubbe, som drömmer om hur det var en gång, på den gamla goda tiden? Den möjligheten finns, så klart. Jag skulle vara inkonsekvent om jag inte riktade den kritiskt analytiska blicken även mot mig, den som reagerar och reflekterar över dagens situation i det svenska utbildningssystemet. Det kan så klart vara mig det är fel på, men det kan också vara så att den som skaffat sig erfarenhet och som ägnat hela sitt vuxna liv åt studier och forskning har lärt sig saker, ser saker och har ett brett och djupt referensbibliotek att ställa mot dagens situation. Jag är inte ute efter att få rätt, jag vill dels veta hur det står till och hur det skulle kunna bli bättre, dels är jag orolig över det som sker och hur snabbt läget försämras.

Jag vägrar acceptera att jag är grinig, att jag inte förstår ungdomen, och tror efter moget övervägande och (själv)kritisk reflektion heller inte att det är fallet. Jag längtar inte tillbaka, till den tid som flytt. Det var inte bättre förr. Jag tror på framtiden, på kunskapens makt och att förnuftet till slut ska segra. Dessutom har jag själv barn som studerar på högskolan och som ser samma och reagerar på samma saker som jag. Min dotter har ärvt min syn på vad som ger framgång i studierna och hon klarar sig väldigt bra, samtidigt som hon häpnar över en del studiekamraters underprestationer och oförmåga att ta eget ansvar för sitt lärande.

Det viktigaste skälet till att jag håller fast vid min syn är dock att jag idag ska praktisera min syn på kunskap och lärande utanför högskolan. Jag är på väg till ett ansvarsfullt och oerhört inspirerande uppdrag. Jag har fått förtroendet, av en av mina gamla studenter, att hålla i en heldag om samverkan, för ett antal utbildningsansvariga på några folkhögskolor i Västsverige. Hur det går och hur mina tankar och verktyg tas emot vet jag inget om ännu, så klart, men jag har fått uppdraget på rekommendation och jag har fått fria händer att utforma dagen helt efter eget huvud och med stöd i mina kunskaper och min utbildningsfilosofi och syn på lärande och kunskap. Det brukar inte griniga, nostalgiska och bakåtsträvande gamla gubbar få mandat för.

Tycker det är tragiskt att jag ska tvingas utanför högskolan för att få vara fri att omsätta mina kunskaper och praktisera min erfarenhet, helt efter eget huvud. Vad är poängen att staten utbildar människor till docenter, om de sedan inte får använda kunskaperna?! Varför och på vilka grunder tvingar man landets högst utbildade och mest meriterade att följa prefabricerade manualer och externa program och manualer för undervisning, det går över mitt förstånd och stärker mig samtidigt i övertygelsen om att Michel Foucault har helt rätt i sin analys av makt, att det är kunskap. Min titel har blivit ett slags gisslan för politiker att ge legitimitet till sin övertygelse. Och sedan anklagas jag och resten av lärarkåren när kunskaperna i landet sjunker!?

Idag ska jag njuta, av friheten och ansvaret, av känslan att få vara i kunskapen och att kunna prestera på toppen av min förmåga. Exakt vad jag ska säga och upplägget kommer att se ut bestäms där och då, med hänsyn tagen till sammanhanget och utifrån deltagarnas intressen, förkunskaper och behov. Det handlar inte om att jag är nonchalant eller att jag inte orkar detaljplanera, utan om att jag är övertygad om att det blir bäst så. Jag hatar att planera, men älskar att förbereda mig. Och förberett mig har jag, sedan över 20 år. Ju närmare jag kommer stunden då jag ska prestera desto mer fokuserad blir jag. Allt ställs på sin spets om några timmar och då är jag superfokuserad. Sedan, när vi skiljs åt i eftermiddag kan jag slappna av, ta helg och fortsätta förbereda mig för nästa uppdrag. Jag och deltagarna kan fokusera på det vi är där för, kunskapen. Betyg och närvaro, kontroll och dokumentation är vi lyckligtvis befriade från. Att tid, all möda och energi kan läggas på kunskapen och lärandet.

