Tekniken ska tjäna kunskapen och människan, inte tvärt om.

Det svåraste inom utbildning och forskning är kunskapen, vetandet. Och det är svårt av ett mycket speciellt skäl: Vetande är ett slags helhet, ett paket. En abstrakt maskin, om man ska tala med Deleuze och Guattari. Det finns inget sätt att avgöra vad som är kunskap, för det är en (till sin natur) diffus kvalitet, som först i efterhand, med ledning av konsekvenser, går att upptäcka. På samma sätt som att ingen handling är ond eller god, i sig, är det med kunskap. Det går inte att säga att detta är kunskapen, så här ser målet för utbildningen ut. Det går inte av den enkla anledningen att vetande är något som bara går att känna igen i efterhand. Därför är det svårt. För detta sakernas tillstånd går på tvärs mot intuitionen. Kunskap upplevs vara enkelt, överskådligt och därför möjligt att målsäkra. Men vetande har då förväxlats med information eller praktik.

Vetande är integrerad kunskap, förkroppsligad information, omsatt i mänsklig handling. Och det mänskliga momentet är viktigt, oerhört viktigt. Intelligenta maskiner är en begreppsmässig motsägelse. Maskiner kan per definition inte vara intelligenta, för intelligens är i hög grad något känslomässigt. Vetande är en biologisk, icke-linjär, dynamisk, kollektiv process. Kunskap finns inte på en plats varifrån den kan plockas fram, den lever och förändras i ett sammanhang. Vetande utan människor är inte kunskap, det är något annat.

Människan har genom hela sin historia hemfallit till avgudadyrkan, och fascinationen för maskiner är ett typexempel på detta. I jämförelse med en dator, uppkopplad mot nätet, med omedelbar tillgång till all information som finns där, framstår människan som underpresterande. Tyvärr glömmer man konsekvent att en dator är en maskin, en representation av en mänsklig idé, eller en dröm, en önskan. Tänk om jag kunde mäta mig med datorn. Tänk om. Smarta telefoner, att det är så de heter, säger allt. 10000 år av kulturell utveckling och intellektuell verksamhet kastas över bord i ett ögonblink. Tekniken tar inte över, det är människorna som drar sig tillbaka, i vördnad och respekt för ännu en gyllene kalv.

Tekniken är ett verktyg. Låt oss ALDRIG glömma det. Tekniken ska tjäna oss, vi ska inte tjäna tekniken. Människan ska vara i centrum, även med ett posthumanistiskt perspektiv där människan mer betraktas som en del i en större helhet. Framförallt i ett posthumanistiskt perspektiv. Tekniken är i förhållande till vetande oerhört enkelt och banalt, oavsett hur komplicerade problem det än handlar om. Komplicerade system ser svåra ut, men eftersom de alltid går att dela upp i mindre problem handlar lösningen sällan om intelligens, utan om resurser och tid. Hur hänförd man än kan bli inför en "smart" telefon eller något annat teknologiskist "underverk" så handlar det i grund och botten bara om lager av lager av triviala problem som satts samman, men som alltid går att plocka isär.

Med kunskap, vishet, intelligens är det tvärt om. Det handlar om komplexa storheter, om föränderliga helheter, dynamiskt icke-linjär tillblivelse, mellan olika komponenter i samverkan. Kunskap är inget i sig, det är ett av skälen till att det är svårt. Kunskap är levande, liksom människan och förändras med den som förkroppsligar vetandet och i sin vardag omsätter den i handlingar, som alltså först i efterhand kan bedömas vara kloka eller triviala. Kunskap är en verksamhet, en kollektiv tillblivelse, ett dynamiskt projekt. Kombinationer av externa enheter, men med människan i centrum. Kunskap är förkroppsligat vetande, omsatt i handling och kollektivt bedömt. Kunskap är därför ingens och den blir vad vi, alla vi tillsammans, gör den till, gemensamt. Maskinerna är människans verktyg och de ska användas för att göra människors liv bättre, inte tvärt om.

Av ovan angivna skäl är jag skeptisk till, inte ATT, men HUR ny teknik införs och används i samhället och kulturen. Ny teknik införs konsekvent av helt fel skäl. Ny teknik gör att människor förlorar jobbet, och det i sig är inget problem. Om, säger om, vi tog hand om varandra och gav den som bortrationaliserats andra uppgifter. Om tekniken inte ständigt var ett hot, mot lönen, tryggheten och behovet av individen. Att teknologiseringen av samhället och överföringen av kompetens, från människor till maskiner, går ut över kunskapen och kvaliteten på vetandet blir uppenbart av följande ögonblicksbilder. Först ett utdrag ur en chatt på DN.se, inför bytet av chefredaktör, i mars i år, där Peter Wolodarski svarar på frågor från läsarna.

