Språkfilosofiska reflektioner 24

Strider om hur man ska förstå språk rasar ständigt. Det handlar om makt. Kamp om kontroll över vetandet, över språket. Det handlar till stor del om att bygga akademiska karriärer. När allt kommer omkring är ingen mer än människa, och människan vill känna trygghet och uppskattning. Tyvärr tar sig denna längtan allt för ofta destruktiva uttryck. Det lyssnas för lite och kämpas för mycket. För att illustrera detta och för att förstå kan man göra som Deleuze och Guattari, man kan ställa sig lite vid sidan av och betrakta de båda lägrens argument.

The debate between Chomsky and Labov [här finns en bra introduktion till hans arbete] will give us a better understanding of what the issue is.

Chomsky menar att språket är statiskt, att det är en universell struktur med eviga, inneboende lagar. Språkets struktur påverkar människorna som använder språket och tvingar dem att följa dess inneboende lagar. Dessa lagar finns ledlagda i det mänskliga genomet och finns där för oss att upptäcka. Labov menar att språket är socialt skapat. Sociolingvistik, som är den term som man försökt fästa vid hans verk, värjer han sig emellertid för. Han menar att en sådan term antyder att det skulle kunna finnas en språkteori som inte är social. Två tydliga läger alltså. Båda studerar samma fenomen, men kommer fram till helt olika slutsatser.

Every language is an essentially heterogeneous reality; linguists know this and say so. But this is a factual remark. Chomsky asks only that one carve from this aggregate a homogeneous or standard system as a basis for abstraction or idealization, making possible a scientific study of principles.

Vetenskap handlar om att definiera områden, som sedan hägnas in och studeras i detalj. Detta gör man för att det råder konsensus om att problem löses bäst genom att brytas ner till mindre problem som löses för sig och sedan sätts samman till en förklaring av helheten. Det fungerar om problemet är komplicerat, som en Jumbojet eller en rymdraket, till exempel. Men om problemet är komplext går det inte att lösa på det sättet. Då måste analysen vara lika komplex, annars går något avgörande förlorat i arbetet. Kontakten med verkligheten, det man vill förstå genom att studierna.

Här går en annan skiljelinje inom vetenskapen, som inte är lika tydlig och därför inte lika uppmärksammad. Det handlar om vem som kan sägas agera på insidan och vem som agerar utanför. Idag är det allt tydligare att den rådande synen på världen, inom vetenskapen som helhet är att världen, livet, allt, är ett komplicerat problem som bäst löses genom delegering och en hierarkisk struktur. Ju mindre makt och inflytande eller erfarenhet, man har desto längre ner i hierarkin jobbar man. Och ju mer erfarenhet och makt man har desto högre upp. Och Chomsky befinner sig inom vetenskapen, på toppen av den hierarki som hävdar att språket är universellt. Labov (som jag inte är lika bekant med och därför inte kan uttala mig lika säkert om) befinner sig i toppen av den hierarki som hävdar att språket är socialt. Deleuze och Guattari befinner sig dock, tyvärr utanför akademin. För deras syn på världen skiljer sig från majoritetens. De ser komplexitet, och menar att det måste vara utgångspunkten för analyserna och de lärda samtalen, där andra ser komplicerade strukturer. Komplexitet går aldrig att kontrollera och den som förstår det och fram den tanken i ett sammanhang där få delar den bilden kommer att framstå som ovetenskaplig och anklagas för att tänka dunkla tankar.

Kulturvetenskap, så som jag ser på ämnet, utgår från att kultur är ett komplext problem. Alltså lever jag ständigt under hotet att anklagas för ovetenskaplighet. Och ämnet passar inte riktigt in i den rådande akademiska strukturen. Det skaver och skapar konflikt. Jag hävdar att det är vetenskap, för det handlar om att undersöka världen som den kommer oss till mötes, inte som vi önskar att det vore. Kan någon övertyga mig om att jag har fel, genom att peka på empiri som går på tvärs mot det jag hävdar eller genom att påvisa logiska luckor i mitt resonemang lovar jag att ändra utgångspunkt. Tills dess framhärdar jag, i linje med Deleuze och Guattari, och hävdar att språk och kultur är komplexa problem som bara går att studera genom att följa med, genom att engagera sig och vara mitt i.

Limiting oneself to standard English is thus not the issue, for even a linguist who studies Black English or the English of the ghettos is obliged to extract a standard system guaranteeing the constancy and homogeneity of the object under study (no science can operate any other way, they say). Thus Chomsky pretends to believe that by asserting his interest in the variable features of language, Labov is situating himself in a de facto pragmatics external to linguistics.

Kampen mellan Chomsky och Labov handlar alltså om vem som är på insidan och vem som är på utsidan. Chomsky hävdar att han studerar språket i ren form och hans kritik mot Labov går ut på att det egentligen inte är språk han studerar, utan kultur. Semantik, säger jag, för det råder ingen tvekan om att båda studerar samma fenomen, fast med olika utgångspunkter. Det skulle kunna uppstå ett lärorikt möte här, om de båda lägren lyssnade på varandra och samtalade. Istället för debatterade och kämpade om makten över vetande. Vem som har rätt och vem som har fel är ointressant, om det verkligen är språk man är intresserad av. 