På högskolan håller det på att bli tvärt om, där handlar det allt mer om planering, administrering och uppföljning. Och ansvaret för lärande ligger allt mer på läraren. Där handlar frågorna från studenterna allt mer och allt oftare om vad jag vill ha och vad de måste göra för att klara tentan. Där klagas det allt mer och allt oftare på allt fler saker, på böckerna, på lärarna, på informationen och så vidare. Där känns det ibland som om jag är den ende i lokalen som verkligen vill lära mig något, som om alla andra bara är där för poängen och för att få studiemedel. Och dessa problem löses genom att jag ska planera mer, skriva fler och tydligare anvisningar, studieguider, instuderingsfrågor, kursplaner, kurs-PM och så vidare. Allt mer utav informationen ska vara klar och läggas ut allt tidigare. Och när resultaten ändå uteblir kommer det krav på att vi lärare ska fortbilda oss i pedagogik, vilket sänder en tydlig signal till studenterna om att det är lärarens ansvar att eleverna och studenterna lär sig och att genomströmningen hålls på en hög nivå.

Slutar där, innan jag blir den där griniga gamla gubben som jag just sagt att jag inte är. Slutar här och koncentrerar mig på det som är bra, på dagens uppdrag, på kunskapen och möjligheten att lära mer och bli en bättre lärare. Det vill säga en som är bra på lärande och som själv lär. Ser fram emot dagen, och tror trots allt på framtiden. Högskolan har trots allt uppdraget att främja kunskapsutveckling, och förr eller senare kommer vi som fortfarande vill och är intresserade av det att efterfrågas. Så måste det bli, allt annat är orimligt och kontraproduktivt.

En barnslig kultur kan aldrig leda till ett vuxet samhälle

Några rader. Ett lösryckt citat, hämtat från oceanen av text som skvalpar på nätet. Hittade nedanstående stycke när jag letade uppslag till dagens bloggpost, och det var som att trycka på en knapp som utlöste en explosion av tankar. Vart är vi på väg? Vad sysslar vi med? Ärligt, är det någon som på allvar tror att vi med nuvarande sätt att tänka och agera kommer att kunna skapa en bättre värld, för oss i det korta perspektivet och för våra barn och barnbarn i det lite längre? Jag håller med Niklas Wahllöf, som i höstas skrev följande i en krönika i DN.

Som om vår kultur har gått i barndom. Likt det lilla barnet leker vi och skrattar på oss i ena stunden för att i nästa vara jättearga, protestera, skrika och slåss. Och sedan gråta förtvivlat. Och ha sönder. Eller bara sätta oss på tvären.

Med hjälp av bara några rader, några välfunna ord, går det att säga enormt mycket mer än med alla ord i världen. Men för att uttrycka sig kort, koncentrerat och klokt krävs eftertanke och omsorg om orden. Jag vet att jag inte alltid lever upp till det, men det är alltid målet för skrivandet, att uttrycka sig vackert, kärnfullt och klokt. Fast i den pressade vardagen överskuggas allt av kravet på prestation och under sådana förhållanden, när tid för eftertanke, kritisk analys och formuleringskonst misstas för lathet, är det svårt att göra det man vill och tror på. Jag kämpar och försöker, men i kraftig motvind.

Vi lever i en kulturförnekande kultur som inte accepterar att det som förnekas undersöks. En kultur vars grund är informerad okunskap. Det är enda sättet som drömmen om en kaka som kan ätas och samtidigt behållas, en evighetsmaskin som ger mer än den kräver, kan upprätthållas. Och när kravet på prestation, av vad spelar ingen roll, bara det är mycket, snabbt och billigt, drivits till sin spets finns inga hinder för en exponentiell utveckling. Det jag, och alla som fortfarande har förmågan att tänka kritiskt i behåll, och som ser värdet av eftertanke och analys, fasar för, det bejakas av dem som sjunger den eviga tillväxtens lov.

Igår slutade min chef och lämnade oss i saknad, för det har varit en väldigt uppskattad och bra chef, med följande ord, följande strofer eller lösryckta citat från diktare som levde i en annan tid, när klokskap och eftertanke fortfarande var samma andas barn. Symptomatiskt att en akademisk ledare lämnar akademin till tonerna av lyrik, inte för den akademiska kulturen, utan för det som akademin en gång stod för men som idag övergivits. Eller i alla fall gillar jag den symboliken.


