Språkfilosofiska reflektioner 18

En allvarlig brist på insikt och förståelse sprider sig som en löpeld i samhället. Tron att språk är en formalitet, något bara finns där. Något som klarar sig själv, som jag inte behöver bry mig om. Jag vet ju vad jag menar och har varken tid eller lust att läsa och slipa på formuleringar, välja ord med omsorg eller tänka på läsaren. Språket betraktas av en oroväckande snabbt växande skara som något ointressant. Den som försöker lägga sig vinn, den som bryr sig har inget för det, för allt färre har förmågan att uppskatta ett vackert språk. Hälsan tider still. Och nåde den som klagar och kritiserar. "Du ska inte komma här och ge mig skit, för jag har jobbat jättemycket med detta." "Men jag förstår inte vad här står, texten är obegriplig med oklara syftningar och massor av stavfel. Det går inte att avgöra vad du vill säga." "Det är ditt problem, inte mitt." När man presenterar det så här ser det galet ut, men det är faktum att man som lärare på högskolan allt oftare får höra just detta. Problemet med dåliga texter blir lärarens, inte författarens. 

Språket lever sitt eget liv, det kan inte förändras av enskilda aktörer. Även om man har makt som lärare och trots att ens arbete är myndighetsutövning finns inget att möta den kraft som vågen av brist på insikt om språkets betydelse bärs fram av. Systemet är skoningslöst på det sättet. Idag ska mål nås, kvalitet säkras och den heliga effektiviseringen värnas. Idag är ekonomin och formen viktigare än innehållet. Yta premieras framför djup. Inget får ta sin tid. Tilliten löses upp i tomma intet. Konkurrens driver kvalitet, säger kartan vi ska orientera oss efter. Och om kartan inte stämmer med verkligheten, då gäller kartan. "Jag delar inte den bilden", säger ansvariga politiker. Klart att studenter som bara vill ha ett jobb. Klart att den som läser för att få studiemedel och som förstår vad systemet vill ha och anpassar sig efter det, inte delar den bilden. Budskapet från högsta ort är klart som korvspad. Klart språket utarmas. Kulturen är sådan. På gott och på ont.

Vad jag försöker beskriva ovan är hur språket, som ett led i samhällets individualisering, påverkas av upplösande krafter. Just här vill jag se lite mer av territorialisering, lite mer av sammanhållning. Vad som behövs är helt enkelt balans, ifråga om språk lika mycket som ifråga om allt annat. Balans mellan upplösning och sammanhållning. För allas skull. Vill jag kommunicera med hjälp av språket krävs att det går att förstå. Och förstår läsaren kan det ALDRIG vara läsarens fel. Språket är vårt tillsammans och det blir vad vi gör det till. Jag äger inte språket, lika lite som någon annan. Vi behöver det dock och om inte vi värnar det löses det upp. Då står vi där och tvingas se på när samhället, kunskapen och framtiden löses upp och rinner som sand mellan våra fingrar. Den dagen är det för sent. Det är nu vi kan göra något. Därför jobbar jag med språket och därför skriver jag dessa poster. För att förstå och för att göra mig av med den del av frustrationen över att allt färre verkar förstå och bry sig om språket.

Deleuze och Guattari ger mig verktyg att förstå vad som händer. Assemblagebegreppet hjälper mig bena upp problemet och identifiera sambanden. Hjälper mig förstå vad jag måste acceptera och vad som går att försöka förändra. Genom att arbeta med deras texter ökar mina insikter och jag utvecklar värdefulla insikter. Några svar får jag dock inte. Det är viktigt. Den som ger svar kan räkna med att bli framgångsrik och uppskattad i en värld där lojaliteten ligger hos jag, mig och mitt. Den som ger svar och talar om hur det är tar på sig ansvar och gör livet lite enklare. Men om bara några få bryr sig är risken stor att samhället löses upp. Det lär oss Deleuze och Guattari. Samhället är en abstrakt maskin.

The tetravalence of the assemblage. Taking the feudal assemblage as an example, we would have to consider the interminglings of bodies defining feudalism: the body of the earth and the social body; the body of the overlord, vassal, and serf; the body of the knight and the horse and their new relation to the stirrup; the weapons and tools assuring a symbiosis of bodies—a whole machinic assemblage.

Vi är alla delar av den abstrakta maskinen, som drivas framåt i och genom våra handlingar. Som ett resultat av interaktion mellan delarna, inte bara människorna. Även språket kan förstås som en abstrakt maskin, där vi finns med som en del. Men det är helheten som räknas. Det är maskinen som är central, inte jag. Ingen kan hindra mig att bara vara lojal med mig, men om alla är det löses samhällsmaskineriet upp. Ett kugghjul gör ingen maskin, hur bra det än anser sig vara. Samma med språket. Om bara jag förstår innehållet i texten är det inget språk längre. Ingen kommer undan denna järnhårda lag. Det finns inget sätt att komma förbi den fundamentala principen. Språket är vårt, aldrig mitt. Och det kan varken kontrolleras eller lösas upp fullständigt, för då är det inget språk längre. Då är det något annat. Då har maskinen slutat vara en maskin. Balans är A och O. Balans mellan upplösning och sammanhållning. Harmoni i relationen mellan form och enskildheter, mellan uttryck och innehåll.

We would also have to consider statements, expressions, the juridical regime of heraldry, all of the incorporeal transformations, in particular, oaths and their variables (the oath of obedience, but also the oath of love, etc.): the collective assemblage of enunciation.

Uttalanden är inte bara ord som artikuleras. Uttalanden är också ett slags maskiner, ett paket av samverkande krafter som gemensamt med aktörerna som finns och verkar i helheten ger upphov till konsekvenser.

On the other axis, we would have to consider the feudal territorialities and reterritorializations, and at the same time the line of deterritorialization that carries away both the knight and his mount, statements and acts. We would have to consider how all this combines in the Crusades.

Det handlar som sagt om helheter. Det gäller att lära sig se skogen, och om att förstå att det inte går att lära känna skogen genom närstudier en enskilda träd. Jag kan bara förstå mig. Men med ledning, uteslutande av den kunskapen kommer jag aldrig att lära känna samhället. Och om jag vill kommunicera med språket gäller det att jag förstår ordens och bokstävernas inbördes relationer. Jag måste ge upp en del av min autonomi och göra mig själv till en del av det kollektiva assemblage som ger mina ord och tankar vingar. Jag kan bara fortsätta vara jag genom att sluta fokusera på mig. Jag blir jag genom alla andras ögon.