Labov, however, has other ambitions. When he brings to light lines of inherent variation, he does not see them simply as "free variants" pertaining to pronunciation, style, or nonpertinent features that lie outside the system and leave the homogeneity of the system intact; neither does he see them as a de facto mix between two systems, each homogeneous in its own right, as if the speaker moved from one to the other. He refuses the alternative linguistics set up for itself: assigning variants to different systems, or relegating them to a place outside the structure. It is the variation itself that is systematic, in the sense in which musicians say that "the theme is the variation."

Språket är variation hävdar Labov. Det handlar inte som variationer mellan subsystem (som i sig är konsistenta enheter) av en större helhet. Rinkebysvenska är med denna syn alltså inte en variant av Svenska. Labov ser språket i sig som variationer, som ett slags verktyg för kommunikation. Därför går språk enligt Labov inte att studera isolerat från situationerna där det faktiskt talas. Hans Lingvistik har alltså kallats sociolingvistik. På samma sätt som musiker ser på enskilda låtar, som just varianter av musiken där de enskilda temana utgör variationer i sig och inte variationer på något externt.

Labov sees variation as a de jure component affecting each system from within, sending it cascading or leaping on its own power and forbidding one to close it off, to make it homogeneous in principle.

Språket är en levande struktur, ett slags rhizom. Och här blir det tydligt var Deleuze och Guattari har sina sympatier. Labovs syn på språket harmonierar med den filosofi som Deleuze och Guattari för fram. Han bryter upp den rigida struktur som Chomsky förfäktar och som han tvingar på språket. Chomsky tar död på språket när han studerar det. Och då går det att se strukturer och formulera regler, så att säga i efterhand. Men studerar man språket som det används och hur människor lever i och med det, då framträder en annan bild. Ingen kan sägas ha fel, för alla studerar samma sak. Det viktiga är till vad kunskapen kan användas. Chomsky vänder sig inåt, mot akademin och dess system för meritering med sina teorier. Deleuze och Guattari vänder sig utåt, till dem språket angår, till folket som använder språket. Labov befinner sig någonstans mellan.

Labov does consider variables of all kinds, phonetic, phonological, syntactical, semantic, stylistic. Yet it would seem difficult to accuse him of missing the distinction between the de jure and the de facto—or between linguistics and stylistics, or synchrony and diachrony, or pertinent and nonpertinent features, or competence and performance, or the grammaticality of language and the agrammaticality of speech. Although this may be hardening his positions, we would say rather that Labov proposes a different distribution of the de facto and the de jure, and especially a different conception of the de jure itself and of abstraction.

Skillnaden mellan de facto och de jure är intressant. De jure är det som kommits överens om, och de facto är det som faktiskt gäller. Strävan är alltid att dessa båda aspekter ska överensstämma, men så är det sällan. Denna typ av skillnader intresserar Deleuze och Guattari och de pekar på otaliga liknande skillnader inom vetenskapen och samhället i boken Milles Plateaux. I platån om Krigsmaskinen, som jag också skrivit en serie bloggposter om talas det som Aritmetik och mattematik. Där jag vill likställa de jure med artimetik och de facto med mattematik. Lite osäker här, men jag tror det fungerar (fast om någon har invändningar är jag beredd att ändra åsikt. Jag vill förstå och lära, inte slå fast och bestämma). Labov har tydligen anklagats för att jämställa de jure med abstraktion, vilket torde vara en misstolkning. För det den som studerar det som är levande måste hålla frågan öppen och visa på svarets fundamentala osäkerhet. Lagen är som bekant fastslagen, nedskriven och bestämd. Men den förändras ändå kontinuerligt. Bara den som inte tar hänsyn till tiden kan säga att lagen ligger fast. Bara den som skiljer ut sitt studieobjekt från sammanhanget vari det ingår kan hävda något bestämt.

He takes the example of a young black person who, in a very short series of phrases, seems to pass from the Black English system to the standard system eighteen times. Is it not the abstract distinction between the two systems that proves arbitrary and insufficient?

Ett lysande exempel på fastslagna regler som skapats i ett laboratorium bara gäller där. Invandrarkillen som talar med sina vänner ute i förorten talar sitt språk, utan hänsyn tagen till lingvistikens regler och lagar. Språk är en integrerad del av människors liv, inte något som går att skilja ut och studera för sig. I alla fall inte om det är fördjupad kunskap om och förståelse för språket så som det används man är intresserad av. Då måste man vara där språket finns och förändras i handling, man måste lämna universitetets elfenbenstorn och bege sig ut i världen. Man får inte vara rädd för att skita ner sig. Framförallt får man inte vara rädd för att ha fel eller för att tvingas ändra sin syn. Som sagt, är det kartan som gäller, eller terrängen?

For the majority of the forms belongs to one or the other only by virtue of the fortuities of a given sequence. Must it not be admitted that every system is in variation and is defined not by its constants and homogeneity but on the contrary by a variability whose characteristics are immanent, continuous, and regulated in a very specific mode (variable or optional rules)?

Språk är en aspekt av den komplexa helhet som livet och kulturen utgör. Och människorna och språket förändras tillsammans, blir till gemensamt och ömsesidigt i samma tillblivelseprocess. Det är i alla fall så som Deleuze och Guattari ser på språk, som en oskiljbar del av kulturens komplexa helhet.