Gustav Fröding citerades i tackmailet som gick ut till oss anställda. Han skrev följande, och jag kan bara nicka instämmande. Jag vill inte heller vara god eller ädel, inte om det måste ske enligt gällande regler och i linje med rådande definition av begreppen.

Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal.  

Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel är ej minen, hur god och blid och mild,
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
- men bakom står Hin onde och hostar så smått.

Jag vill inte ge sken av något för att framställa mig på ett speciellt sätt. Jag vill vara sann mot det jag gör och jag driva av en hunger efter bildning. Tyvärr blir det allt mer sällsynt och det uppfattas ibland till med som ett uttryck för illojalitet att sätta kunskapen i första rummet och den egna karriären i andra. Så ser det ut idag. Bakom den putsade fasaden breder tomheten ut sig. Det och den känslan kan nästa strof, nästa lösryckta samling ord och koncentrerade tankar få illustrera. Det är en dikt av Nils Ferlin.

I livets villervalla

vi gå på skilda håll.

Vi mötas och vi spela

vår roll -

Vi dölja våra tankar,

vi dölja våra sår

och vårt hjärta som bankar

och slår -

Vi haka våra skyltar

var morgon på vår grind

och prata om väder

och vind -

I livets villervalla

så nära vi gå -

men så fjärran från varandra

ändå.

Är det inte så vi gör? Är det inte så det ser ut idag? Vi döljer oss för varandra och ibland för oss själva. Inte konstigt då att en kultur som förnekar sig själv kan växa fram. Yta blir allt och innehållet gör man bäst att hålla borta från allt vad granskning heter. Och sedan undrar vi hur populism och rasism kan ta sig ända in i parlamentet?! Sedan står vi där handfallna inför kunskapsras och bristande förmåga att hantera livets och verklighetens komplexitet. Det enda vi kan göra i villervallan som vårt tänkande och handlande gett upphov till är att putsa på skylten som döljer skiten och problemen där bakom.

Ett sista citat, en sista dikt att sämja dem, en dikt att främja dem, en dikt att djupt i mörkrets vida riken tämja dem, för att med en blinkning till Tolkien peka på att populärkultur inte nödvändigtvis måste vara ytlig och bildningsfientlig. Fast kulturförnekelsen springer inte fram ur någon ond person och det handlar inte om några illvilliga individer. Det vi gör, det gör vi med och mot varandra. Därför stämmer jag in i Dan Anderssons ord, för kunskapens och den kritiska analysens skull. För att visa att även jag värnar eftertanken och visheten.

Gäckas dig skall jag, smäda dig fritt,
slänga dig bort från min skuldra,
har du befallt mig: tig och sitt!
skall jag stå upp och bullra.

Fler måste stå upp och bullra, istället för att tysta löpa med. Ska vi få en skola i världsklass och en integrationspolitik värd namnet, och ska bildning och kunskap någonsin kunna hävda sig krävs av oss som ser och förstår faran med en kultur som förnekar sig själv att vi tar steget upp och ut i vuxenvärlden. Det räcker inte att sätta sig på tvären eller tjura och att fånle åt allt gör oss inte smartare än en femteklassare.

Att vara vuxen är att ta ansvar, och att ta ansvar på riktigt är att göra det som är obekvämt och omständligt för att man vet att det blir bättre sedan. Förmågan att skjuta upp och vänta på behovstillfredsställelsen, istället för att ta så mycket man får nu även om man vet att man kommer att belönas mångfaldigt om man väntar. Den förmågan är grunden för en vuxen kultur, en hållbar och excellent kultur.

Vill vi undvika att stå där sedan, med det enda att säga till vårt "försvar" att, jag följde bara order? Ja då finns inga genvägar, och inga fasader i världen kan dölja vad som krävs av oss. Vi måste växa upp och höja våra röster. Vi måste stå upp och bullrande agera för det vi tror på, i enlighet med kunskaperna vi har, annars kommer någon annan att göra det.