Berit: Hej Peter, DN är en verkligt bra tidning och i många delar angelägen. Zarembas artiklar, till exempel, är oerhört viktiga för samhällsdebatten. Mer gräv! Men en fråga: Varför är DN så litet angelägen om korrekt språk, korrekt stavning och någorlunda korrekt grammatik? Man ser ofta särskrivning som skapar oavsedda betydelser, man ser slarvig grammatik och ibland slarvig korrektur. Varför? Bara slarv? Tidsbrist? Brist på kunskap hos journalisterna? Det naggar förtroendet i kanten.
Peter Wolodarski: Tack för konstruktiv kritik. Vad jobbar intensivt med språket och har till skillnad från nästan alla andra redaktioner ett korrektur som nagelfar texterna. Men det kan bli bättre.

Det var då. När han tillträdde. Även om det blev fel i just den meningen, vilket det blir i ett snabbt utbyte av tankar som ska förmedlas via ett tangentbord, så slår sig chefredaktören för brösten. Vi tar texten och språket på största allvar. Då, i mars sa man så. Idag låter det annorlunda. Idag är orden och löftet om intensiva insatser, till försvar för språket, inget värda. Idag gör man sig av med korrekturläsarna. Människor ersätts med maskiner. Ingen med sitt förnuft i behåll kan hävda att det är ett KLOKT beslut. Att det är ekonomiskt nödvändigt (om det nu är så, det är på inget sätt självklart) är en helt annan sak. Men det säger väl i så fall allt. Pengar är också en teknologi, ett verktyg. Och människans förslavning och degradering av sig själv fortsätter, i allt snabbare takt. Det är inte maskinerna som tar över, det är människorna som drar sig tillbaka.

Samma sak i skolan. Där satsas en massa pengar på att köpa teknisk utrustning. Smarta skärmar i iPads till alla. Varför och till vad? För att snabbare få tillgång till information. Verktygen kan inte hjälpa oss med något annat än att öka hastigheten i transfereringarna av det som vi redan gör. Verktygen har ingen egen effekt, ingen positiv i alla fall, på LÄRANDET och och kunskapsutvecklingen. Tekniken har utan tvekan en massa positiva effekter, men ingen av dem har med vetande att göra. Tvärt om utarmas vetandet, när allt med fokus riktas mot handhavandet av teknologin. Att söka information går oändligt mycket snabbare idag än när jag gick i skolan, men människan biologi har inte förändrats. Och med ökad hastighet krävs ännu mer av kritiskt tänkande än då, på 1970 och 80-talen. Biologiskt och kognitivt är förutsättningarna exakt de samma, det enda som ändrats är tekniken. Därför har vi inte mer kunskap idag, bara mer information och lättare tillgång till den. Men med hastighet följer också möjligheten för ekonomiska aktörer att överskölja människor med reklam och falska budskap. Enda sättet att möta detta hot mot kunskapen är att främja kunskap och kritiskt tänkande, vishet.

Språket håller på att i en rasande takt utarmas, så till den milda grad att risken är överhängande att allt färre till och med förlorar förmågan att uppskatta ett vackert och klart språk. Och den risken gör att det kritiska tänkandet och kunskapen utarmas än mer. Och behovet av maskiner ökar. Människorna tvingar sig själva ner på knä, mänsklighetens går med öppna ögon i slaveriet under maskinerna. De enda som klarar sig ett litet tag till är de ekonomiskt framgångsrika, men även de kommer förr eller senare att dras med i fallet. Om vi inte inser faran i tid och gör vad som krävs för att återupprätta vetandet, kunskapen och det kritiska tänkandet.

Dags att se på kunskap med klara ögon. Hög tid att börja ta hand om varandra och det som är viktigt i livet. Tekniken är ingen fara i sig, det är människan inställning till den och användande av den som är riskabel. Det är människans vördnad inför maskinerna som är problemet, inte att de finns och används. Jag hade aldrig kunnat blogga om det inte fanns datorer och det är med hjälp av datorn jag lärt mig skriva, för utan rättstavningsprogram får jag problem. Jag är ingen teknikstormare, men heller ingen teknikkramare. Alla kategoriska uttalanden om teknik förhåller jag mig kritik till. Jag försvarar kunskapen och ser att vi håller på att kasta ut ett ovärderligt barn med badvattnet som skulle kunna tvätta barnet rent. Vi misstar oss konsekvent och förväxlar tekniken med kunskap och informationen med vetande. Då ser det ut som en vinst att avskeda korrekturläsare på DN och andra ställen. Då ser det ut som en klok investering att köpa iPads istället för att satsa på lärare som bryr sig om och kan hjälpa och stötta, inspirera till lärande och kunskapsutveckling. Kritiskt tänkande är en kulturell egenskap, den kan bara överföras kulturellt, från människa till människa. Det går inte att delegera lärande till maskiner.

Tänk om, gör om. Gör rätt, och kasta inte ut det viktigaste vi har för kortsiktig ekonomisk vinning. En höna som värper guldägg är ovärderlig och oavsett hur mycket man får betalt av köparen är det för lite. Samma är det med kunskap och vetande, det går inte att köpa. Bara skaffa sig och använda. Det finns INGA genvägar, oavsett vad teknikförsäljarna och ekonomerna än säger. Resurshushållning kan och får inte förväxlas med profit. Den viktigaste resursen vi har är människan, och hen kan bara förädlas med hjälp av kunskap. Allt annat är och kan bara vara understöd till det, till människans intellektuellt utveckling.